Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wisconsin - Visconte, it., adelstitel, motsvarande fr. vicomte (se d. o.) - Visconti, lombardisk adlig familj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
14 år. Där yrkes- eller fortsättningsskolor finnas,
måste äfven barn mellan 14 och 17 år besöka dessa
under 8 timmar i veckan. Ett statsuniversitet,
University of Wisconsin, grundlades i Madison
1848; det hade 1919 682 professorer och 5;274
studenter. (Om dess betydande verksamhet på
folkbildningens område se Universitetsutvidgning,
sp. 1134.) En statens grufskola öppnades i Platteville
1908. Dessutom ha de skilda sekterna en rad colleges,
t. ex. Carroll college (presbyterianer). Lawrence
college (metodister), Concordia college (lutheraner),
Milton college (adventister) o. a. Härtill komma flera
privata högskolor, handels- och tekniska skolor samt
6 yrkesskolor för indianer.
Författningen, som antogs 1848, har flera gånger
undergått ändringar, senast 1908. Lagstiftande
makten utöfvas af en senat (senate) på 33 medlemmar,
valda för 4 år, och en församling (assembly) på 100
medlemmar, valda för 2 år. Af senatorerna omväljes
hälften (alternativt 16 och 17) hvartannat år. Yalbara
till representationen äro alla, som vistats inom
staten minst ett år. Alla män of ver 21 år ha
rösträtt. Utöfvande makten är uppdragen åt en för 2
år vald guvernör (governor). Till kongressen sänder
W. 2 senatorer och 11 representanter. Hufvud-staden,
där representationen hvartannat år sammanträder,
är Madison (31,315 inv. 1917). Största staden är
Milwaukee (445,008 inv. 1917).
W. beboddes urspr. af algonkin- och dakotaindianer
och var genom sitt läge mellan de stora sjöarna
och öfre Mississippi sammanbindningslänk mellan
franska Canada och Louisiana. De förste europeiske
pionjärerna voro franska pälshandlare, som färdades
uppför Ottawa, öfver sjöarna Huron och Michigan
samt uppför Fox river och öfver vattendelaren
mellan denna flod och floden Wisconsin, utför
hvilken de kommo till Mississippi. Den förste h vi
te man, som man vet ha beträdt W:s jord, var Jean
Nicolet, en af Champlains agenter (1634). 1658-59
färdades pälshandlarna Kadisson och Grosseilliers,
hvilka sedermera riktade Englands uppmärksamhet på
Hudson-bay-länderna, längs södra stranden af öfre sjön
och söderut till Mississippis bifloder. Kadissons
dagbok omtalar en af honom besökt stor flod, som
sannolikt var Mississippi. Pater Claude Allouez
anlade 1665 en jesuitmission vid La Point och
1669 en annan vid stränderna af Green bay. Andra
äldre resande i dessa trakter voro Louis Joliet
och Marquette (1673) samt La Salle, Hennepin
och Du Luth (1679-80). Under den följande tiden
anlades flera handelsplatser, såsom Green bay,
Prairie du Chien, Milwaukee och Portage. Äfven
efter 1783 höllo engelska pälshandlare till i dessa
trakter, och amerikanerna gjorde ej sin rätt till
landet gällande förrän under kriget med England
1812-14, då de engelske pälshandlarna fördrefvos
och Astor bildade sitt pälshandelskompani. Efter
1818 tillhörde W. territoriet Michigan och blef
eget territorium 1836. Intill denna tid hade
pälshandeln och bearbetningen af de 1825 upptäckta
blymalmsfyndigheterna i sydvästra W. varit de
förnämsta faktorerna i W:s utveckling; men nu började
jordspekulationen sträcka sig äfven till dessa
trakter, och immigranter strömmade dit, så att
folkmängden mer än fördubblades 1836-40. Som egen
stat upptogs W. i unionen 29 maj 1848. – Litt.:
Thwaites, "W. in three centuries" (1905), Howe,
"W., an experiment in democracy" (1912), och
Whitbeck, "Geography and industries of W." (1913).
A. N-d.
Visconte [-kå’n-], it., adelstitel,
motsvarande fr. vicomte (se d. o.).
Visconti [-kå’n-], lombardisk adlig familj, som
fick sitt namn efter den befattning af vicegrefvar
(lat. vice comites), som den innehade under
ärkebiskoparna af Milano. Då lombardiska förbundet
sönderföll i en mängd, mestadels enväldigt styrda
småstater, grundlade ätten V., adelns mest framskjutna
ledare, sin makt i kamp med ätten Della Torre, som
stod i spetsen för folkpartiet. Grundläggaren af
ättens glans var Ottone V. (d. 1295), som, sedan
1262 ärkebiskop af Milano, ryckte till sig makten
efter segern vid Desio 1277 öfver den kejserlige
vikarien Napoleone Della Torre. Ottones brorson Matteo
I (f. 1250, d. 1322) vardt 1294 kejserlig vikarie,
förjagades 1302, men lyckades under kejsar Henrik
"VTLs tåg till Rom fördrifva Guido Della Torre,
hvilken 1308-11 haft makten i Milano i egenskap af
"capitano del popolo", och utnämndes ånyo till
kejserlig vikarie. Hans son Galeazzo I, en tid
herre öfver Piacenza och Cremona, inspärrades 1327
af kejsar Ludvig Bajraren i fängelse i Monza och
dog kort efter sin frigifning 1328. Hans son Azzo
(f. 1302, d. 1339) förmådde genom sin hofsamhet flera
af de lombardiska städerna (Bergamo, Novara, Pavia,
Vercelli, Cremona, Lodi, Piacenza, Brescia m. fl.) att
underkasta sig hans välde. Han lät 1332 utnämna sig
till herre öfver Milano på lifstid. Han efterträddes
af sin farbroder Lucchino (f. 1287, d. 1349), som
ökade sitt herravälde med Asti, Parma, Tor-tona och
Guastalla. Dennes broder Giovanni (f. 1290, d. 1354),
ärkebiskop af Milano sedan 1342, beundrare och gynnare
af Petrarca, var herre üfven öfver Bologna (1350-54)
och Genua (1353 -54). Hans broder Stefanos söner
Matteo II (d. redan 1355, såsom det sades förgiftad
af sina bröder), Galeazzo II (f. omkr. 1320, d. 1378)
och Bernabó (f. 1319) hade under sina första år
att kämpa emot en liga af norra Italiens härskare
och förlorade därunder bl. a. Genua. Bröderna
voro tappra, men gjorde sig hatade genom hårda
utpressningar samt en grymhet och lastbarhet, som
erinrade om det romerska kejsardömets. Galeazzo II
grundlade likväl det ryktbara universitetet i Pavia
(1361) och var Petrarcas gynnare. Hans son Giovanni
Galeazzo (Gian Galeazzo), f. 1347, tillfångatog
i maj 1385 sin farbroder Bernabó (hvilken han lät
afrätta i dec. s. å.) och två af hans söner samt
blef därigenom ensam herre öfver husets ansenliga
besittningar. Med honom nådde familjen V. höjden
af storhet och glans. Misstänksam, trolös, girig,
men ännu mera äregirig, understödd af de förnämste
condottieri, sträfvade han efter
Silfvermynt med G. G. Viscontis bild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
