Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
863
Witan-Vite
864
hydrat och ej heller till mineralämnena. Om dessa
ämnens kemiska natur är ännu intet med säkerhet
kändt. Termen vitamin, som infördes af Casimir Funk
1911, är såtillvida oriktig, som den hän-tyder
på en kropp af viss kemisk struktur. Den har
emellertid fördelen af att vara kort, hvilket ej
kan sägas exempelvis om benämningen accesso-riska
näringsämnen, som föreslagits af Hofmeister,
och har på grund däraf blifvit så populär, att
den åtminstone ej under den närmaste framtiden
torde komma att försvinna ur näfingsläran. De
ifrågavarande ämnena kännetecknas närmast genom
vissa sjukdomstillstånd, som stå i samband med
deras frånvaro i födan, rubbningar, som man kallat
avitaminos 1. insufficienssjukdomar. Några exempel
på dylika må anföras. Holländske läkaren Eijkman i
Batavia på Java fann 1897 att, om man utfodrar höns
med poleradt ris, d. v. s. med våra vanliga risgryn,
så insjukna djuren med samma symtom som vid beriberi
(se d. o.) hos människor. Ger man djuren riskli,
tillfriskna de. Det är tydligt, att skalen på
riskornen, särskildt den s. k. silíverhinnan, hvilka
aflägsnas vid poleringen, innehålla något för kroppen
nödvändigt ämne. Vid närmare efterforskning fann man,
att den inom fängelser, sjukhus, äívensom hos den
infödda arbetarbefolkningen å Indiska arkipelagen
vanliga beriberisjukdomen faktiskt står i samband med
ensidig utspisning af poleradt ris, en uppfattning,
som emellertid först under det senaste årtiondet
trängt igenom och ledt till sjukdomens bekämpande. -
1907 fann norrmannen A. Holst, att en utfodring,
som hos höns framkallar beriberi, hos marsvin
medför skörbjugg. Yid uppfödning af späda barn
med steriliserad mjölk har man iakttagit en form
aí skörbjugg, den s. k. Barlows sjukdom, som går
tillbaka, då barnen få okokt mjölk. Af gammalt ha
åtskilliga födoämnen, såsom potatis, färska grönsaker,
fruktsafter, färskt kött, haft anseende som medel
mot skörbjugg. Genom utfodringsförsök på djur har
man nu funnit, att denna egenskap kan gå förlorad
vid de ifrågavarande ämnenas konservering genom
upphettning öfver 100°, intorkning o. s. v. Torkade
grönsaker äro faktiskt värdelösa som medel mot
skörbjugg. Uppenbarligen tåla "vitaminerna" ej vid
dessa processer. Slutligen må anföras omfattande
försök af amerikanska forskare, Mc Collum,
Osborne och Mendel, som ha visat, att tillväxten
af unga djur (råttor) förutsätter närvaron af vissa
"vitaminer" i födan. Dylika ämnen finnas i smörfett,
fisklefver-tran, ägg, kött, grodden af vanliga
sädesslag, grönsaker, men saknas i olivolja och
annat växtfett, i ister och finnas endast obetydligt
i talg. Såsom redan anförts, känner man ej dessa
ämnens kemiska natur. Man har indelat dem i olika
grupper, såsom a n t i-neuritiska, som äro verksamma
mot vissa beriberisymtom, antiskorbutiska, som äro
verksamma mot skörbjugg, antirakitiska, som synas
påverka engelska sjukan o. s. v. En annan indelning
är: vattenlösliga och f et t lösliga. Det är klart,
att man försökt framställa preparat, innehållande
dessa ämnen i koncentrerad och verksam form. Vanlig
jäst och kli ha varit de mest använda råämnena. Då
emellertid "vitaminer" synas förekomma i de flesta
af våra vanliga födoämnen, torde knappast något
behof af dylika preparat föreligga. Då födoämnes-valet
aí någon anledning är inskränkt, t. ex. vid blockad,
på expeditioner till sjöss och till arktiska trakter,
måste naturligtvis vitaminbehofvet beaktas. Födoämnen,
som undergått torkning eller upphettning, såsom fallet
är med vissa konserver, och sådana, som erfarenheten
visat vara vitaminfattiga, såsom poleradt ris,
växfett m. m., böra ej få intaga alltför stort rum
på matsedeln. Man har betecknat en del födoämnen
som "denature-rade" därför, att de t. ex. genom
upphettning förlorat sin vitaminhalt. Denna beteckning
är missvisande så tillvida, som dessa födoämnen
fortfarande ega förmåga att täcka kroppens behof
aí brännmaterial (kalorier). Det torde äfven böra
påpekas, att en tillförsel aí vitaminer utöíver
behof vet, så vidt man känner, ej medför någon nytta.
J. E. J-n.
Witan [ön’ten], angls. Tmt., "de vise". Se
Witenagemot.
Witasek, Stephan, österrikisk psykolog, f. 1870,
professor i Graz, är Meinongs lärjunge och har
skrifvit bl. a. Grundzüge der allgemeìnen ästhe-tik
(1904) och Grundlinien der psychologìe (1908). Jfr
Rummet, sp. 1153. S-e.
Vitast?, ind. geogr., en af de 5 floderna i Pan-j?bi,
motsvarande Hydaspes eller Bidaspes hos grekiska
förf. och den nuv. Jhelum, som före utloppet i Indus
förenar sig med Chenab. K. F. J.
Vitberg, Aleksandr Lavrentjevitj, rysk målare och
arkitekt af svensk börd, f. 1787, d. 1855, fick första
priset vid täflingen om byggandet af Frälsarens kyrka
i Moskva. Grundlöst misstänkt för försnillning vid
kyrkobyggandet, förvisades han till Yjatka och gjorde
där bekantskap med A. Herzen (se dennes "Byloje i
dumy", öfv. i A. Jensens "Rysk litteratur", 1912),
som mycket sympatiskt skildrat denne swedenborgianske
mystiker och filantrop. Han dog i stor fattigdom. -
Hans son, Fedor Aleksandrovitj V., f. 1846, är känd
som flitig litteraturhistoriker och bibliograf.
A-d J.
Witbooi, H en d rik, höfding för "nama-bastar-derna"
och andra hottentotter i Tyska Syd-Väst-Afrika,
d. 3 nov. 1905, underkastade sig i sept. 1894
tyskt välde och bistod sedan tyskarna i deras
strider mot de upproriska hereróstammarna,
khawa-och bondelzwaart-hottentotterna, men bröt
okt. 1904 med tyskarna. Han led i striden mot
dem svåra förluster och öfverlämnade kort före
sin död höfdingvärdigheten åt sin son Samuel
Isaac, som kort efter faderns död underkastade sig
tyskarna. Se vidare Tyska Sydväst-Afrika, sp. 609-610.
V. S-g.
Witch hazel |>i’tj héVzl], eng., bot. Se H a-m a m
e l i s (med fig.).
Vite. jur., betecknar enligt svensk rättsterminologi
en förmögenhetsförlust, som förelägges någon för
det fall, att han försummar fullgöra något, som
åligger honom, eller företar sig något, som är honom
förbjudet. De företeelser, hvilka denna benämning
tillkommer, äro till sin rättsliga beskaffenhet ganska
olika. Inom civilrätten förekomma aftal om viten ("
konventionalstraff") ej sällan som tillägg till andra
aftal, i synnerhet leverans- och entreprenadaftal. I
allmänhet kan ett sådant tilläggsaítal med laglig
verkan ega rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
