Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verrocchio, Andrea del - Verruca - Verrukös - Vers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lionardo da Vinci och Lorenzo di Credi
m. fl. Meningarna ha varit delade om hans och hans
lärjungars andel i de målningar, som bära hans
skolas särmärke. Den mest bekanta bland dem är
Jesu dop (påbörjad 1474, afslutad långt senare,
i Uffizigalleriet i Florens), en torr, petigt
utarbetad komposition med ganska banala figurer
(enligt en samtida uppgift skulle Lionardo da Vinci
ha målat den ena af änglarna — påståendet upptas
med misstroende af en del forskare; afgjordt är,
att såväl ängelns ansikte som landskapet i taflans
bakgrund äro öfvermålade af annan hand). Madonnan
jämte två helgon, altarbild i Pistojas domkyrka
(1480-talet), fullbordades sannolikt af Lorenzo
di Credi. En madonna med barnet sittande på sitt
knä (Kaiser-Friedrich-museum i Berlin), Bebådelsen
(Uffizigalleriet) och Tobias på vandring i sällskap
med de tre ärkeänglarna (akademien i Florens)
böra försiktigtvis upptas som ateljéarbeten. Bland
dylika räknas äfven porträttet af Ginevra di Bonci
i Liechtensteinska galleriet i Wien, af några
forskare tillerkändt Lionardo. Denne påverkades
säkert i betydande mån af läraren — ej minst af hans
mångsidighet och rastlöshet. Liksom Lionardo hade
V. ständigt många järn i elden. Vasari skrifver,
att han "hvilade aldrig, utan arbetade ständigt med
ett eller annat, antingen målning eller skulptur,
och ibland afbröt han ett arbete för att växla om med
ett annat". Han utförde kartonger till väggmålningar,
som ej blefvo utförda — bl. a. omtalas en stridsscen
mellan nakna män —, han restaurerade antika
skulpturer, utförde mekaniska rörliga bronsfigurer
för urverk, stöpte kyrkklockor, var flera gånger
anlitad som anordnare vid stadens offentliga fester
och mottog många allmänna uppdrag. Jfr monografi af
H. Machowsky 1901 samt litt. i art. Lionardo da Vinci.
G—g N.
Verruca, lat. Se Vårta.
Verrukös (af lat. verruca, vårta), vårtig,
knottrig. Se Hjärtsjukdomar, sp. 868, och Mugg,
sp. 1274.
Vers (lat. versus, eg. omvändning, plogfåra), rad i
en dikt (tautologiskt äfven kallad versrad); allmänt
brukas ordet äfven i bet. strof, d. v. s. afdelning
eller grupp af verser; bunden stil, den konträra
motsatsen mot prosa; liten, nummerförsedd afdelning
af kapitlen i bibeln. — Metr. Verser sammanfogas
antingen till godtyckligt långa stycken (jfr
Stikisk) eller också till likabyggda versföljder
(jfr Strof). Om olika principer för versens bildning
se Kvantiterande vers och Stafvelseräknande
vers. Om delning af vers se Cesur och Hemistik.
Om verser med under- eller öfvertaliga
stafvelser se Akatalektisk, Hyperkatalektisk
och Katalektisk. Om andra i samband med versifikation
stående företeelser upplysa artiklar som Blandad
vers, Rim, Strof, Takting o. s. v.; jfr
äfven Metrik. — Versbindning, ersättningsord för
enjambement (se d. o.). — Versbyggnad, versens
beskaffenhet med hänsyn till språkets metriska
behandling, versform m. m. — Versform, versen, såsom
bestående af ett visst antal takter l. versfötter af
samma eller olika art. I den antika metriken nyttjades
benämningarna monopodi, dipodi, tripodi, tetrapodi, pentapodi,
hexapodi, heptapodi och oktapodi, hvilka
återgetts på svenska med entakting, tvåtakting
o. s. v. t. o. m. åttatakting. Dessa taktingar bestå
af versfötter och benämnas efter dem, se nedan. —
Versfot (lat. pes, plur. pedes), metrisk takt, den
minsta prosodiska enheten i vers; den består af en
betonad (med hufvudton försedd) och en eller flera
obetonade (alldeles obetonade eller försedda med
biton) stafvelser. I vår moderna svenska vers äro
versfötterna följande:
1) enstafving (l. enstafvig takt). Denna
versfot kan endast förekomma blandad med
flerstafviga.
2) tvåstafviga versfötter:
a) troké (t. ex. bä’ra);
b) jamb (t. ex. förnu’ft);
det är att märka, att trokén och jamben kunna fyllas
af ord (eller orddelar), hvilkas ictusstafvelse är
annorlunda i accenthänseende än bä- och -nuft och
hvilkas icke ictusbärande stafvelse är af annat slag
än de obetonade -ra och för-, hvilket väsentligen
beror på, att i satssammanhanget kan stafvelsernas
accentstyrka undergå betydande förändringar från det
lexikaliska uttalet af respektive ord. Se närmare
nedan under af delningen versfyllnad.
3) trestafviga versfötter:
a) daktyl (t. ex. sö’kande);
b) anapest (t. ex. frieri’);
om dessa gäller hvad ofvan sagts om trokéns och
jambens versfyllnad.
4) fyrstafviga versfötter:
a) fallande peon (t. ex. tro’ligare);
b) stigande peon (t. ex. melankoli’);
jfr versfyllnad å sp. 1291.
Verser, hvilka bestå af trokéer, daktyler och fallande
peoner, sägas ha fallande rytm; verser af jamber,
anapester och stigande peoner åter ha stigande
rytm. Den antika metriken namngaf ett långt större
antal "versfötter", som i själfva verket voro ett
slags accentuellt-kvantitativa prosodiska taktformer,
af hvilka somliga icke kunna inrymmas i ett modernt
språks versfotsschema, emedan de ha mer än en
hufvudtonig stafvelse, och åter andra i t. ex. den
svenska metriken anföras som varianter af de ofvan
uppräknade. De antika (af grekiska metriker uppställda
versfötterna) äro följande — hvarvid bör iakttagas,
att man därvid räknade med långa (betecknade —) och
korta (betecknade ^) stafvelser, hvilka i exemplen här
nedan utbytts mot betonade (hufvudtoniga eller starkt
(svagt) bitoniga):
1) tvåstafviga:
a) troké — ^ (t. ex. bära),
b) jamb - — (förnuft),
c) spondé — — (ljusflod),
d) pyrrhichius ^ ^ (titta i ordförbindelsen titta hi’t!);
2) trestafviga:
a) daktyl — ^ ^ (t. ex. svärmande),
b) anapest ^ ^ — (frieri),
c) amphibrachys ^ — ^ (förskona),
d) creticus — ^ — (hjältemod),
e) bacchius ^ — — (behagsjuk),
f) antibacchius — — ^ (mossrosen),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
