Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 463-464 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"William the third" (1888), och
W. K. S. Nippold, "Wilhelm III" (1900).

4. V. IV, konung af Storbritannien och Irland
samt Hannover, f. 21 aug. 1765 i Buckingham
palace i London, d. där 20 juni 1837, var

tredje son till konung Georg III och Charlotta af
Mecklenburg-Strelitz. Han bestämdes redan som gosse
för marinen och stred under Rodney vid S:t Vincent
1780, blef 1786 som kapten stationerad i Västindien,
men återvände 1787 hem utan order, utsändes ånyo
dit följande år, men användes efter 1789 ej i aktiv
tjänst, ehuru han inom flottan avancerade till
konteramiral 1789, amiral 1799 och admiral of the
fleet 1811. Han upphöjdes 1789 till hertig af Clarence.
Dömd till overksamhet, lefde han från 1791
mest i tillbakadragenhet tillsammans med en irländsk
skådespelerska Dorothy Bland (mrs Jordan), som under
ett 20-årigt samlif födde honom 10 barn (hvilka buro
namnet Fitzclarence; se d. o.). Prinsessan Charlottas
död 1817 bragte V. i tronföljdens främsta linje. Han
ingick då, 11 juli 1818, äktenskap med Adelheid af
Sachsen-Meiningen, en kvinna, hvars starka själ snart
alldeles behärskade honom. 1827 blef V. med titeln
lord high admiral led. af Cannings ministär, men hans
försök att i strid mot utnämningsbrefvets begränsning
af hans befogenheter slå under sig personligen
sjöärendenas ledning framkallade en konflikt, som
ledde till hans afgång, aug. 1828. Sedan hertigens
af York död 1827 stod V. närmast kronan. 26 juni 1830
hälsade folkets jubel "sjömanskungen" på Englands
tron; kröningen skedde först 8 sept. 1831. Stora saker
skedde under V:s regering: parlamentsreformen 1832 i
England, grundlagsstiftningen i Hannover 1833. Till
parlamentsreformbillens genomförands medverkade
V. personligen genom att förmå öfverhusets majoritet
att uppge sitt motstånd hellre än att utsätta sig
för den massutnämning af peerer, som whigministären
Grey påyrkat såsom yttersta kraftmedel. Hans gamla
benägenhet för whigpartiet hade med åren svalnat, och
nov. 1834 afskedade han under en svag förevändning
premiärministern Melbourne och uppdrog sedan åt
Peel att bilda ny ministär. Sedan denna störtats,
april 1835, ingrep V. knappast vidare i de politiska
bestyren, för hvilka han hade föga förstånd eller
intresse. Tanklös och obeslutsam, utan högre
begåfning vare sig på hufvudets eller karaktärens
vägnar, åtnjöt konung V. likväl städse rätt mycken
popularitet på grund af sina enkla, rättframma
vanor och sitt glada och välvilliga väsen. Hans
talträngdhet förledde honom i yngre dagar att ofta,
särskildt i öfverhuset, uppträda med osammanhängande
och löjeväckande tal. Genom V:s död upplöstes den
sedan 1714 bestående personalunionen emellan England
och Hannover. De två döttrar han hade med sin gemål
dogo i späd ålder.

Jfr P. Fitzgerald, "Life and times of William IV" (2 bd, 1884).

1–2 o. 4. ^Kj. (^{V. S–g.}) 3. ^Hjr. (^{V. S–g.})

Vilhelm (eng. William), engelska prinsar. 1. V.,
f. 1103, ende legitime son till konung Henrik I,
härstammade genom sin moder Eadygyth (Matilda) af
Skottland från den gamla angelsaxiska konungafamiljen,
gifte sig 1119 med Matilda af Anjou, erhöll af
svärfadern Fulco grefskapet Maine och erkändes
1120 af franske konungen Ludvig VI som hertig
af Normandie. Då V. samtidigt med sin fader 25
nov. 1120 från Barfleur anträdde hemresan till
England, färdades han med en hop glad ungdom på
ett nybyggdt fartyg, "Hvita skeppet"; till följd
af dryckeslag bland besättningen stötte detta på en
klippa utanför Barfleurs hamn, hvarvid V. och alla
öfriga ombordvarande utom en omkommo. –
2. V., hertig af Gloucester,
f. 24 juli 1689, d. 29 juli 1700, var son till
Anna Stuart (sedermera drottning Anna af
Storbritannien och Irland) och prins Georg af
Danmark samt presumtiv tronföljare efter Anna.
Hans död föranledde Vilhelm III och parlamentet
att i Act of settlement 1701 lagfästa den
hannoverska ättens tronföljdsrätt. –
3. V. August, hertig af Cumberland (se d. o. 1). –
4. V. Henrik, hertig af Gloucester (se d. o. 7). –
5. V. Fredrik, hertig af Gloucester (se d. o. 8).

1–2. ^{V. S–g.}

Vilhelm (holl. Willem), grefvar af Holland. 1. V. I,
korsfarare, d. 1223, följde sin fader, Floris III,
på tredje korståget, hvarunder denne dog (1190),
och var med vid eröfringen af Akkon (1191). Efter
hemkomsten låg han i ständiga fejder med sin broder
grefve Dirk VII och blef efter hans död (1203) grefve
af Holland, dock först efter hårdnackad kamp. Han
deltog jämte grefven af Flandern m. fl. i krig mot
Frankrike, tillfångatogs i slaget vid Bouvines (1214)
och måste betala en dryg lösepenning. 1217 beslöt
han sig för ett nytt korståg. Med 12 större och
58 mindre fartyg gick han i maj s. å. till segels,
förenade sig med norska, tyska och engelska korsfarare
samt fick befälet öfver hela den förenade flottan,
som först seglade till Portugal, där korsfararna
bekämpade morerna, och sedermera styrde kurs på
Egypten, där Damiette intogs (1218; det s. k. femte
korståget). Därefter återvände V. till Holland. Han
efterträddes af sin och Adas af Gelderland son
Floris IV. – 2. V. II, den föregåendes sonson,
son till Floris IV och Mechtild af Brabant, tysk
konung, f. 1227, d. 28 Jan. 1256, efterträdde 1234
sin fader i grefskapet, hvars styrelse han 1242
öfvertog. Efter Henrik Raspes död valdes han,
på Innocentius IV:s bedrifvande, i okt. 1247 af
furstarna i Rhenländerna till tysk-romersk konung
mot kejsar Fredrik II af Hohenstaufen, kröntes i
Aachen 1 nov. 1248, men återvände snart till Holland,
emedan han ingenting kunde uträtta i Tyskland. Först
efter Konrad IV:s död (1254) erkändes V. allmänt som
konung inom Tyskland. Han dödades under ett fälttåg
i Friesland. Se A. Ulrich, "Geschichte des römischen
königs Wilhelm von Holland" (1882).

(^{T. G–l.})

Vilhelm (holl. Willem), nederländska
ståthållare. 1. V. I, grefve af Nassau, furste
af Oranien, f. 14 april (g. st.) 1533 på slottet
Dillenburg i grefsk. Nassau, mördad 10 juli 1584 i
Delft, var äldste son till grefve Vilhelm "den rike"
af Nassau-Dillenburg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>