Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winthrop ... - Vinättika (fr. vinaigre) - Vinö - Vinön - Vinören, kam. - Vio, Jacopo de. Se Cajetanus 2 - Viol, bot. Se Viola - Viola L., Violsläktet, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
743
Vinättika-Viola
744
egare var drotsen Bo Jonsson (Grip), från hvars son
Knut V. öfvergick till dennes mag Niklis Eren-gislason
(Hammarstadsätten), d. 1440, och hans son, riksrådet
Bo Niklisson Grip (se d. o.). Vid denna ätts utgång
(1592) kom V. jämte det angränsande Ed till grefliga
ätten Lewenhaupt, som egde det till 1830. 1846 köptes
V. af brukspatron
B. de Maré och kom sedan genom gifte till írih.
C. G. Gripenstedt, som 1920 sålde det.
E. A-t. Vinättika (fr. vinaigré), ättika,
beredd genom
jäsning af sämre viner. Den är gulaktig eller röd samt
ger vid afdunstuing en gulröd, surt smakande återstod,
som innehåller vinsyra. P. T. C.*
Vinö, bebodd, skogklädd ö på Sveriges östkust ungefär
midt emellan Västervik och Oskarshamn, Misterhults
socken, Kalmar län. Ytinnehåll omkr. 2,25 kvkm.
G. Brgrn.
Vinön, Hjälmarens största ö, belägen i södra
utbuktningen af sjön omkr. 4 km. från fasta land,
Lännäs socken, Örebro än. Ytinnehåll omkr. 4,5
kvkm. Befolkningen, omkr. 300 pers., består
huívudsakligen af fiskare och har till följd af öns
isolerade läge bibehållit en del egendomliga seder och
bruk. Härtill bidrar af ven den omständigheten, att
öns bebyggare alltid, med högst sällsynta undantag,
gift sig inom ön. Före 1908-09 års kräftpest
var kräftfisket kring V. synnerligen lönande.
G. Brgrn.
Vinören, kam. Enligt § 11 i k. resol. på
prästerskapets besvär 27 aug. 1668, k. brefven
18 dec. 1691 och 26 mars 1692, k. cirkuläret till
samtliga landshöf din garna i riket 11 jan. 1804
m. fl. författningar egde kyrkoförsamling att
till anskaffning af nattvardsvin, om och i den mån
därtill anslagen vinsäd (se Vin- och byggnad s s
ä d) icke förslog, pålägga personliga af-gifter,
benämnda vinören 1. vinpenningar. Denna befogenhet
upphäfdes genom k. förordn. l juni 1883, hvarigenom
föreskrefs att, där för nämnda ändamål, utöfver
vinsäden, särskilda medel erfordrades, dessa icke
få uttagas efter andra grunder än dem, som för
kommunalutskyl-ders utgörande i allmänhet äro stadgade
(jfrKommunalbeskattning, sp. 656). C. O. M.*
Vio, Jacopo de. Se Cajetanus 2.
Viol, bot. Se Viola.
Vi’ola L., Viol si ak t et, bot., ett släkte
af 300 örter och halfbuskar, bildande typen för
fam. Violaceæ. Bladen äro spiralställda, försedda
med stipler och hela skifvor, som vanligast
äro bredt eller smalt h j ärtlika och stundom
njurlika. Blomskaften utgå från stjälkens blad
vinklar eller från en rotstock och äro oftast
enblommiga. Blommorna äro ensymmetriska, med 5
foderblad, hvilka vid eller strax nedom sina fästen ha
hvar sitt nedhängande örtartade bihang. Blomkronan
är "läpplik", i det att det nedersta af de 5
kronbladen är störst och försedt med ett sporrlikt
honungsgömme och har ofta en särskild teckning;
de närmast intill sittande ha en likartad teckning,
men de 2 öfversta sitta uppåt och äro ofta tecknade
på ett annat sätt. Ståndarna äro 5, med knapparna
ofta sammanhängande, hvarför Linné förde släktet
till kl. Syngenesia. De 2 nedre ståndarsträngarna
ha bihang, som äro nedsänkta i kronsporren. Stiftet
är uppåt klubblikt eller utbredt. Frukten är en
enrummig kapsel.
som öppnar sig med 3 valvler och innehåller många
frön. I svenska floran upptas 20 arter; dessutom
finns en mängd hybrider. Allmännast bekanta äro styf
morsblomman och luktviolen. S ty f mor s b l o m m
an 1. s t y f m ors viol en.
Fig. 1. Viola tricolor (styfmorsblomma),
l exemplar med blommor af olika ålder (de äldsta
mörkt violetta), 2 det främre kronbladets sporre,
pollenmagasin och honungstecken.
V. tricolor L. (fig. 1), har flerfärgade kronblad,
med violett, hvitt och gult som hufvudfärger;
den är allmän i hela landet på berg och
odlad jord. Styf-morsviolen har användning
i medicinen. Liksom V. tricolor har den i
fjälltrakter ej sällsynta V. biflora, fjällviol,
de 4 öfversta bladen af den enfärgadt gula kronan
riktade uppåt. Luktviolen, V. odorata L. (fig. 2),
har en rotstock, från hvilken utgå långa utlöpare,
och utvecklar under våren och försommaren härligt
luktande mörkvioletta blommor. Hos underviolen,
V. mi-rabilis L., ega de om våren från rotstocken
uppskjutande, med blekblåa kronblad försedda blommorna
samma vällukt. Dessa blommor sätta i regel icke frukt,
hvaremot sådan utvecklas efter de i stjälkens bladveck
sittande kleistogama blommorna, som senare uppstå. Hos
en del arter sluta sig, efter fruktens öppnande, de
3 båtlika kapselvalvlernas kanter fast tillsammans
och pressa i spetsen ut fröna, ett i sänder, med stor
kraft, så att de kastas långt bort. Hos luktviolen
och V. hirta, buskviol, öppnar sig frukten liggande
på marken, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
