Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vermehren, 1. Johan Frederik Nikolai - Vermehren, 2. Gustav - Vermeil - Vermejo - Wermelskirchen - Vermes - Vermetidæ - Vermetus - Vermeyen, Jan Cornelisz - Vermiceller - Vermifuga - Vermigli, Pietro (Petrus martyr)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hirschsprungs museum) och Fåraherden (1853,
konstmuseet). 1855—57 vistades han som
akademistipendiat i Italien. Bland hans senare
alster äro Såningsmannen samt
Husligt arbete i en fattig bondstuga (båda 1860,
i konstmuseet, som eger äfven
Besöket hos den gamla trotjänarinnan m. fl.).
V:s folklifsbilder ega typiskt danskt lynne och
mycket djup i uppfattningen, liksom de ega
inträngande skärpa i studium, iakttagelse och
behandlingssätt. Hans framställning af den gamle
fåraherden, som står kolugn ute på heden med sin
stickstrumpa i handen, har blifvit räknad till
en af de djupast trängande analyser af "primitiv
dansk karaktär". Sedan 1870-talet målade han
hufvudsakligen porträtt:
Ung flicka vid sitt skrifbord (Glyptoteket),
skådespelerskan fru Anna Nielsen (Kungl. teatern),
målarna J. Sonne och
A. V. Saabye (Charlottenborg).
På gamla dagar återvände han till
genremålning och utförde åtskilliga interiörer ur de
borgerliga klassernas hvardagslif
(Schackspelare, 1890, finns i Nationalmuseum i Stockholm).
Han blef medlem af Köpenhamns akademi 1864 och var
professor vid modellskolan 1873—1901. Af svenska
konstakademien blef han medlem 1889. —
2. Gustav V., den föregåendes son, f. 1863 i
Köpenhamn, studerade vid konstakademien där 1881—87
och blef genremålare. Bland hans arbeten märkas
"En kräsen Rad" (1893, konstmuseet),
Byskomakare (1894), Underskriften (1912) och
I middagssolen (1914).
V. var inspektör för konungaparets konstsamlingar
1893—1912 och är sekreterare i Föreningen för nationell konst.
1—2. G—g N.
Vermeil [värme’j], fr. (eg. högröd; af
lat. vermiculus, liten mask; den insekt, af hvilken
fås färgmaterialet kermeskorn, se d. o.); en fernissa,
som man får genom att i terpentinolja rifva och
blanda gummilacka och cinnober och som brukas till
att ge glans åt förgyllning; förgylldt silfver (eller
förgylld koppar) af det slag, som i Frankrike mycket
används till bordskärl. — Vermeille [-me’j], en
granatsort, som är ponsoröd med någon dragning till gult.
Vermejo [-me’chå], "den röda", biflod från h. till
Paraguay i sydamerikanska staten Argentina, upprinner
med namnet Rio grande i södra Bolivias Ander. Under
sitt lopp genom berglandet är V. snabb och vattenrik,
men flyter i trögt och slingrande lopp, så snart
den nått el Gran chacos jämna slätter. Ungefär vid
vändkretsen delar floden sig i en mängd armar, som
efter hand förena sig till två parallellt löpande
strömfåror. Den sydvästliga armen, egentliga V.,
var fordom den betydelsefullaste, men i senare tid
har den nordöstliga, Rio Teuco, erhållit den mesta
vattenmängden. V. är åtminstone under regntiden
segelbar för flodångare. Omkr. 50 km. ofvanför Paranás
och Paraguays förening faller V. ut i sistnämnda flod
efter ett lopp af omkr. 1,200 km.
A. N—d.
Wermelskirchen, stad i Rhenprovinsen 6 km. s. om
Remscheid. 16,400 inv. (1913). Liflig och
mångsidig textilindustri (företrädesvis bomulls- och
sidenvaror), som leder sin uppkomst från inflyttade
flandriska väfvare på 1200-talet. Brännerier
och bryggerier. W. blef stad först 1873.
A. N—d.
Vermes, zool. Se Maskar.
 |
| Vermetus lumbricalis |
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
