Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vidalin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Vidar-Wide
260
ställföreträdande härskare), under medeltiden i
Frankrike titel på den, som innehade de till ett
biskopsdöme hörande jordagodsen, mot åliggande att
försvara de kyrkliga rättigheterna, föra befälet of
ver det krigsfolk, som skulle uppställas, och utöfva
biskopens domsrätt i civila mål; äfven innehafvare
af sådan jord såsom ärftligt län.
Vidar (isl. VéÖarr), isl. myt., är en nästan
uteslutande från Eddorna bekant gud, son af Oden och
jättekvinnan Grid (isl. GríÖr). Han är näst Tor den
starkaste bland gudarna. Han kallas "den tyste",
förmodligen emedan han ständigt rufvar of ver sin
lifsuppgift, som är att på ulfven Fenrer hämnas sin
fader, som af ulfven uppslukats vid Ragnarök. Denna
uppgift löser han väsentligen med tillhjälp af
en »väldig järnsko - enligt en annan berättelse
en sko af alla de läderbitar, som man skär af sina
trasiga skosulor -, tack vare hvilken han kan oskadd
trampa i ulfvens käft, under det han med den ena
handen stöter svärdet i hans hjärta, med den andra
sliter loss hans öfverkäk från den undre. V. är
en bland de få gudar, som öfverlefva Ragnarök, och
han härskar i den förnyade världen tillsammans med
Yále, Mode och Magne (se dessa ord). Vidar tyckes
vara en jämförelsevis sent utbildad gudafigur, enkom
skapad, på det att man måtte få en häm-nare åt Oden.
Ad. N-n.
Vidassoa [-sáa], flod. So B i d a s s o a.
Vidb.inde, isl. myt., är enligt Snorres Edda en jätte,
som fiskar hvalar. Dessa kallas Y : s galtar eller
V:s svin. Ad. N-n.
Vidbo. 1. Ett af de "små landen" (se Landskap,
sp. 1015), utgjorde ända till midten af 1300-talet
ett häradshöfdingdöme, motsvarande Norra Vedbo
och Södra Vedbo (se dessa ord). - 2. Socken i
Stockholms län, Seminghundra härad. 3,085 har. 541
inv. (1919). V. bildar med Husby-Långhundra ett
pastorat i Uppsala stift, Seminghundra kontrakt.
Vidbrända oljor. Se Empyreumatiska oljor.
Widderfeld [-felt], bergspets. Se Pil a tus.
Vi ddin (nyare Vi7din), stad i Bulgarien, på
högra stranden af Donau, 34 m. of ver dess nivå,
midt emot Kalafat. 16,168 inv. (1906), däribland
omkr. 1,500 spanska judar. Läget är osundt till
följd af de sumpmarker, som utbreda sig vid mynningen
af Topolovitza och andra af Donaus tillflöden, men
samma sumpmarker förklara också stadens betydelse
som strategisk punkt. Den har ännu ett orientaliskt
utseende med sin basar och sina moskéer. Sedan
gammalt tillverkas i V. fili-granarbeten i guld och
silfver. Handeln utmed floden är ganska betydande;
varor, som exporteras, äro spannmål, mjöl och
frukt. V. ligger på samma plats som det romerska
Bononia i öfre Mesien, var alltid ett viktigt bålverk
för turkarna vid Donau och befästes synnerligen
starkt af den ryktbare turkiske rebellen och paschan
Pasván-Oglu (se d. o.), som bakom dess murar 1798
trotsade Selim III:s ofantliga öfvermakt. Han hade
förklarat sig oberoende och bildat ett rike vid Donaus
stränder, och efter flera motgångar af stod sultanen
åt honom fullständigt herraväldet öfver V. för hans
återstående lifstid (1798-1807). Under turkiska kriget
på 1850-talet spelade V.
en roll. 1876-77 tjänade det Osman paschas kår
som stödpunkt och var 1877 utgångspunkt för hans
frammarsch mot Plevna. V:s befästningar förstördes
delvis 1878, och i följd af Berlinfördraget 1879
slopades återstoden, men under serbisk-bulgariska
kriget 1885 återställdes de samt ha sedermera ej
obetydligt förstärkts och utgöras nu af 7 bastioner
mot landsidan, där det sänka anfallsfältet kan
från staden öfversvämmas, och en tenaljartad linje
mot Donau. Grafvarna äro murade och mestadels
våta. Framför enceinten ligga 11 verk. Anslutning
till floden förmedlas af forten Jeni-kale och Kum
Kale, hvarjämte några längre mot land framskjutna
fort byggts. Under Världskriget besköts V. 8 och
10 sept. 1916 af rumänerna, men dessas eld tystades
snart. A. N-d. L. W .son M.
Vì^de (förk. v.), lat., "ss!", vid hänvisningar till
en bok eller ett ställe i en bok.
Vide, isl. myt., är enligt Griinnesrnal Vidars land,
bevuxet med ris och högt gräs. Ad. N-n.
Vide. bot. Se S a l i x. Om arbeten af videspön
so Korgvaror.
Wide. Anders Gustaf, läkare, f. 17 sept. 1854
i Sundsvall, blef student i Uppsala 1874 samt
med. kandidat 1880, licentiat 1884 och doktor
där 1886. S. å. aflade han gymnastik-läkarexamen
efter 1885-86 genomgången kurs vid Gymnastiska
centralinstitutet, där han 1887-88 tjänstgjorde som
lärare i medicinsk gymnastik. 1888 utnämndes han
till föreståndare för Gym-nastiskt-ortopediska
institutet, hvilken plats han ännu bekläder,
kallades 1890 till docent i medicinsk gymnastik
och ortopedi vid Karolinska institutet och fick
professors n. h. o. v. 1904. Han har varit
intendent 1886-90 vid Söderköpings brunn och
1892-1914 vid Lysekils hafsbadanstal-ter. 1885
blef W. led. af Sv. läkaresällskapet. Han har
skrifvit uppsatser i "Upsala läkareföris förh.",
"Hygiea" (bl. a. Ortopedisk bandagebehandling, LIX;
öfv. till polska och holländska), i "Nord. med. ark.",
"Förhandl. vid allm. sv. läkaremöten" och i "Tidskrift
i gymnastik", för hvilken han var redaktör 1889-99
och 1905-16, samt författat en mycket ansedd Handbok
i medicinsk gymnastik (1895-96, utg. på ty., fr. och
eng. i flera uppl.). Bad och kroppsöjningar (1906,
öfv. till ty., fr., eng. och fi.) m. m. W. stiftade
1891 Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i
Stockholm och 1915 Föreningen för bistånd åt vanföra i
Norrland. (N- F. s-)
Wide, Samuel (Sam) Karl Anders, arkeolog,
religionshistoriker, universitetslärare, f. 17
okt. 1861 i Stora Tuna, Kopparbergs län, d. 13
febr. 1918 i Uppsala, son till prosten i Sundborn
K. F. Pettersson, hvilket namn han utbytte mot W.,
blef student i Uppsala 1879, filos. doktor samt
docent i grekiska språket och litteraturen där 1888,
e. o. professor i klassiska språk 1895 i Lund och 1899
i Uppsala samt utnämndes utan föregående ansökan till
förste innehafvare af den nyinrättade professuren
i klassisk fornkunskap och antikens historia där
1909. W. företog många studie- och forskningsresor
till den klassiska kulturens länder och ledde därunder
äíven ett x ar utgräfningar i Grekland, den ena tills,
med L. Kjellberg på ön Kalaureia (se därom d. o.),
den andra af en förhistorisk grafplats vid Afidna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
