Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vermigli, Pietro (Petrus martyr) - Vermikulär - Vermilion sea - Vermillon - Vermipsyllidæ - Vermis - Vermland - Vermont (Vt.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom "blodiga Marias" reaktion, återtog han sin
professur i Strassburg och flyttade 1556 till Zürich,
där han stannade som professor. Tills. med Bullinger
utarbetade han "Confessio helvetica posterior"
och blef en af den "reformerta" åskådningens
fäder. V. utgaf bl. a. en Dialogus de utraque
Christi natura (1561) samt kommentarer till flera
gammaltestamentliga böcker. Efter hans död utkom
V:s Loci communes theologici (1575), en viktig
källskrift för studiet af 1500-talets reformerta
teologi. — Se K. Schmidt, "V." (1858), E. Comba,
"I protestanti nostri" (1897), och Ch. Hare,
"Men und women of the italian reform" (1914).
Hj. H—t.
Vermikulär (af lat. vermiculus, liten mask),
maskformig.
Vermilion sea [vəm’iljən sī’], eng. Se Kaliforniska
viken.
Vermillon [-mijå’], fr., miner., kem. Se Cinnober, sp. 330.
Vermipsyllidæ, zool., en nära sandlopporna (se
Loppor) stående afdelning af lopporna, hvilkas honor
borra sig in i huden på nötboskap, får, kameler och
hästar och där svälla upp till en storlek af 1 cm. Den
hithörande arten Vermipsylla alakurt förekommer i
Central-Asien, särskildt i Tian-schans dalgångar
och vållar de där boende kirgiserna stora förluster.
I. T—dh.
Vermis (lat., mask), anat., den mellersta delen af
lilla hjärnan.
Vermland. Se Värmland.
Vermont [vəmå’nt], förk. Vt., en af Nord-Amerikas
förenta stater (se kartan till Nord-Amerikas förenta
stater), i östra delen af unionen (New England),
begränsas i n. af Canada, i ö. af New Hampshire,
från hvilket det skiljes af floden Connecticut,
i s. af Massachusetts och i v. af New York, mot
hvilket sjön Champlain på mer än 160 km. utgör
gräns. 24,727 kvkm. (något mindre än Dalarna). Med
undantag af Champlain-sjöns omgifning är landet i hög
grad kuperadt, erbjudande öfverallt tilldragande,
ofta storartade scenerier. Sitt franska namn (vert
mont) har staten efter Green mountains (eng., "gröna
bergen"), som i nord—sydlig riktning löpa in från
Massachusetts och med sina utlöpare utfylla större
delen af området. De äro byggda af kristalliniska
skiffrar och kambrisk kvartsit; högsta punkterna
äro Mount Mansfield (1,337 m.), Mount Killington
(1,287 m.) och Camels Hump (1,243 m.). Från istiden
stammar markens täcke af lösa jordlager, stenbundet
morängrus i de högre liggande delarna, fruktbar lera
i dalbottnarna. Med undantag af de högsta topparna
är hela kedjan tätt bevuxen med gran (Pinus nigra)
samt andra barr- och löfträd (företrädesvis alm och
sockerlönn). Vattendragen gå dels till S:t Lawrence
(sjöarna Champlain och Memphremagog), dels till
Connecticut, hvarjämte några tillhöra Hudsonflodens
vattensystem. Till följd af landets daning, med
dalgångar och sjöar löpande i riktningen s.—n.,
komma de förhärskande vindarna från någotdera af
dessa väderstreck, hvilket i sin tur åstadkommer,
att klimatet blir högst ombytligt; det är mildare i
v. (Champlain-sjön) än i ö. Under vintern faller ofta
mycket snö, som i några trakter kvarligger tre månader
(staten ligger under södra
Frankrikes breddgrad). Jordbruk är statens
hufvudnäring. Mest odlas foderväxter, hö,
hafre och potatis, i mindre grad majs, korn och
hvete. Ganska betydande är äfven odlingen af fruktträd
(äpple) och sockerlönn (främst i unionen). Äfven
mejerihandteringen intar ett framstående rum;
V. producerar mest smör per individ bland unionens
stater. Fårafveln ger råvara till en ganska
utvecklad ylleindustri, som blomstrat ända sedan
1824. I jämförelse med denna är bomullsindustrien
obetydlig. Den äldsta och alltjämt betydelsefullaste
industrien är dock trävaruindustrien. Här som
annorstädes bär moränmarken rika skogar, och
bergsströmmarna ge vattenkraft till drifvande af
sågverken. Fabrikationen af trämassa och papper
har också med åren ständigt stegrats. En ansenlig
industri är slutligen äfven stenindustrien. Staten
eger endast obetydliga malmfyndigheter
(koppar, silfver, bly, järn, mangan), men däremot
unionens rikaste stenbrott. Största betydelsen ha
marmorbrotten. Rutland vid västra foten af Green
mountains är medelpunkt för den mest storartade
marmorbrytning i världen och lämnar en sten, som är
fullt likvärdig med marmorn från Carrara. Det första
marmorbrottet upptogs redan 1785; f. n. bidrar staten
med mer än hälften af unionens hela produktion. Äfven
brytningen af granit är betydelsefull och har
likaledes gamla anor (första anläggningen 1812). Enda
hamnen är Burlington vid Champlain-sjön. Järnvägarna
hade 1916 en längd af 1,716 km. Folkmängden, som vid
statens bildande 1791 utgjorde 85,425 pers., hade
1850 vuxit till 314,120, men ökades därefter till
följd af utvandring till Västern endast obetydligt
och utgjorde 1890 332,422 pers., utvisande en ökning
under sista årtiondet af endast 136 pers. Senare
har folkmängden åter tilltagit, så att den 1910
uppgick till 355,956 pers. och 1918 uppskattades
till 366,193. 47,5 proc. af befolkningen (1910)
voro bosatta i städerna. De största af dessa äro
Burlington (21,802 inv. 1917) och Rutland (15,038
inv. s. å.). Hufvudstad (sedan 1895) är Montpelier
(6,266 inv. 1900). Ett statsuniversitet (University
of Vermont) finnes i Burlington sedan 1800; det
besöktes 1919 af 844 studenter. Anhängarna af de olika
religionssamfunden äro, efter sin betydelse ordnade,
romerska katoliker, kongregationalister, metodister,
baptister och episkopaler. Författningen är af 1793
med några förändringar (senast 1913). Guvernören
väljes för två år af alla manliga medborgare,
som fyllt 21 år och bott i staten 1 år före
valet. Lagstiftande församlingen består af en senat
af 30 medlemmar och ett representanthus, med ett
ombud från hvarje township (246), både senatorer och
representanter valda för 2 år. Till unionskongressen
sänder staten 2 senatorer och 2 representanter. —
V. blef kändt för européerna först 1609, då Champlain
undersökte den sjö, som bär hans namn. Under de
följande 100 åren företogos flera expeditioner mot
indianerna. Militärposter anlades af både fransmän
och engelsmän, men det första nybygget tillkom
först 1724. Både New Hampshire och New York gjorde
anspråk på landet. 1777 förklarade sig befolkningen,
då uppgående till omkr. 30,000 pers., oberoende och
sökte säte i kongressen, men blef liksom senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
