Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viola L., Violsläktet, bot. - Viola, it., mus. 1. Det gemensamma namnet på de äldre stråkinstrument, som närmast föregingo de nu brukliga - Viola. 2. Viola alta, ty. bratsche, altfiol - Viola. Se Trädgårdstidningar - Viola bastarda, it., mus. Se Viola - Violaceæ, Violfamiljen, Violacéer, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
745
Viola-Violaceæ
746
dess frön bortföras af myror (se Myrmekofila
växter). - Våra trädgårdars i otaliga
färgkombinationer prunkande storblommiga p e n s é e
r härstamma från V. tricolor, Alpernas V. lutea och
Sibiriens V. altaica; deras ursprungliga hem-
Fig. 2. Viola odorata (luktviol), blommande stånd
med vårblommor och refvor.
land är England. En annan i trädgårdarna ofta odlad
viol är V. cornuta, hor n viol, från Alperna,
med enfärgadt violetta eller hvita blommor;
värdefulla prydnadsväxter äro äfven hybriderna
mellan penséer och V. cornuta. Af luktviolen finns
en mängd kulturformer med enkla och dubbla blommor,
som ofta drifvas till blomning under vintern för att
tillgodose blomsteraffärernas behof af violbuketter. I
största utsträckning odlas luktvioler vid Kivieran för
framställning af parfym. Af luktviolblommor beredes
ett slags konfekt, "kanderade violer". Den australiska
V. hede-racea (Erpetion reniforme) är en prydlig
ampel-växt. - Till en annan familj höra lackviolen
(se C h e i r a n t h u s) och månviolen (se L un ar
i a). O. T. S. (G. L-m.)
Viola [viåla], it. (fr. viole, däraf sv. #ol;
ty. fiedel, fsv. fidla, sv. dial. fela,
mlat. viftula, troligen ett germanskt ord;
härledningen från lat. fidifcula, lyra, af fifdes,
sträng, är osäker), mus. 1. Det gemensamma namnet
på de äldre stråkinstrument, som närmast föregingo
de nu brukliga, efter violintypen konstruerade, och
skilde sig från denna typ genom plattare bottnar, mot
halsen af-smalnande form, större antal strängar, runda
eller halfcirkelformiga ljudhål samt tämligen flackt
run-dadt stall, hvarigenom solospel på de mellersta
strängarna försvårades, men däremot ackordspel
gynnades. I formen närmade sig violan än till det
möjligen arabiska, lutan liknande stråkinstru-
mentet re&ec (se d. o.), med utseende af den ena
halívan af ett päron, som blifvit ituklufvet på
längden, än åter till det keltiska crwth (se C h r o
11 a), hvilket redan har samma konstruktionsprincip,
som slutligen blef den allena härskande, nämligen
två bottnar förenade genom s. k. "sarg" l, vertikala
träväggar, hvarför ock det keltiska instrumentet
snarare än rebec torde böra gälla som stamfader
för violan och därmed äfven för den nuvarande
violintypen. Man kan t. o. m. säga, att den sistnämnda
först kunde utveckla sig fritt, sedan hvarje beroende
af lutan aflägsnats. Detta beroende visade sig ännu
hos violan i de platta bottnarna, som hindrade en
starkt vibrerande ton, och de onödigt många strängarna
(i allmänhet 6), som genom sin spänning alltför
mycket ansträngde instrumentet. Violan indelades i
flera arter och storlekar; hufvudihdelningen var den
i viola da braccio [bra’ttjå; däraf ty. bratsche],
"armfiol" (d. v. s. fiol, som hölls på armen), och
viola da gamba, "benfiol", "knäfiol" (som hölls mellan
knäna, liksom nutidens violoncell). Minsta arten
af violan kallades pardessus de viole, den största
violone (fr. òasse de violon). Ur alla dessa arter
framgingo småningom de nuvarande stråkinstrumenten,
först violinen (se d. o.), så altfiolen (se nedan,
2), violoncellen och kontrabasen (se dessa ord),
alla byggda enligt violintypen. Därjämte bibehöllo
sig dock länge i synnerhet gamba (se d. o. med
fig.) äfvensom den s. k. viola d’amore (viole
d:amour), som utom de 7 egentliga strängarna var
försedd med 7 resonanssträngar af metall, löpande
under stallet och gripbrädet; klangen är egenartadt
behaglig och vek. Särskilda arter voro viola bastår
da, något större än gamban, med 6-7 strängar och
senare dessutom lika många resonanssträngar, viola
de bordone (se Baryton 1), vidare viola da spalla,
som den spelande höll mot skuldran, den af S. Bach
konstruerade viola pompösa, som hade 5 strängar och
stod en oktav lägre än armfiolen, samt lyra (se
d. o. l b). Jfr S t r å k-instrument. - 2. Viola
alta, ty. bratsche, altfiol, det instrument i den
moderna stråkorkestern, som har altstämman och är på
samma sätt konstrueradt som violinen, endast något
större och med de fyra strängarna stämda en kvint
djupare än dennas och likaledes i rena kvinter:
c, g, d1, a1. I stråkkvartett företräder altfiolen
tenorstämman. Omfånget i orkesterspel går ej högre än
till a2. Noteringen sker i altklav, dock med anlitande
af violinklav för högre lägen. Tonen är något nasal
och beslöjad. De förändringar i instrumentets byggnad,
som i nyare tid gjorts af H. Eitter m. fl. i syfte
att aflägsna dess näsklang och göra det till ett
soloinstrument, ha hittills vunnit föga efterföljd. -
3. En i orglar ofta förekommande tennstämma med mjuk,
strykande ton (äfven kallad viola d’amore, se ofvan
1). A. L.*
Vi’ola. Se Trädgårdstidningar.
Viola bastanda [-åla], it., mus. Se Viola.
Violaceæ, Violfamiljen, Violacéer, 6ot., växtfamilj
af serien Parietales, omfattande omkr. 450 arter,
förekommande i synnerhet inom tropikerna, hvarest
flera äro buskar eller träd. De flesta arterna äro
örter. Blommorna äro aktino-morfa eller zygomorfa,
5-taliga, tvåkönade. Fodret är oftast kvarsittande;
i de zygomorfa blommorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
