Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västergötland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
västgötar och andra män "inom konungariket",
samt i fordran, att unionskonungen skall besvärja
landets lag, innan han på eriksgatan får dess
hyllning. Därutinnan visar sig dock det unionella
bandet, att landet ej längre kan undandraga sig denna
hyllning åt den af svearna "tagne" konungen, då
han dit i laga ordning anländt och svurit eden.
Konungens makt är emellertid ännu bortskymd af
folkets, t. o. m. af hans domsrätt märkas blott
svaga spår; men han tar en del af böterna och
har kraf på andra utskylder, hvilkas fördelning
omtalas i ett slags bevillningsstadga, som åtföljer
lagen. Med denna författning trädde alltså V.
in i svenska riket. Den undergick blott få
förändringar, särskildt genom begynnande
rikslagstiftning (edsöreslagarna) och genom Skarastadgan
1335, som upphäfde träldomen. Under den växande
konungamakten blef emellertid beröringen med det
öfriga Sverige allt intimare. V:s individuella
existens började rubbas: det bildade jämte andra
landsdelar en lott i Valdemars område vid 1276
års skifte, i hertigarnas 1310. Men först 1389
("när drottning Margyt först fick riket",
Skarastadgan 1414) upphörde dess själfständiga
tillvaro, i det att västgötarna då afsade sig sin egen lag
och antogo Magnus Erikssons landslag, vid hvars
redaktion 40 år därförut deras lagman medverkat.
Dock dömde häradstinget i Gudhem ännu 1425
efter Västgötalagen, och det gamla landstinget,
som under senare medeltiden hölls två gånger
om året (jan. och juli), omtalas ännu 1613. –
V. V. provins i svenska riket. Sedan
Kalmarunionen har V. oafbrutet och trofast hört samman
med riket, om man undantar spridda krigstillfällen,
1613–19, då sju af dess södra härad voro i
dansk lydno som pant för Älfsborgs lösen, samt
det separatistiska försöket af herrarna 1529 och
obetydliga upprorsrörelser i Vadsbo 1710, i Veden
1766. Däremot har landskapet ofta varit söndradt
genom feodala besittningar. Det var nämligen
Margaretas lifgeding, liksom redan 1371–74
Magnus Erikssons; och där lågo under unionstiden
åtskilliga län, under 1500- och 1600-talen
väsentliga delar af prinsarna Magnus’, Karls och Johans
hertigdömen samt stora gref- och friherreskap
(främst Visingsborg, Bogesund, Läckö, Kungslena,
Öresten). Under senare medeltiden utgjordes
landskapet af sitt nuv. område jämte Mo härad (som
ännu 1558 räknas dit), inalles 31 härad; lagsagan
omfattade därtill Dal och Nordmark af Värmland,
stiftet äfven det öfriga Värmland. Lagsagans enhet
stod sedermera kvar till lagmansämbetets
upphäfvande, med tillfälliga undantag (1550 Älfsborg
och Läckö; 1718 Skaraborg, Mariestad, Älfsborg,
Dalbo, Vänersborg; 1732 Skaraborg och Älfsborg).
Den administrativa enheten åter var redan under
unionstiden upplöst i län, främst Älfsborgs och
Axevalla, blott då och då i kritiska tider förenade
under en herre (Anders Nilsson i början af 1430-
talet, biskop Sigge 1437, Erik Nilsson 1464, Erik
Abrahamsson 1512–20). Genom Gustaf Vasas
stadga 9 april 1540 blef V. åter ett helt i
militäriskt, administrativt, judiciellt och kyrkligt
hänseende, under en kollegial styrelse, hvars ordf.
(ståthållare och konservator) blef Gustaf Olsson
(Stenbock). Men denna ordning, "regementsform"
(se d. o.), försvann snart. Dock förekomma
ståthållare äfven sedermera under 1500-talet,
residerande på kungsgården Skaraborg, som grundlades
1545, men af danskarna förstördes 1612 (ej att
förväxla med det nuv. så benämnda stället, 5 km.
från staden på hospitalshemmanet Stora Tveta,
hvilket sannolikt varit blott en enskild
borganläggning). Sigismund utnämnde 1594 Erik Stenbock
till ståthållare i V. med vidsträckt fullmakt.
Ändtligen styckades landskapet varaktigt genom
1634 års regeringsform i två landshöfdingdömen:
Skaraborgs län (med säte i Skara till 1660,
därefter å Marieholm) och Älfsborgs län (med säte i
Göteborg till 1679, därefter i Vänersborg), från
hvilket senare år 1679 några härad slogos in i
det nybildade Göteborgs och Bohus län. Emellertid
tillät R. F. en tillfällig förening af bägge länen
under en öfverlandshöfding l. generalguvernör;
som sådan fungerade ock Nils Bielke 1634–36,
Lennart Torstenson 1648–51, pfalzgrefven Adolf
Johan 1651–54 och K. G. Mörner 1716–19 (hans
distrikt omfattade hela sydvästra Sverige). Men
1719 års R. F. förbjöd äfven detta. Numera
betecknar namnet V. icke i något afseende någon
enhet (om icke för nationsföreningar vid
universiteten, äfven härvidlag dock Göteborg
emanciperadt). – Som gränslandskap har V. gång på gång
fått vidkännas krigets hemsökelser. Dess
sagohistoria är fylld med berättelser om norska krig.
Under äldre historisk tid var det ofta skådeplats
för inbördes fejder (Älgarås 1205, Lena 1208,
Gestilren 1210, Hofva 1275, Gälakvist 1279,
Falköping 1389). Sedermera ha alla danska krig mer
eller mindre berört dess område (särskildt åren
1452, 1511, 1520, 1566, 1612, 1676). Sedan
Roskildefreden lagt Bohus län och Halland till
dess förmurar, blef det bättre, och några anfall
från sjösidan mot slutet af Stora nordiska kriget
äro V:s sista känning af fiendehand. – Först på
1800-talet vunno bosättningarna i den norra
skogsbygden den utbredning, att nya pastorat där
kunnat bildas. Eljest var bygden tidigt ungefär
densamma som nu. Befolkningen i de till Småland
gränsande delarna, där boken och eken trifdes,
fann redan under medeltiden näring i tillverkning
och försäljning af hvarjehanda träsaker, upphofvet
till gårdfarihandeln (se d. o.). Nya städer
tillkommo småningom. Bogesund (sedermera
Ulricehamn) omtalas redan 1310, Hjo 1413, Lidköping
erhöll privilegier 1446 och nyanlades 1670. På den
viktiga platsen vid Västerhafvet fanns förut
Lödhusa, efter 1473 Nya Lödöse, 1607 Gamla
Göteborg och 1618 Nya Göteborg (med privilegier af
1621). 1583 uppstod Mariestad (med föregångare
under kort tid i Ullervad), 1619 Alingsås, 1620
Brätte, som 1642 sammanslogs med det
nyanlagda Vänersborg, 1622 Borås, gårdfarirörelsens
medelpunkt, 1910 Tidaholm och 1911
Trollhättan.
Litt.: O. Montelius, "Hvad vi veta om V. under
hednatiden" (1883), K. E. Sahlström, "Om V:s
stenåldersbebyggelse" och "Några ord om V:s
bronsåldersbebyggelse" (1919) m. fl. arbeten; den
1863 af Kl. J. Ljungström stiftade V:s
fornminnesförenings "Tidskrift" (från 1869, bd
I–III, h. 1), af hvars innehåll märkes K. Torin,
"V:s runinskrifter", R. Kjellén, "Stat och
samhälle i det gamla V.", många bidrag af Kl. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
