Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vidalin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Videant consules, ne quid detrimenti capiat res
publica-Widegren
262
norra Ättika. På sina speciella forskningsområden,
den äldre grekiska vaskunskapen samt de grekiska
kulternas och grekiska religionens historia,
gjorde W. själf-ständiga insatser af bestående
värde. Redan med sin doktors-och docentafh., De sacris
Troezeniorum, Hermionensium, Epi-dauriorum (1888)
lämnade han med geografisk utgångspunkt ett värdefullt
bidrag till de grekiska kulternas historia. Med
större metodisk säkerhet och själfständigare grepp på
ämnet upptog han i Lakonische kulte (Leipzig, 1893)
en liknande undersökning. Samma område tillhör äfven
uppsatsen In-schrift der lobakchen (i "Mittheilungen
des deut-schen archäologischen instituts. Athenische
abthei-lung", 1894), en längre inskrift, som lämnar
en intressant inblick i de religiösa förhållandena i
Aten under 3:e årh. e. Kr. I en rad uppsatser i in-
och utländska tidskrifter lämnade W. dessutom viktiga
bidrag till lösningen af de religions-historiska
problemen i hufvudsaklig öfverensstäm-melse med
den s. k. etnografiska skolans grundåskådning,
från hvars öfverdrifter han dock höll sig
fri. Bland dessa uppsatser kunna särskildt nämnas
Mykenìsche götterbilder und idole (i ofvan-nämnda
"Mittheilungen", 1901), Chtonische und himmlische
götter (i "Archiv fur religionswissen-schaft",
1907), Grabspende und totenschlange (ibid., 1909),
Folkskrock och primitiv religion (i "Nord. tidskr.",
1898), Fågeln med sprängörten (i "Fataburen",
1910). I samlingen "Främmande religionsurkunder i
urval och öfversättning" (III, 1908) lämnade W. en
serie karakteristiska prof på forngrekiskt religiöst
lif och tänkesätt liksom på sin egen högst betydande
öfversättningskonst. I Gercke Nordens handbok
"Einleitung in die al-tertumswissenschaft" II (1910;
2:a uppl. 1912) behandlade W. grekiska och romerska
religionen och lät såväl den primitiva folktron
som det mera kultiverade fromhetslifvet komma till
sin rätt. Den af W. 1894 med medel, som insamlats i
Sverige, företagna ofvannämnda utgräfningen vid Afidna
förde honom in på det arkeologiska forskningsfältet. I
Aphidna in Nordattika (i ofvannämnda "Mittheilungen",
bd 21, 1896) påvisade han tillvaron på den grekiska
halfön af en med den mykenska odlingen samtidig, men
af densamma oberörd inhemsk bronskultur, som inom
facklitteraturen har fått namnet Afidnakulturen. I
samma uppsats framlade och motiverade W. äfven en från
de vid denna tid allmännast omfattade åsikterna om
den geometriska stilen såsom en af dorerna vid deras
invandring i Grekland medförd konststil väsentligt
afvikande uppfattning. Enligt W:s mening, som alltmer
trängt igenom, skulle de s. k. geometriska vasernas
målade dekoration vara att betrakta som en naturlig
utveckling af en under hela den mykenska perioden
bland det underkuivade folket härskande "bondstil",
scm
efter den främmande mykenska feodala herrekulturens
undergång åter kommit upp på ytan. På grund af
studier af atenska nationalmuseets samling af
geometriska vaser uppvisade han i Geo-metrische vasen
aus Griechenland (i Tyska arkeologiska institutets
"Jahrbuch", bd 14 o. 15, 1899, 1900) denna viktiga
vasgrupps lokala differentiering och gaf den första
systematiska klassificeringen af densamma. I Nachleben
mykenischer orna-mente (i ofvannämnda "Mittheilungen",
bd 22, 1897) fäster han uppmärksamheten på en rad
mykenska ornament, som med ringa modifikationer
öfvertagits af den geometriska dekorationsstilen på
öarna i Egeiska hafvet, såsom Rhodos och framför
allt Kreta, och i samma uppsats uppvisade han
äfven, att mykenska ornament förekomma på föremål
tillhörande Hallstatt-kulturen, en företeelse,
hvars förklaring han sökte i handelsförbindelser,
som Donaufloden förmedlade. I Gräberfunde aus
Salamis (i ofvannämnda "Mittheilungen", bd 35, 1910)
framhöll han, att gruppen af där beskrifna lerkärl
representerar ett förstadium till den geometriska
eller s. k. Dipylonstilens vasklass och gaf den därför
namnet den pr’otogeometriska. I uppsatsen Die ältesten
Dipylonvasen in Attica (i "Opuscula archeologica
0. Montelio dicata". 1913) sökte han uppvisa
sammanhanget mellan Dipylonstilens äldsta skede och de
yngsta utlöparna af de mykenska vasstilarna. W. erhöll
1889 Svenska akad:s mindre pris för en studie of
ver Euripides samt var led. af Human. vet. samf. i
Uppsala (1900) och Vitt. hist. o. ant. akad. (1915).
L. K.
VFdeant co^nsules. ne quid detrimernti carpiat res
pu’blica. lat., "konsulerna må tillse, att staten icke
tager någon skada". Se Konsul, sp. 881. Nu begagnas
ej sällan uttrycket i bemärkelsen: "Se upp, det är
något statsfärligt i görningen".
Videbocken, zool. SeLamiinæ.
Widéen [-den], Karl Ivar Natanael, tonsättare,
f. 21 mars 1871 i Bellö socken, Jönköpings län, tog
1889-91 organist-, kyrkosångar- och musiklärarexamina
vid konservatoriet i Stockholm, studerade 1890-92
kontrapunkt för J. Dente och blef 1892 organist
i Laholm, 1900 domkyrkoorganist i Skara, där han
sedan 1901 äfven är musiklärare vid läroverket och
sedan 1901 anför Skara musiksällskap. W. har som
tonsättare fram-trädt med ett större antal solosånger
och framför allt fyrstämmiga sånger, kännetecknade
af blidt melodiskt behag och osökta diatoniska
tonföljder, däribland så fulländade manskvartetter
som Söndagsmorgonen och den särdeles populär
vordna Dalmarsch; mycket sjungna äro ock serenaden
Tallarnas barr, Sommarfrid i Solelid, Smålands-sången
m. fl. För blandad kör har han skrifvit 54 kyrkliga
Hymner (1914), fina i stämföring och harmonier,
samt en själamässa, kantater m. m. Frukter af hans
organistverks^mhet äro 150 koralförspel (1917). Han
blef 1915 l:e dirigent för Smålands sångarfnrbund och
är led. af koralbokskommittén (se V e s p e r a l e).
E. F-t.
Widegren, Hjalmar Abraham Teofil, iktylog,
fisReritjänsteman, f. 9 febr. 1838 i Vreta kloster,
Östergötland, d. 16 mars 1878 i Stockholm, blef 1855
student i Uppsala samt 1863 filos. doktor och docent
i zoologi där. Redan under sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
