Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venezia, lat. Venetia, ty. Venedig, fordom republik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till medregent insätta söner eller släktingar. Det
innehades af olika dynastier, såsom Particiaci,
Candiani och Orseolo. Efter Orseolodynastiens
fall 1032 var det slut med försöken att skapa
verklig monarki i V. — Under korstågen nådde V. en
betydande maktställning, samtidigt med att dess
handelsomsättning utvidgades i synnerligen hög
grad. V:s kamp med Ungern för att bevara sin
ställning i Dalmatien hindrade det att under
korstågens tidigare årtionden föra en kraftfull
Orientpolitik. Venezianska flottor deltogo
emellertid särskildt vid eröfringen af Ptolemais
samt af Tyrus 1122—24. Venezianerna visade stor
förmåga att för sina handelspolitiska synpunkter
utnyttja korstågsriddarna. I Orienten framstod
motsatsen mellan V. och dess konkurrenter Amalfi,
Pisa och Genua. Samtidigt började V. mera än förut
intressera sig för de stora politiska italienska
spörsmålen. Under tysk-romerske kejsaren Fredrik
Barbarossas kamp med de lombardiska städerna slöt sig
V. till det lombardiska förbundet för att förhindra,
att hela öfre Italien kom i beroende af kejsaren. I
staden V. försonades 1177 denne och påfven Alexander
III. Freden medförde stora vinster för republiken;
dels erkändes Gradopatriarkens primat öfver den
västliga delen af Dalmatien, dels förnyades och
utvidgades V:s privilegier till rätt att utan afgifter
handla inom hela tysk-romerska riket. Staten vann
sin största makttillväxt genom att deltaga i fjärde
korståget (se Korståg, sp. 1102—03), hvilket
genom dogen Enrico Dandolos (se d. o.) ingripande
riktades mot Bysantinska riket och medförde,
att Konstantinopel eröfrades 1203 och 1204 af de
franske korsriddarna och venezianerna. Bysantinska
riket uppdelades i en rad statsbildningar, hvaraf
V. erhöll tre åttondelar, bestående af orter
vid Bosporen och Marmarasjön, i Macedonien och på
Peleponnesus samt flertalet öar i Arkipelagen. Såväl
dogen som ett antal venezianska adelsmän erhöllo
betydande besittningar. Kreta förvärfvade V. genom
köp af markgrefven af Monferrato. Från Adriatiska
hafvet till Mindre Asiens kuster härskade V. öfver
en rad af hamnstäder, och faktorier inrättades
där. Den vinstgifvande handeln med Orienten
gick genom venezianernas händer. V:s ställning
i det af korsfararna på Bysantinska kejsardömets
ruiner i Konstantinopel upprättade s. k. Latinska
kejsardömet var så stark, att förslag kunde
framställas, att venezianska folket skulle utflytta
till Konstantinopel och kejsardömet förbindas
med dogevärdigheten. Handelsrivaliteten mellan
V. och Genua ledde till en allt skarpare politisk
motsättning. Genua hjälpte den grekiske kejsaren i
Nicea att 1261 omstörta Latinska kejsardömet och vann
på grund häraf handelsförmåner inom det nyorganiserade
Bysantinska riket. Mellan V. och Genua fördes en rad
krig, såsom 1256—64. Genua lyckades ständigt vinna
bundsförvanter i kampen mot V., t. ex. Ungern. En
afgörande sammandrabbning egde rum under det
s. k. Chioggiakriget 1378—81. Ursprunget till
kriget låg i de båda staternas motsatta intressen
i Orienten. V. hade besatt Tenedos, under det att
Genua lyckades förvärfva viktiga besittningar på
Cypern. Kriget blef det farligaste den venezianska
staten dittills genomgått, då Genua stod i förbund
med Ungern, Padua och Aquileja. Ej blott V:s
stormaktsställning i
Levanten, utan hela dess existens stod på spel. Dess
försök att föra kriget i främmande farvatten
misslyckades, trots Vettore Pisanis seger vid
Capo d’Antium. Efter hans nederlag vid Pola kunde
genueserna gå till anfall mot V. 1379 eröfrades
Chioggia, hvarifrån själfva staden V. hotades. Efter
hårda strider lyckades venezianerna under Carlo Zenos
ledning återtaga Chioggia 1380. Genom Florens’ och
Savojens bemedling slöts fred i Turin 1381. Viktiga
områden vunnos kort därefter på fredlig väg, såsom
Korfu, hvilket gaf sig under V:s välde 1387. Argos
och Nauplia vunnos medelst köp.
V:s glanstid kan räknas från tiden efter
Chioggiakriget. Under 1400-talet började
republiken förvärfva områden äfven på norditalienska
fastlandet. Redan 1338 eröfrades Treviso. Efter hårda
strider lyckades det ärfva Scalasläktens och Carraras
besittningar. Verona, Vicenza, Padua, Bassano,
Feltre, Belluno införlifvades i början af 1400-talet
med V. I Friuli och Dalmatien vunnos områden från
Ungern. I kamp mot Milano förvärfvades Brescia 1426
och Bergamo 1428 af condottieren Carmagnola och 1441
Ravenna. Staten omfattade slutligen kustområdena
vid Adriatiska hafvet från Pos mynning ned till
Albanien. Äfven Negroponte (Eubea) och Moreas
östkust hörde till V. förutom andra förut nämnda
besittningar i östra Medelhafvet. Patriarkatet i
Aquileja flyttades 1451 till V. Genom striderna i
Italien hindrades staten från ett verksamt försvar af
sina intressen i Levanten. V. gjorde intet försök att
mot turkarna försvara Bysantinska riket. Redan ett
årtionde efter Konstantinopels fall (1453) började
dock striderna mellan venezianerna och turkarna,
som eröfrade Negroponte (1470) och Lemnos. Å
andra sidan fick V. 1489 Cypern, som efter huset
Lusignans utslocknande öfverlämnades till republiken
af den siste furstens änka, venezianskan Caterina
Cornaro (se d. o.). V:s invånarantal beräknas under
1400-talet till omkr. 190,000. Samtidigt med statens
växande maktställning utvecklades författningen
allt mer i aristokratisk riktning, främst genom
Stora rådets stängning 1297 (se sp. 1129). Tiepolos
uppror 1310 medförde inrättande af Tiomannarådet (se
sp. 1129). Dogen Maria Falieris (se d. o.) försök 1355
att störta aristokratien och införa ett statsskick
i likhet med Milanos misslyckades.
V:s ställning som handelsmetropolen i Medelhafvet
undergräfdes från början af 1500-talet. Turkarnas
eröfringar försvårade handeln, och portugisernas
upptäckt af sjövägen till Indien skapade allt
farligare konkurrenter beträffande de indiska
handelsvarorna, som slutligen ej kunde föras
de gamla vägarna öfver Egypten och Syrien, när
portugiserna tillkämpat sig herraväldet i Indiska
oceanen. Koloniområdet minskades. Handeln på Svarta
hafvet och Konstantinopel förlorade allt mer i
betydelse.
Motsättningen mellan de olika italienska staterna,
som på 1490-talet ledde till Frankrikes och Spaniens
inblandning i de italienska förhållandena, medförde
stora svårigheter äfven för V. Där bildades 1495 af
republiken, påfven, tyske kejsaren och Spanien den
mot Frankrike riktade Heliga ligan. Redan 1499 stod
V. dock åter i förbund med Frankrike mot Milano och
lyckades vinna Cremona och Lodi. När V. eröfrade
Rimini och Faënza, medförde detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
