Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visconti, lombardisk adlig familj - Visconti ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att förvärfva herraväldet öfver Italien och var flera
gånger nära att lyckas. 1395 köpte han titeln hertig
af Milano af kejsar Wenzel för 100,000 floriner. Han
ökade sitt välde med Verona, Vicenza, Padua,
Belluno. Siena, Pisa, Perugia, Assisi och Bologna
samt var nära att bemäktiga sig Florens, då han dog
i pesten, 3 sept. 1402. Han inlade mycken förtjänst
om konst och vetenskap. Han drog de berömdaste lärde
till sitt hof. återställde universitetet i Piacenza,
samlade ett präktigt bibliotek och stiftade en målar-
och byggnadsakademi. Stora byggnadsverk påbörjades
under hans regering, såsom domkyrkan i Milano,
klostret Certosa vid Pavia och bron öfver Ticino vid
sistnämnda stad. Han var gift först med Isabella af
Frankrike (d. 1373), med hvilken han erhöll grefskapet
Vertus i Champagne (däraf hans spenamn "conte di
virtù"), och sedermera med sin kusin Caterina Visconti
(d. 1404). Hans dotter med Isabella, Yalentina, blef
gift med hertig Ludvig af Orleans, en förbindelse
af framtida vikt, i det att hennes sonson, franske
konungen Ludvig XII, fick arfsanspråk på Milano,
hvilka i början af 1500-talet medförde så många
förvecklingar i Europa. Han efterträddes som hertig af
Milano af sin son Giovanni Maria (Giammaria), f. 1389,
men denne måste dela arf v et med sin broder Filippo
Maria, som fick Pavia och många andra städer, och
faderns naturlige son Gabriele Maria, hvilken erhöll
Cremona och Pisa. Till en början råkade hertigdömet
i fullständig upplösning. Många förut underlydande
städer gjorde sig fria, afträddes till andra suveräner
eller kommo under egna härskare. Själfva Milano och
Pavia hemsöktes af anarkien. Giammaria, feg och grym,
dukade under för en sammansvärjning, 1412. Brodern
Filippo Maria (f. 1391) efterträdde honom. Feg
och grym, men äregirig, beslöt denne tyrann, - som
var så rädd, att han darrade vid åskans dunder, -
att återupprätta familjens makt. Liksom sin fader
begagnade han sig af condottieri, och tack vare
Carmagnolas militära skicklighet lyckades han
återeröfra hela Lombardiet. Men Carmagnola blef
ett mål för hertigens afund, måste fly och bildade
sedermera en fruktansvärd liga emot honom. Hertigen
nödgades bl. .a. af träda Brescia (1426) och Bergamo
(1428) till Venezia. Under sina sista år låg han
i krig med sin mag Francesco Sforza, som förbundit
sig med Florens och Venezia. Filippo Maria afled 13
aug. 1447, den siste Visconti på Milanos tron. Flera
bilinjer af ätten funnos, och några af dessa fortlefva
ännu. Till en bilinje hörde Teobaldo V., f. 1210,
d. 1276, påfve under namnet Gregorius X
(se d. o.). Jfr Belgiojoso, "Il conte di Virtù"
(2 bd, 1861). Seguso, "Bianca
Filippo M. Visconti.
V. e Francesco Sforza" (1877), och G. Romano,
"Gian Galeazzo V. e gli eradi di Bernabó"
(1891).
Visconti. 1. Ennio Quirino V., italiensk
arkeolog, tillhörande en från Genua härstammande
romersk familj, f. l nov. 1751 i Rom, d. 7
febr. 1818. Hans fader, Giambattista Antonio
V. (f. 1722, d. 1784), var prefekt öfver
fornlämningarna i Rom och omnejd. I hemmet fick
han en utmärkt uppfostran och röjde brådmogen
öfverlägsenhet i en mängd vetenskapsgrenar. Han blef
1771 bibliotekarie i Vatikanen och 1787 konservator
vid Kapitolinska museet. Förut hade han deltagit i
det af fadern påbörjade verket Museo Pio-Clementino,
af hvilket bd l utkom 1782, och utgaf ensam banden 2-7
(1787-1807). Andra arbeten af honom från denna tid äro
Monumenti degli Scipioni (1785), behandlande fynden
i Scipionernas 1780 upptäckta graf i Rom. Monumenti
scritti del museo del signor Tommaso Jenkins (1787)
samt Monumenti Gabini della Villa Pinciana (1797),
en öfversikt af de af furst Borghese i ruinerna i
Gabii funna fornlämningarna. Sedan fransmännen 1798
intagit Rom, utnämndes han till inrikesminister i
Romerska republiken, men förmåddes snart att flytta
till Frankrike, där han 1799 blef inspektor öfver
samlingarna i Louvre och professor i arkeologi. 1803,
då Denon blef generaldirektör vid museet, vardt
V. konservator vid fornsakssamlingarna och medlem
af Institutet. Han ordnade sin afdelning af museet
och utgaf öfver densamma en katalog, hvars sista
af honom ombesörjda uppl. utkom 1817 under titeln
Description des antiques du Musée royal. Därjämte
publicerade han Description des vases peints du Musée
(1802) och Explication de la tapisserie de la reine
Mathilde (1803). Därefter följde hans hufvudarbete,
till hvilket Napoleon gaf honom väckelse och medel,
Iconographie grecque (3 bd, 1808) och bd l (1817)
af Iconographie romaine (forts, af A. Mongez, 4 bd,
1817-33). Kallad till England 1817 för att bedöma de
af lord Elgin hemförda Parthenon-skulpturerna, utgaf
han 1818 rörande dem Mémoire sur des ouvrages de
sculptures du Parthénon etc. En fullständig uppl. (12
bd, 1818- 22) af hans skrifter, till hvilka af ven
hör en mängd uppsatser i tidskrifter, särskildt i
"Journal des savants", ombesörjdes af J. Labus. V. kan
i genialitet ej mäta sig med Winckelmann; han vågade
sig aldrig på mytologisk-filosofiska forskningar,
utan höll sig till det rent yttre och konstnärliga
af föremålen. Hans beskrifningar äro förträffliga och
hans stilistiska förmåga stor.
- 2. Louis Tullius Joachim V., den föregåendes son, arkitekt, f. 1791
i Rom, d. 1853 i Paris, var elev af Percier. Hans
förnämsta verk var de tillbyggnader af Louvre,
som förbundo detta slott med Tuilerierna, Helt och
hållet hunno
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
