Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wieland, Christoph Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Wieland
298
tände från Klopstock och Bodmer, äro fulla af
öfversvinnlighet och ett känslosamt dygdesvärmeri,
som emellanåt tog sig fanatiska uttryck. Till dem böra
den metafysiska lärodikten Die natur der dinge (1751),
Anti-Ovid (s. å.), Zwölf moralische briefe (1752), Der
frühling, Briefe von verstor-benen an hinterlassene
freunde (1753, en efterklang af Platons filosofi),
ett hexametriskt epos Der ge-pryfte Abraham (s. å.;
"Abrahams bepröfvelse", 1772) och Hymnen (1754). En
mera världslig ton genomgår hans ofullbordade epos
Cyrus (1759) och två föga lyckade tragedier, som han
skref vid samma tid. Hans innersta skaplynne hade
aldrig varit riktigt med i det serafiskt öfverspända
ordsvallet, och det länge förberedda omslaget i hans
sinnesriktning yttrade sig i början våldsamt nog, i
de närgånget lystna Komische erzählungen (1762). Mera
sansade i sitt själfsvåld äro de didaktisk-episka
Musarion, öder die ph?osophie der grazien (1768)
och Der verklagte Amor (1774), i hvilka inskärpes,
att hvarken svärmeri eller karf-het äro villkor för
dygden, lika litet som låg sinnlighet utan känsla
för det sköna och ädla kan lyckliggöra. Samtidigt
utbredde han sina åsikter äfven i romanens form. I
Die abenteuer des Don Sylvio von Rosalva (1764), en
svag efterbildning af "Don Quijote", visas "naturens
seger öfver svärmeriet", och i Geschichte des Agathon
(1766 -67), den första tyska "bildningsromanen",
tecknade W. typiskt sin egen utveckling. Han hade nu
blifvit en förkämpe för sundt människoförstånd och
tolerans i upplysningstidehvarfvets anda, och i sin
motvilja mot allt slags hyckleri tröttnade han icke
att framhålla sinnlighetens berättigande och gäckas
med öfverspänd idealism. Han sätter lifvets mål i
arbete på själskultur och i förnöjsamhet, vunnen genom
måtta i njutningen. Sin nya lef-nadsvishet framställde
han med stor behagfullhet och en sällspord förmåga att
handtera den finare ironiens vapen, men förirrade
sig allt som oftast, likt franska förebilder,
i lättfärdighet, som dess värre ifördes en högst
retande dräkt. Eokokons skalkaktiga erotik, rosiga
färgspel och lätta travestering af antik mytologi
speglas i hans dikter. Emellertid tillkommer honom
förtjänsten att ha frigjort tyska språket och poesien
från den klopstockska uppstyltningen. Själf skref
han ett lättflytande och melodiskt språk, behandlade
rimmet mästerligt och bragte det åter till heders
samt skänkte med sin smidiga prosastil ledighet
och behag åt det finare tyska umgängesspråket. Hans
diktning uträttade, att de högre stånden, i synnerhet
i Österrike, fattade intresse för tysk litteratur. Det
är som episk skald W. eger betydelse. Han förstod att
göra främmande ämnen till sin fulla egendom, att genom
spirituell och särdeles omväxlande behandling afvinna
dem nytt intresse. Han var eg. den förste, som i den
nyare litteraturen upptog ämnen ur den medeltida
sagovärlden, och han tecknade dess gestalter med
lif-fullhet, i gladt färgrika taflor. Sagostämningens
naivitet tröt honom visserligen h. o. h.; den är
ersatt af en lätt ironisk dager, som tilltalade
tids-Ivnnet. Fritt i Ariostos stil diktade han Idris
und Zenide (1767) och Der neue Amadis (1771), i hvilka
han låter dygden duka under för frestelsen. Mera sant
poetiska och i tonen verkligt fina äro
hans på gamla franska fabliåer byggda poetiska
berättelser och sagor (1775-83), hvilkas grundtankar
förträffligt åskådliggöras, sådana som Geron der
adelige, Der vogelsang, Das icintermärclien, Pervonte
(sv. öfv. af J. M. Stiernstolpe, 1817) och, pärlan
bland dem alla, Gandalin. Ett epos i större stil är
W:s mest framstående diktverk, Oberon (i 12 sånger,
1780; sv. öfv. af Stiernstolpe, 1816). Elementen
därtill hämtade han ur den gamla franska riddarboken
"Huon de Bordeaux" samt Chau-cers och Shaksperes
behandling af älfvärlden. Ämnet är konstrikt
anordnadt, motiveringen lycklig, skildringarna fulla
af lif och omväxling, karaktärsteckningen mästerlig,
och hela skalan af mänskliga känslor genomlöpes,
utan att dock den djupare känslotonen kan sägas ljuda
fullt. W. för-blef nämligen bäst hemmastadd i det
älskvärdt lekande och godlynta skämtets sfär. Han
skref detta epos på en egendomlig stansform,
bildad efter den italienska, men med fritt antal
versfötter. - \V. blef skapare af den psykologiska
romanen i Tyskland. Han ställde i förgrunden
personernas själslif och bildningsgång, och hans
fina analyser af invecklade bevekelsegrunder ha ej
ofta öfverträffats, men det didaktiska, reflekterande
elementet tar ett alltför bredt utrymme. Hans romaner
spela mestadels i den forngrekiska världen, som
han grundligt kände, men han behandlade antiken
hufvudsakligen såsom en omklädnad för moderna
förhållanden och kan ej frikännas från att ha
sett den väl mycket genom franska synglas. I
språket efterbildar han gärna de gamles konstfulla
periodbyggnad. "Agathon" efterföljdes af Der goldne
spiegel (1772), en samhällsutopi, som vill visa,
att allt sedefördärf har sin källa i tyranni och
vantro, Geschichte der abderiten (1774, omarbetad
1781; "Abderiternas historia", 1799 -1800),
W:s mest omtyckta prosaverk, en präktig satir mot
kälkborgardömet, Peregrinus Proteus (1791), som har
till föremål en religiös svärmares yttre och inre
lif, Agathodämon (1797-99), h vari undergöraren
Apollonios från Tyana är hufvud-personen, Aristipp
und seìne zeitgenossen (1800 -02), en skildring af
den forngrekiska blom-stringstidens verkliga lif och
sedetillstånd, hållen i brefform, hvilken är använd
äfven i de ganska fulländade romanerna Menander
und Glycerion (1804) och Krates und Hipparchia
(1805). Politiska ämnen intaga en ej ringa plats i
W:s dialoger Göttergespräche (1789-93) och Gesvräche
in Elysium (1792), hvilkas anda är besläktad med
Lukianos’. Ett förtjänstfullt arbete, utfördt redan
under hans Biberachtid, var W:s öfversättning af
22 bland Shaksperes dramer (i 8 bd, 1762-66) såsom
varande den första på tyska; alla dessa äro af honom
återgifna på prosa, utom "En midsommarnatts-dröm". Han
lämnade vidare förträffliga öfversätt-ningar af
Horatius’ epistlar (1782) och satirer (1786), af
Lukianos’ verk (6 bd, 1788-89), tre bland Aristofanes’
komedier och två bland Euripides’ tragedier, Ciceros
bref Q808-09) m. m. W-s Sämmt-liche werke utgåfvos
bl. a. i 53 bd 1818-28 (af J. G. Gruber) och i 40 bd
1879 (af Düntzer), hans Ausgewählte briefe 1815-16,
hans bref till Sophie von La Eoche 1820 (med tillägg
och berikti-ganden 1894). Hans lefnad tecknades
af Gruber (4 bd, 1827-28), Loebell (1858) m. fl.
E. F-t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
