Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 1201-1202 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wulffen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jordstötar eller fullständig jordbäfning. Det
underjordiska bullret tilltar alltmer i styrka
och öfvergår vid våldsammare utbrott till det
häftigaste brakande, ej olikt kanonskott och skarpa
åskknallar. Dånet och darrningen i marken komma
troligen från ett ansenligt djup, ty ej sällan
förnimmas båda dessa företeelser på betydligt
afstånd från vulkanen. Redan under flera dagar
före utbrottets början visar sig öfver kratern en
"rökpelare", som efter hand tilltar i omfång och
täthet samt i lugnt väder uppstiger till flera
hundra meters höjd. Slutligen börjar det egentliga
utbrottet (eruptionen). En häftig stöt, åtföljd
af ett fruktansvärdt brakande, tillkännager, att
de ångor och gaser, hvilka sträfva att bana sig
väg ut i luften, öfvervunnit de förhandenvarande
hindren och att kraterkanalen öppnats. En explosion
har inträffat. Väldiga ångmassor jämte stenar och
slaggpartiklar, som förut fyllt kratern, uppslungas
högt i luften. Igenom den smälta lavan (se d. o.),
som nu stigit till större eller mindre höjd i
kraterkanalen, uppstiga tätt efter hvarandra
ofantliga blåsor af vattenånga. Då dessa blåsor
närma sig ytan, brista de sönder med explosionsartad
kraft samt splittra därvid sönder den glödflytande
lavan i en oerhörd mängd större och mindre partier,
hvilka uppslungas till betydande höjd, hvarifrån
de mer och mindre afsvalnade och stelnade nedfalla
dels i kratern, dels och hufvudsakligen på vulkanens
sidor. De smälta lavastyckena bli under sin färd genom
luften stundom afrundade, innan de hunnit stelna,
samt bilda delvis ganska stora bollar och klumpar,
som kallas vulkaniska bomber, samt mindre bitar, som
benämnas lapilli eller rapilli. Därjämte utstötes ur
vulkankratern en särdeles stor myckenhet fint,

Fig. 3. "Pinjemoln" öfver Vesuvius år 1822.

slaggartadt stoft (s. k. vulkanisk aska), bildadt
genom den smälta lavans söndersplittring vid ångans
utrusande. Detta fina stoft bortföres ofta af vinden
öfver vidsträckta områden samt faller slutligen ned
och betäcker marken vidt och bredt omkring, ej sällan
till betydande mäktighet. Stundom är stoftet
så ytterligt fint, att det under månader håller sig
sväfvande i de öfre luftlagren (jfr Röda skenet). Den
ur kratern bortgående vattenångan bildar öfver
vulkanen ett moln (fig. 3), som i allmänhet är
bländande hvitt, men ibland grått, t. o. m. svart,
ja så svart till följd af den mängd "aska" det

Fig. 4. Vesuviuslava, stelnad och sönderbruten.

innesluter, att det någon gång undanskymmer solljuset,
hvarvid midt på dagen det djupaste mörker inträder. I
detta ofantliga ångmoln utvecklar sig stark
elektricitet, och inom kort korsa blixtstrålarna
hvarandra under oafbrutet åskdunder, medan ett
häftigt regn, likt skyfall, nedstörtar och anställer
stor förödelse i vulkanens omgifning. Den i kratern
glödande lavan ger återsken mot det uppstigande
ångmolnet samt de uppslungade ask- och stenmassorna,
så att alltsammans på afstånd synes glödande. Det
är troligen med anledning af detta förhållande,
som benämningen "eldsprutande berg" uppkommit, ty
några verkliga lågor af eld visa sig vanligen icke
vid de vulkaniska utbrotten. Småningom höjer sig
lavan alltmera och kväller slutligen fram, antingen
öfver kraterns rand eller ur längre ned belägna
rämnor, samt flyter ned utefter vulkanens sidor i
form af en mer eller mindre bred flod, lavaström,
oemotståndligt förstörande allt, som finnes i dess
väg. Lavan flyter omsider allt långsammare, stelnar på
ytan, står slutligen stilla och hårdnar fullkomligt
(se fig. 4); i kratern sjunker den åter ned mot
djupet. Ångorna ha nu gått sin väg. och lugnet i det
inre är återställdt. Lavautgjutningarna, som med
skäl räknas till vulkanens viktigaste företeelser och
som kunna fortfara från några dagar ända till flera
månader, åtfölja dock på långt när icke alla utbrott.

Själfva ursprunget till den vulkaniska verksamheten
känner man ännu icke med bestämdhet. Vi veta icke, på
huru stort djup under jordytan den vulkaniska härden
är belägen, icke heller, huruvida den där rådande,
utomordentligt höga värmegraden utvecklar sig till
följd af några särskilda processer eller om den
härrör från jordens centrala, inre massa. Så mycket
vet man dock, att själfva utbrotten (eruptionerna)
bero på trycket hos i det inre inneslutna, starkt
upphettade vattenångor, som hindras af lavamassorna
att bortgå. Smält lava kan absorbera och behålla
en stor mängd vattenånga; men om den för handen
varande vatten-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>