Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrangel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin egen vilja, riksråd vid dettas seger 1739. I rådet
motsatte han sig den äfventyrliga krigspolitiken,
ehuru han utsetts att biträda den afdelning af
sekreta utskottet, det s. k. secretissimum, som
förberedde 1741 års ryska krig. Under hattarnas
trångmål vid 1742 års riksdag med anledning af
krigets snöpliga utgång anmodades W. af sin vän
K. Gyllenborg att söka förlika partierna, men lyckades
ej däri. När Adolf Fredrik valts till tronföljare,
blef W. 1743 medlem af den beskickning, som sändes
att föra honom till Sverige. Omedelbart före afresan
hade han, trött på partistriderna, begärt afsked
från riksrådsämbetet; det beviljades, men ständerna
uttryckte dock sin önskan, att han skulle kvarstanna,
och med anledning däraf nedlade han ämbetet först
1744. 1748 undanbad han sig serafimerorden;
1762 erhöll han af ständerna utan sin begäran
pension. W. uppträdde äfven som författare både i
landthushållning, t. ex. med Rön om tufvor på sanka
ängar (i Vet. akad:s Handl. 1740), och i vitterhet. Af
hans vittra arbeten må nämnas Phœdri fabler i svenska
rijm öfversatte (1736), Fröken Snöhvits tragœdia
(spelad 1737; tr. 1739), Torilla eller Regner
och Svanhvita tragœdia (spelad 1738; tr. 1739),
Missförståndet i kärleken; en commoedie (1748). Han
blef 1743 led. af Vet. akad. På hans initiativ började
först marmorbrotten i Kolmården bearbetas. Enligt hans
förordnande nedlades i hans graf på Aspö kyrkogård en
del handlingar, hvilka fingo öppnas först 1835. De
rörde endast familjeförhållanden. Hans själfbiografi
är tryckt i "Handl. rör. Skandinaviens historia"
(XXVI).
6. Erik W. d. y., friherre af Lindeberg,
den föregåendes son, partiman, f. 23 april
1721 i Stockholm, d. 4 jan. 1760 i Hamburg,
blef 1740 kanslijunkare, 1743 kammarherre hos
dåv. kronprinsen, Adolf Fredrik, medföljde s. å. som
kommissionssekreterare på Tessins beskickning till
Danmark och blef 1749 lagman på Gottland. Högt
bildad, skicklig talare och stilist, med lysande
sällskapsgåfvor, djärf och hänsynslös, var W. den mest
betydande i det parti ("hofpartiet"), som i början af
Adolf Fredriks regering understödde Lovisa Ulrikas
planer på utvidgning af konungamakten. Till envälde
ville dock W. icke gå, men hattarnas hänsynslösa
partivälde hade öfvertygat honom om önskligheten
af en inskränkning i ständernas och rådets makt,
hvarjämte personlig tillgifvenhet för konungaparet
väl äfven inverkade på hans handlingssätt. Under 1751
års riksdag ledde han med stor talang och ej utan
framgång på Riddarhuset oppositionen mot hattrådet och
skall äfven ha beredt detta svårigheter genom att vid
dess tvister med konungen låna denne sin skickliga
penna. Äfven en efter riksdagen i handskrifter
kringspridd och på ett folkmöte i Västergötland 1755
uppläst flygskrift, "Constans Sincerus", som med
skärpa och skicklighet bekämpade hatt-tidningen "Ärlig
svensk" och hela hattsystemet, anses vara författad
af W., och antagligen har han åtminstone haft del
i en annan samtidigt utgifven liknande skrift,
"Mössornas testamente". Också hämnades hattrådet
genom att öfverrösta konungen, då denne utnämnde
W. till lagman i Uppland. Vid riksdagen 1755 upptog
W. striden med förnyad kraft, men nöjde sig då
ej med att drifva opposition på Riddarhuset,
utan sökte inom bondeståndet värfva anhängare för
hofvet och skall äfven ha umgåtts med planer på en
revolution. Då åtskilliga hans handtlangare drogos
inför en ständernas kommission, som tillsatts med
anledning af ett genom hofpartiet 29 nov. 1755
tillställdt våldsamt uppträde i bondeståndet, fann
emellertid W. rådligast att i febr. 1756 fly till
Norge och sedan till Hamburg. Därigenom undgick han
att inblandas i det misslyckade revolutionsförsöket
1756. Icke dess mindre blef han efter dettas
upptäckt af kommissionen dömd att mista lif, ära och
gods. Domen grundades förnämligast på en partiskrift,
"Svea rikes tillstånd", hvilken spridts i Dalarna,
Värmland och Västergötland för att reta allmogen där
till uppror mot hattregeringen och som tillskrefs
W. (han har dock förnekat författarskapet). Under
landsflykten sökte W. intressera Preussen och England
för nya rojalistiska omstörtningsplaner, men utan
framgång.
d) Adliga ätten W.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
