Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västergötland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Goutai). Från V. ha sedan företagits
koloniseringar till Östergötland (hvarefter de
ursprunglige götarna blefvo "västgötar"), till Dal ("Dal i
V.", som det heter i Kristofers landslag),
till Värmland ("västgötar västan Vänern",
såsom befolkningen kallas i Skänninge stadga
1284) och sannolikt äfven till Uppland, som
sedermera blef ett nytt kolonisationscentrum.
Det äldsta V. har tydligen omfattat allt land
emellan Danmark-Skåne och Norge, men särskildt
den västra gränsen var länge sväfvande. Sedan
vid tilltagande kultur ett ordnadt germanskt
samhälle här uppstått, kan V:s historia öfverskådas
under följande perioder: I. V. som eget rike (till
Ingjald), måhända tidtals i förbindelse med andra
svenska riken. Vid år 550 e. Kr. anför
Prokopios Götariket som ett af Thules 13
konungariken. Sägnen har ock bevarat en mängd namn på
konungar i Götaland eller V. Den siste af dem var
Algöt. Genom Ingjalds illbragder skall han ha
röjts ur vägen och V. kommit under
Uppsalakonungen. – II. V. i personalunion med de
svenska landen (till omkr. 1000). Säkert synes
vara, att V. på 800-talet (vid Ansgars besök och
under Erik Emundsson) hade samme konung som
det öfriga Sverige. F. ö. har det sin egen historia,
hufvudsakligen bestämd af beröringen med Norge,
och sina själfständiga samfundsförhållanden. Gamla
rättssedvänjor började då ock taga form, och den
hedniske Lumb (hans hög skall finnas i Vånga)
säges sedan ha "hugsat och gjort" en stor del af
lagen. De gamle västgötarna voro eljest ett styfsint
och krigiskt släkte, som ingalunda saknades på
tidens stora vikingatåg. Ett vanligt epitet på deras
döda är "ganska god kämpe". Runstenarna antyda
förbindelser med England, Estland och Grekland.
Sägnen härleder en kolonisation i Schweiz från
Hassle (vid nuv. Mariestad), och ännu
västgötalagen har särskilda stadganden om
Greklandsfarare. Landet var f. ö. fylldt med stora obygder
(Västgötalagen omtalar 3 allmänningsskogar på
själfva Falbygden), där den resande icke alltid
var säker till lif och egendom. – III.
Brytningstiden (till senare hälften af 1100-talet) är perioden
för kristendomens införande och kampen om
hegemonien i Sverige, hvarunder bandet med de andra
landen ännu en gång lossnade. Vid år 1000 skall
V:s jarl Ragnvald för att vinna en kristen
prinsessa ha med hela sitt följe antagit hennes tro.
Vid samma tid säges Olof Skötkonung själf ha
mottagit dopet i Husaby af en utländsk missionär,
som enligt inhemska traditioner bar namnet Sigfrid,
grundlade tre kyrkor i Falbygden och blef V:s
förste biskop. Biskopsstolen – hvars säte först
synes ha varit i Husaby, men från omkr. 1150
stadigvarande i Skara – omfattade äfven
Värmland och Dal (i början väl ock Småland och
Östergötland). Den nya läran vann, ehuru ej alldeles
utan motstånd, hastigt en sådan utbredning, att
Västgötalagen i det egentliga V. räknar 517
kyrkor. V. blef ock kristendomens första
hufvudsäte, dit kristna konungar (Olof Skötkonung,
Stenkilssönerna) togo sin tillflykt undan hedningarna i
n. Af landets författning är ännu ej mycket kändt;
lagen lefde då ännu blott i tradition. En
konungens jarl nämnes, men af hans ämbetsmyndighet
liksom af konungens egen makt märkes föga. Den
verkliga makten tillkommer församlingen af alla
bönder, allra göta ting, och dess ordf.,
lagmannen, är landets representant utåt och inåt.
– Sedan gränsen emot Danmark och Norge omsider
blifvit stadgad, så att de tre rikena möttes vid
Göta älfs mynning (enligt Västgötalagens uppgift,
på mötet å Danaholmen), vänder sig V:s historia
alltmer från v. och in emot det öfriga Sverige.
Omkr. 1056 kom unionskronan till en Västgötasläkt
genom Stenkil, som också älskade västgötarna
framför alla sina män. Efter hans död inträffade
häftiga tronstrider, men slutligen erkändes hans båda
söner Inge och Halsten såsom konungar. Tidtals
måste dessa tydligen inför en hednisk reaktion i
Upp-Sverige draga sig tillbaka till det kristna V.
Vid stenkilska ättens utgång är V:s separatism
uppenbar. Västgötarna synas ha valt en släkting
på kvinnolinjen till de förre konungarna, dansken
Magnus Nilsson, till sin konung; och då, detta
oaktadt, uppsvearnas kandidat Ragnvald djärfdes
utan gisslan infinna sig på deras ting i Karleby,
slogo de honom för denna sidvördnad ihjäl, vid år
1130. Som Magnus icke infann sig i sitt rike,
inträdde ett interregnum, hvarunder lagmannen
(antagligen Karl af Edsvära, "kvämelig fosterlandets
fader") med beröm stod landet före. Efter
Magnus’ död (1134) förenades V. småningom med det
öfriga riket. – IV. V. i statsförbund med de
andra landen (till 1389). Västgötalagen,
liksom dess omkr. 50 år yngre andra
kodifiering, ger en god inblick i det gamla V:s
samfundsförhållanden vid denna tid. Landets
gränser gå "mellan Älfven och Tiveden" och
innesluta 35 härad, hvaraf 3 i Dal och 1 (Mo) i nuv.
Småland. Häradet åter utgöres af ett antal byar
jämte en och annan stad (Faluköping, Skara och
Skövde nämnas i biskop Brynjulfs stadga 1281).
Fjärdingen var en underafdelning af häradet för
judiciella ändamål, åttingen en underafdelning af
byn för fördelningen af dess allmänna onera.
Som själf styrande enheter, hvar och en med sin
allmänning, sitt ting och sitt folkvalda
öfverhufvud, fungera 1) landet (lagsagan), område
för lagmannen och allra göta ting; 2) häradet,
område för häradshöfdingen och häradstinget
("alle män"), samt i viss mån äfven 3) byn,
som synes ha utgjort nämndemannens distrikt
(gränd eller skire) för uppbörd och processer. Men
vid sidan af denna folkliga indelning fanns en
annan i 8 bo (hvart och ett, utom Vad,
omfattande minst 3 härad), uppkallade efter hvar sitt
Uppsala ödsgods (Vad, Ökol, Vartoft, Gudhem,
Lung, Holäsjö, Asar och Skaland). Dessa gods
voro kronans omistliga gårdar och förvaltades af
en kunglig bryte, antagligen samme person som
länsmannen, hvilken inom sitt "bo" uppträdde
som ett slags statens organ, allmän åklagare och
exekutor. Däremot är landskapsjarlen nu
försvunnen. Författningens demokratiska drag visa
sig i sådana stadganden som att lagman och biskop
skall bondeson vara (den förre bondevald, den
senare af bönderna konungen presenterad), att
ingen tjänsteman må vara nämndeman emot
böndernas och häradshöfdingens vilja, att biskop har
vitsord emot konung, låntagare mot biskop, bonde
framför dem alla. Den nationella själfständigheten
åter framlyser bäst i den skillnad, som göres mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
