Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vette härad - Vetter - Wetter, Schlagende Wetter - Wetter, Folke Gustaf Petersson - Wetterau. Se Hessen, sp. 608 - Wetterberg, 1. Karl Anton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vette härad, i Göteborgs och Bohus län, ingår i
Norrvikens domsaga och fögderi samt omfattar socknarna
Skee, Tjärnö, Näsinge, Hogdal och Lommeland. 46,690
har. 12,276 inv. (1919).
Vetter [fett-], ty., syskonbarn, kusin; aflägsen
släkting.
Wetter (ty., väder; grufluft). Schlagende wetter
benämnes af tyska bergsmän den vid antändning
explosiva blandning af luft och grufgas (se d. o.),
som ofta förekommer i stenkolsgrufvor. Uttrycket
skulle på svenska kunna återges med "sprängluft"
eller "knall-luft" (hvarmed dock vanligen förstås
en blandning af luft och väte). Hastiga och starka
ändringar i lufttrycket, hvilka i synnerhet förekomma,
då ett oväderscentrum passerar orten, föranleda
ofta hastig utströmning af grufgas ur jorden ut i
grufvan, och vid sådan väderlek kan därför fara
för explosion uppstå äfven i en väl ventilerad
grufva. En sådan utströmning inträffar icke blott,
såsom man förr antog, vid hastigt barometerfall, utan
stundom äfven vid hastig barometerstigning, och den
torde bero därpå, att lufttrycksändringen förorsakar
rämnor eller sprickor i de berg- eller jordlager, som
instänga den ofta under högt tryck stående grufgasen.
N. E–m.
Wetter, Folke Gustaf Petersson, jurist, f. 30
okt. 1883 i Jönköping, son till presidenten
G. A. Petersson (se denne), dotterson till domprosten
i Växjö (1874), teol. doktorn (1877) Vilhelm Gustaf
Wetter (f. 19 aug. 1813, uppförd på biskopsförslag
i Växjö stift 1879, d. 29 dec. 1892), blef 1904
juris kandidat, 1907 docent, 1910 juris doktor
och 1913 professor i straffrätt m. m., allt vid
Uppsala universitet. Han har utgett Om trolöshet mot
hufvudman (1907), Den villkorliga domen (1912) samt
åtskilliga föredrag och uppsatser i kriminalpolitiska
ämnen. – Hans broder Gillis Albert Petersson W.,
f. 12 april 1887 i Stockholm, teol. licentiat i
Uppsala 1912, docent i religionshistoria och nya
testamentets exegetik där sedan 1914 och därjämte
sedan 1919 t. f. lärare vid Stockholms högskola,
teol. hedersdoktor i Köpenhamn 1917, har utgett
åtskilliga arbeten i sin vetenskap, bl. a. Det
romerska världsväldets religioner vid början af vår
tideräkning (1918).
Wetterau. Se Hessen, sp. 608.
Wetterbergh. 1. Karl Anton W., känd under
pseudonymen Onkel Adam, författare, läkare,
f. 6 juni 1804 i Jönköping, d. natten till 31 jan. 1889 i
Linköping, var son till sedermera hofrättsrådet Anders Johan W.
(f. 1769, d. 1840), en vitter man, som vid sidan af sin
juridiska verksamhet var en frisinnad publicist
under Gustaf IV Adolfs tid, en poetisk öfversättare
i den akademiska smaken (bl. a. öfversatte han Popes
"Menniskan"). Af fadern erhöll W. en mycket ovanlig
uppfostran, h. o. h. i frihet, hvilket tidigt
utvecklade hans själfständighet. 1822 vardt han student
i Lund, 1831 med. kandidat, 1834 med. licentiat
och 1835 kirurgie magister. 1837 utnämndes han till
regementsläkare vid Jämtlands fältjägarregemente och
bosatte sig i Östersund. Redan 1832 hade han (under
pseudonymen C–gh) försökt sig i "Stockholmsposten"
som novellist, men sedermera låtit pennan hvila. 1840
började han åter sin vittra verksamhet och detta
med ovanlig framgång. Detta år och de följande
offentliggjordes hans första, af humor utmärkta
"genremålningar" i "Aftonbladet" under märkena
Onkel Adam, Alexis, Pfefferkorn och Herr Bagatelli,
af hvilka det förstnämnda blef det varaktiga. De
utgåfvos i bokform under titlarna Genremålningar
(1842) och De fyra signaturerna (1843; 2:a uppl. 1857)
samt följdes af en hel rad noveller och romaner:
Guvernanten (1843), skrifven alldeles särskildt
som gensaga emot Orvar Odds obarmhärtiga skämt med
guvernanterna, hvilkas ställning Onkel Adam fann värd
medkänsla och icke löje, Får gå! (1844), Ett namn
(1845), Pastorsadjunkten (s. å.; 2:a uppl. 1849)
och Paralleler (1846). Därjämte författade Onkel
Adam den enaktspjäs, Pröfningen, med hvilken
Nya teatern (nuv. Dramatiska teatern) invigdes
1842. Nästan alldeles tillfälligt hade han råkat
in på författarbanan. Hans första genremålningar
hade tillkommit för att förströ familjen under en
tid af sorg. Men småningom hade Onkel Adam, som
egentligen aldrig betraktade sig som tillhörande
författarskrået, utan som en "bönhas", den där aldrig
"lärt ut till gesäll, än mindre gjort mästerstycke",
det oaktadt fått burskap inom vår sköna prosa och
ryckt fram i ledet bland landets mest värderade
prosaister, tack vare den förening af skämt och
allvar, af godt lynne och godt hjärta, som gaf sig
uttryck i hans prosadikt.
1846 lämnade han Östersund och bosatte sig i Stockholm
som biträdande läkare i Styrelsen öfver fängelser och
arbetsinrättningar i riket samt kom under de närmast
följande åren in i det litterära Stockholmslifvet –
han var bl. a. själen i det nystiftade Konstnärsgillet
– och egnade intresse äfven åt tidens politiska och
sociala reformkraf. Dessa gåfvo också sin prägel åt
de större romaner, som han författade under dessa
år: Penningar och arbete (1847), otvifvelaktigt hans
märkligaste tendensskrift under dessa år, Altartaflan
(1848), Hat och kärlek (1849). Dessutom omfattade hans
produktion under denna tid en del noveller i kalendrar
samt den jämtländska folklifsbilden Tännforsen
(1848). 1848 transporterad till regementsläkare
vid Första lifgrenadjärregementet, bosatte han sig i
Östergötland (först i trakten af Norrköping, sedermera
i Linköping). Han var i egenskap af t. f. fältläkare
kommenderad till de svenska trupperna i Danmark. Under
1850-talet utkommo följande romaner och noveller:
Olga (1850), folklifsbilden Träskeden (1852), riktad
emot den kvinnliga fåfängan. Kärlek och affärer
(s. å.), Herr Simon Sellners rikedomar (1853),
emot procenteriet och girigheten, Waldemarsborgs
fideicommiss (1854), <i>Skyddslingen</I> (1855), Hemma! (1856)
och <i>Samhällets kärna</I> (1857).
Vid ingången till 1860-talet kände Onkel Adam sin
håg att skrifva romaner och noveller vara slut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
