Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har den sannolikt redan på 900-talet blifvit
en marknadsplats. Gottland var redan på 900-
och 1000-talen en medelpunkt för världshandeln,
i det att Gottlands allmoge bedref en storartad
byteshandel mellan Öst- och Väst-Europa, och i denna
handel ha säkert V:s invånare deltagit, dock utan
att ännu ha bildat en verklig stad (se Gottland,
sp. 25). Redan omkr. år 1000 ha troligen de första
kristna kyrkorna grundlagts i V. Under sina färder
till England kommo gutarna i beröring med tyska
köpmän från Westfalen och Nederländerna, och redan på
1000-talet började skaror af sådana tyska "gäster"
följa gutarna både till Gottland och till Novgorod,
och dessa tyskar sammanslöto sig snart till en stor
förening "De gemene kopman". En mängd tyskar slog
sig nu ned i det urspr. rent gottländska V., och
under samverkan mellan de båda folken utvecklade sig
denna ort till en verklig stad och blef på 1100-talet
en af Europas viktigaste handelsstäder. Den blef
senare medlem af Hanseförbundet och hufvudort för
dess gottländsk-livländska "drittel". Magistraten i
V. bestod till hälften af tyskar och till hälften
af gutar, och staden hade sin egen stadslag och
egen sjörätt, som gällde äfven i andra städer. V:s
storhetstid som handelsstad infaller under 1100- och
1200-talen, och huru stor stadens rikedom var, visas
af den rent feberaktiga byggnadsverksamhet, som då
var rådande där. Då byggdes alla de ofvan uppräknade
präktiga kyrkorna, då anlades dominikanernas och
franciskanernas kloster med kyrkorna S:t Nikolaus
och S:t Karin samt Solberga nunnekloster (se d. o.),
då började de rike köpmännen åt sig uppföra ansenliga
trappgafvelhus, och då anlades till stadens skydd
den väldiga ringmuren. Detta har utan tvifvel
skett på grund af konflikter med den gottländska
allmogen, som såg sig hotad i sin handelsfrihet
af den uppväxande storstaden. (Om den strid, som
rasade på 1280-talet mellan staden och bönderna,
och om Magnus Ladulås’ ingripande se Gottland,
sp. 25.) Med 1200-talets slut hade emellertid V:s
storhet nått sitt kulmen. Handelsvägarnas förändrade
riktning till följd af korstågen och Rysslands
eröfring genom tatarerna samt Lübecks uppblomstring
hade redan minskat V:s betydelse som handelscentrum,
då konung Valdemar Atterdag 27 juli 1361, efter att
utanför östra muren ha slagit gottlandsbönderna,
tvang stadens borgare att dagtinga och erlägga en
dryg brandskatt. Någon "förstöring" af V. genom
konung Valdemar skedde emellertid icke, och staden
fortfor ännu en tid att betraktas som hufvudort
för en af Hanseförbundets tredjedelar. Men under
1300-talets sista del drabbades V. af nya olyckor,
i det att staden under fetaliebrödernas härjningar i
Östersjön genom borgerskapets feghet och oduglighet
icke mindre än tre gånger (1391, 1394, 1398) föll i
sjöröfvarnas händer och plundrades. Ännu sämre blef
ställningen för V:s borgare, sedan Erik af Pommern
1411 i sydvästra hörnet af staden anlagt Visborgs
slott, som fullständigt behärskade staden och
hamnen. På detta slott residerade sedan den afsatte
kung Erik i 12 år (1437–49) som sjöröfvarhöfding,
och samma lofliga näring bedrefs sedan af de följande
höfdingarna på Visborg Ivar Axelsson Tott och Sören
Norby. V. hade nu nedsjunkit till ett
sjöröfvarnäste, dess handel hade nästan upphört, och
sedan 1470 kallades staden ej längre till
hansedagarna. Dödsstöten fick den, då den
pingstdagen 1525 stormades af lybeckarna, hvarvid
hela den norra stadsdelen afbrändes. V. låg nu till
stor del öde, kyrkorna förvandlades till ruiner,
hamnen igengrundades, och i slutet af 1500-talet
egde V. inga sjögående skepp, hvarför ett danskt
bolag, "Det Gullandske compagnie", fick monopol
på hela handeln på Gottland. Äfven sedan ön 1645
genom freden vid Brömsebro åter blifvit svensk
besittning och V. 1647 erhållit stapelstadsrätt,
förblef staden fattig och obetydlig. Under Karl
XII:s krig anlade landshöfdingen, generalmajor
A. Sparrfelt, 1710 raveliner framför stadsmurarna och
gjorde 1711 ett försök att iståndsätta de förfallna
tornen, men detta arbete afbröts, då Sparrfelt i
okt. 1711 lämnade Gottland, i det hans efterträdare,
öfverstelöjtnant Coyet, ansåg tornens befästande
gagnlöst. Däremot begärde han af rådet tillstånd att
taga sten från kyrkoruinerna för att fullborda en
aí Sparrfelt påbörjad skans på holmen vid hamnen (se
Fiskarholms skans). Lyckligtvis besvarade rådet aldrig
hans bref om denna sak, och ruinerna fingo därför
vara i fred. Ehuru Coyets efterträdare, öfverste
Posse, ansåg det alldeles onödigt att befästa V.,
fullbordade han emellertid 1712 skansen vid hamnen
och anlade äfven befästningar vid Österport samt
en triangelbastion vid "Slottet", hvilken senare
befästning väl måste ha legat vid södra muren
i Palissaderna. Efter krigets slut fingo dessa
fästningsverk alldeles förfalla. Under 1700-talet
började V. långsamt resa sig ur sitt förfall, och
D. Djurberg säger i sin geografi 1781: "Visby eger
stapelfrihet och drifver tämmeligen ansenlig handel
på utrikes orter, förnämligast med bjälkar, bräder,
marmor, sandsten och kalk." 24 april–17 maj 1808 hölls
staden besatt af en rysk styrka under amiral Bodisco
(se denne). Uppåtgåendet fortsatte småningom under
1800-talet, befolkningen växte, och staden erhöll 1854
nederlagsrätt och 1879 transitoupplagsrätt. I flera
hänseenden står det nuv. V. i tacksamhetsskuld hos
Sällskapet D. B. V. ("De badande vännerna"), stiftadt
1814, som redan 1815 inrättade en "fattigskola", 1830
bildade "D. B. Y:s sparbank", af hvars årsvinster mer
än 60,000 kr. användts till allmännyttiga ändamål,
och 1855 anlade Botaniska trädgården. Mot 1800-talets
slut tog utvecklingen en raskare fart genom hamnens
förbättring, den regelbundna ångbåtsförbindelsen
med fastlandet (Gottlands ångfartygs-a.-b. 1865)
och järnvägarnas anläggning (från 1878); äfven den
1887 anlagda Cementfabriken vid Kopparsvik och Roma
sockerfabrik, anlagd 1895, ha kraftigt bidragit till
V:s ekonomiska uppsving. Det nuv. V. är icke längre
endast "Rosornas och ruinernas stad", utan äfven
ett litet ganska vaket och framåtgående modernt
stadssamhälle.
Utom den i art. Gottland, sp. 28, nämnda litteratur
må här påpekas: Strelow, "Cronica Guthilandorum"
(1633), H. Hildebrand, "V. och dess minnesmärken"
(med teckningar af R. Haglund, 1893), "Die rathslinie
von V." (Lübeck, 1893), C. A. Olsson, "Ur anteckningar
om V. medeltidsbefästningar" (i "Medd. från Föreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
