Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilhelm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yttre förhållanden, städse föremål för misstro av
det republikansk-aristokratiska partiet, som efter
faderns död kommit till makten inom den holländska
republiken. Han lärde sig under dessa prövoår
klokhet, försiktighet och självbehärskning samt det
tålamod, som vet att bida sin tid. I tanke som i vilja
mognade han tidigt till man. Ludvig XIV:s anfall på
Holland 1672 och den däraf följande revolutionen i
Amsterdam, som störtade det aristokratiska partiet
och kostade bröderna De Witt lifvet, förde V. till
makten. Han utnämndes s. å. till ståthållare
i Holland och Zeeland samt högste befälhafvare
öfver republikens krigsmakt. Under kriget med
Frankrike visade han sig, trots flera motgångar,
vara en tapper och skicklig fältherre, men framför
allt en öfverlägsen statsman med klart utstakadt mål,
stora vyer och en utomordentlig förmåga att begagna
människor och omständigheter till befordrande af sina
politiska planer. Han var under kriget på 1670-talet
själen i alliansen mot Ludvig XIV, och han var efter
freden i Nijmegen (1678) den öppne eller hemlige
ledaren af alla sammanslutningar mot den franske
själfhärskaren. I själfva verket var V. från början af
sitt politiska uppträdande och ända till sin lefnads
slut först och främst Ludvig XIV:s motståndare och
sökte med beundransvärd seghet och mycken slughet
att tillintetgöra den franske monarkens planer på en
världsdiktatur, upprätthålla den politiska jämvikten
och, framför allt, rädda Nederländernas af Frankrike
hotade oberoende. Hans önskan att för sin politik
vinna England föranledde, att han (1677) gifte sig med
sin kusin Maria, äldre dotter till hertigen af York
(sedermera konung Jakob II) och presumtiv arftagerska
till Englands krona. Samma motiv gjorde honom till
den hemlige ledaren af oppositionen mot Jakob II och
förmådde honom slutligen att, sedan han erhållit en
af honom själf begärd skriftlig kallelse af en samling
män, tillhörande skilda engelska partier, med Hollands
hjälp störta sin svärfader från tronen. Med en stor
örlogsflotta, som förde en utvald här af inemot
15,000 man, landsteg V. (5 nov. 1688) vid Torbay i
sydvästra England, af så godt som hela Englands folk
mottagen som en befriare. Jakob flydde, öfvergifven
af alla, äfven af sina närmaste, till Frankrike
(dec. 1688). V. och Maria förklarades (13 febr.
1689) af en utomordentlig riksförsamling, convention
parliament, som regerande konung och drottning af
England, hvarvid V. skulle i bägges namn utöfva
verkställande makten. De godkände därjämte
den "rättighetsförklaring" (declaration of
rights), i hvilken det engelska folkets
fri- och rättigheter sammanfattades. Äfven Skottland
proklamerade V. och Maria, men Irland gjorde den
landsflyktige Jakobs sak till sin, understöddes af
franska vapen och underkastade sig den nya ordningen,
först sedan nederlagen vid Boyne (juli
1690) och Aghrim (juli 1691) ådagalagt
fruktlösheten af hvarje motstånd. Under det att
V. var sysselsatt att befästa sin tron och ordna
de engelska förhållandena, förde han England in i
1689 års stora allians mot Ludvig XIV och öfvergick
slutligen själf till Nederländerna, där han fick mäta
sina krafter med en af den franske härskarens
yppersta generaler, Luxembourg. Af honom blef han
slagen vid Steenkerken (3 aug. 1692) och
Neerwinden (29 juli 1693), men visade sig efter hvarje
nederlag snart åter färdig att ånyo upptaga
striden med sina fiender. Efter freden i Rijswijk
(1697) afsåg V:s yttre politik ordnandet af den
spanska arfsfrågan i syfte både att förekomma ett
allmänt krig och att upprätthålla den europeiska
jämvikten. Till följd däraf ingick han med Ludvig
XIV två s. k. delningsfördrag, det ena 11 okt. 1698,
det andra 25 mars 1700. Men då Ludvig efter Karl
II:s i Spanien död (1 nov. s. å.) icke höll fast
vid det med sjömakterna (England och Nederländerna)
ingångna delningsfördraget, utan i stället antog det
testamente, som gjorde hans sonson Filip af Anjou till
arftagare af hela den spanska monarkien, då uppbjöd
V. ånyo hela sin förmåga att i jämviktens intresse
förena de europeiska staterna i en offensiv politik
mot Frankrike. I sept. 1701 bildades den s. k. stora
alliansen mellan sjömakterna och kejsaren, och sedan
Ludvig XIV, efter Jakob II:s samtidigt inträffade död,
begått den stora oklokheten att erkänna hans son som
konung i England, förstod V. att så begagna sig af
den förbittring, som till följd däraf uppstod bland
engelsmännen, att parlamentet beviljade de medel,
som erfordrades för Englands aktiva uppträdande i
kriget. I detta krig fick han emellertid icke själf
taga någon del. Ett nyckelbensbrott vid ett fall
från hästen, åtföljdt af lungsäcksinflammation,
ändade hans lif. Han afled barnlös; hans gemål
hade dött redan 1694. I England räddade han genom
revolutionen det parlamentariska styrelsesättet
och bidrog sedermera till dess befästande genom
att frångå sin ursprungliga styrelsemetod att i
rådet sammanföra båda de stridande partiernas män
för att få ökad makt genom deras oenighet. Han
återgaf åt sitt rike dess stormaktsställning från
Elisabets dagar. Med parlamentet var han invecklad
i ständiga strider, beroende på, att det ej fattade
hans vidtgående utrikespolitiska planer, och han stod
främmande för den konstitutionella uppfattning, som
under hans regeringstid alltmer arbetade sig fram
(jfr England, sp. 625). Hans popularitet försvann
lika hastigt, som den kom. Orsaken därtill låg i
viss mån hos honom själf. Till sitt sinnelag och sina
vanor blef han aldrig annat än holländare. Han bjöd
aldrig till att assimilera sig med engelsmännen, utan
stötte dem tillbaka genom sitt kalla väsen, genom
sitt indragna lif på Hampton court och Kensington
samt genom sin öppet visade förkärlek för sina
landsmän. Tories hatade honom, bl. a. emedan hans
kyrkliga åskådning var en helt annan än deras; whigs,
som skulle vara hans vänner, trakasserade honom, så
snart det blef klart, att han ej i allt ville foga
sig efter dem. Själf blef han trött vid alltsammans,
och han skulle ha nedlagt sin engelska krona, om
ej hans stora politiska planer tvungit honom att
hålla ut. Macaulay har i sin "History of England"
skildrat V. alltför panegyriskt och gjort honom till
"hjälten i ett whig-epos". En senare och nyktrare
historieskrifning har reagerat mot skönmålningen,
men till fullo erkänt konsekvensen och uthålligheten
i den utrikespolitik, genom hvilken han utförde en
europeisk lifsgärning af stora mått. Jfr Müller,
"Wilhelm III von Oranien und Georg Friedrich von
Waldeck" (2 bd, 1873–80), Onno Klopp, "Der fall des
hauses Stuart" (1875 ff.), H. D. Traill,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
