Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vite ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vitemölla-Vitet
868
pen mot Florens bemäktigat sig Arezzo, tvingades
han aí Borgia och fransmännen att uppge staden. V.,
som längtade efter oberoende, deltog i La Magiones
m. fl. condottierers sammansvärjning mot Borgia. Då
denna misslyckades, hoppades "V. åter kunna ställa
sig in hos Borgia. Denne lockade Y. och hans kamrater
i en fälla och lät ai-rätta dem i Sinigaglia 1502.
E. N-nn.
Vitemölla. municipalsamhälle. Se H v i t e-möll a.
Witenagemot [w^tenagimíù^], af angls. wita,
fnod. vitr, vis man, och gemot, möte, var namn
på "herredagen" under den angelsaxiska tiden i
England. Församlingen, som af ven plägade kallas
wita n ("de vise"), hade antingen i befogenheter
efterträdt en urspr. af alla fria män bestående
folkförsamling (folkmoot) eller var en från denna
skild notabelförsamling. Den förra åsikten har
förfäktats aí Freeman och i viss mån Gneist, den
senare af Stubbs. Den bestod, utom af konungen,
hans söner och närmaste släktingar, af gref-skapens
höfdingar (the ealdormen), biskoparna (senare äfven
abboter) samt konungens yppersta hand-gångne män eller
tjänare (ministri). Småningom växte antalet af dessa
utaf konungen utsedda ministri j så att de bildade
församlingens öfver-väldigande flertal. Ledamöternas
antal uppgick efter de angelsaxiska rikenas
förening (900-talet) stundom till omkr. 100,
men var vanligen mindre. Witenagemot deltog med
konungen i den civila och kyrkliga lagstiftningen,
i extraordinarie skatters bestämmande, i afgörande
af frågor om krig och fred samt i andra viktiga
allmänna ärenden, och dess bifall fordrades vid
gåfvor och förläning af jord. Witenagemot var högsta
domstol och valde konung, hvarvid valfriheten dock
starkt begränsades aí sedvanerätt. Yäsentligen var
witen-agemot en rådgüvande institution, och dess makt
växlade efter den regerande konungens personlighet
samt aftog under den angelsaxiska periodens
sista tid. Efter normandiska eröfringen upphörde
namnet witenagemot att brukas. Jfr W. Stubbs, "The
constitutional history of England", I, H. M. Chadwick,
"Studies on anglo-saxon institutions" (1905), och
D. J. Medley, "English constitutional history" (1907).
(V S-g.)
Yite’rbo [-bå], stad i norra delen af italienska
Katedralen San Loreiizo med sitt götiska torn.
prov. Koma, nedanför nordvästra sidan af den
slocknade vulkanen Monte Cimino (1,056 m.). 23,126
inv. (1911). Biskopssäte. Staden omges af yppiga
trädgårdar och omslutes af murar och torn, delvis från
1200-talet. Gatorna äro belagda med stora lavablock,
och staden har flera vackra byggnader och brunnar,
bl. a. Fontana della Eocca af Yignola. V. kallas af
äldre italienska författare "de vackra brunnarnas och
de sköna kvinnornas stad". I katedralen, San Lorenzo
(se fig.), uppförd på 1100-talet, hvilar påfven
Johannes XXI, i San Francesco påfvarna Klemens IV
och Hadria-nus V. F. ö. må nämnas rådhuset, Palazzo
publico, med tafvelgalleri och arkeologiskt museum
samt det gamla biskopspalatset från 1200-talet,
där konklaver för påfveval höllos 1271, 1276 och
1281. Tillverkning af läder, papper, tvål och
tändstickor. I omgifningen finnas flera etruskiska
fornlämningar (grafplatser vid Castel d’Asso, Norchia
och Bieda) samt svafvelkällor, däribland det 3 km,
mot v. belägna Bulicame, som omtalas af Dante.
A. N-d.
Vítet [-ta], Ludovic (Louis), fransk skriftställare
och politiker, f. 1802 i Paris, d. där 1873,
utöfvade några år läraryrket och ingick 1824
i redaktionen aí tidningen "Globe", där han
entusiastiskt förfäktade romantikens idéer. Efter
julirevolutionen utnämndes han 1831 till inspektör
of ver de historiska minnesmärkena, blef 1834
generalsekreterare i handelsministeriet och 1836
ledamot af conseil d’é-tat samt var 1846-48 en
af vice-presidenterna i denna korporation. Som
medlem af deputeradekammaren, 1834 -48, höll
han sig ihärdigt på de doktrinär-konservatives
sida och intog under revolutionen 1848 en bemärkt
ställning inom den legitimistiska högra centern,
men drog sig efter kejsardömets upprättande
tillbaka till privatlifvet. 1871 invaldes han
i nationalförsamlingen. Som författare utgaf
V. 1826 anonymt Les bamcades, med historisk trohet
dramatiserade scener från ligans tid. hvilka i
förening med två följande dramer hoparbetades till
La ligue (2 bd, 1844; ny uppl. 1861). Han författade
vidare det framstående, för stilistiskt mästerskap
utmärkta konsthistoriska arbetet Eustache Lesueur
(1843; ny uppl. 1849), vidare Fragments et mélanges
(2 bd. 1846), innehållande litterärkritiska
och arkeologiska uppsatser, Essais historiques
et littéraires (1862), Études sur Vhistoire de
Vart (1863-64; ny uppl. i 4 bd 1867-69), hvilket
sistnämnda är hans mest betydande arbete, m. m. Som
konstskriftställare utmärkte Y. sig för skarpsinne och
grundlighet. Han var en flitig medarbetare i "Revue
des deux mondes". Under Paris’ belägring 1870-71
skref han i denna tidskrift en serie patriotiska bref,
burna af en förhoppningsfull stämning. V. invaldes i
Académie des inscriptions 1839 och i Franska akademien
1845. Se hans biografi af Duchåtel (1875)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
