Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Veneriska sjukdomar - Venern. Se Vänern - Venersborg. Se Vänersborg - Veneter (lat. veneti). 1. Keltisk folkstam - Veneter. 2. Inbyggare, sannolikt af illyrisk stam, i trakten omkring nedre Po och Adige - Venetia, lat. 1. Veneternas land. Se Veneter 2 och Venezia 1 - Venetia. 2. Städer. Se Venezia 1 och 2 - Venetianskt hvitt, kem. Se Blyhvitt, sp. 791 - Venetien, landskap och provins i Italien. Se Venezia 1 och 2 - Venetsianov, Aleksej Gavrilovitj - Venevitinov, Dimitrij Vladimirovitj - Venezia, lat. Venetia, ty. Venedig, fordom republik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med dessa stadgande. Bekämpandet af syfilis och
gonorré är en fråga, som står på dagordningen i
de flesta civiliserade länder. Den erbjuder stora
svårigheter, emedan den är icke blott en medicinsk,
utan äfven en social fråga och därtill en mycket
svår och ömtålig sådan, hvilken på det närmaste
sammanhänger med förhållandet mellan man och kvinna
i samhället.
J. A.
Venern. Se Vänern.
Venersborg. Se Vänersborg.
Veneter (lat. veneti). 1. Keltisk folkstam, som
var bosatt i västra Bretagne mellan Loire och
Seine, och som kufvades af Julius Cæsar genom
ett sjöslag i Morbihanbukten. Dess hufvudstad
var Dariorigum, senare kalladt Venetia
(nuv. Vannes). Veneterna idkade sjöfart och handel,
mest på Britannien. — 2. Inbyggare, sannolikt
af illyrisk stam, i trakten omkring nedre Po och
Adige. Vid det stora keltiska kriget, efter 225
f. Kr., höllo veneterna med romarna. Något senare
blefvo de införlifvade med Rom. Efter dem har
Venezia sitt namn. De äldsta kulturminnesmärkena
finnas i Este, forntidens Ateste. Landet räknades
från 183 f. Kr. till prov. Gallia cisalpina och
sedan 42 f. Kr. till Italien. Om folket och dess
språk se vidare Italiens fornspråk, sp. 1072.
R. Tdh. (J. C.)
Venetia, lat. 1. Veneternas land. Se Veneter 2 och
Venezia 1. — 2. Städer. Se Vannes och Venezia.
Venetianskt hvitt, kem. Se Blyhvitt, sp. 791.
Venetien, landskap och provins i Italien. Se Venezia 1
och 2.
Venetsianov [-åff], Aleksej Gavrilovitj, rysk målare,
f. 1780, d. 1847, utgaf 1812 politiska karikatyrer
af Napoleon och hans samtida. Han införde den
naturalistiska riktningen i det ryska måleriet och
inrättade i sitt hem i guv. Tver en målarskola, där
70 elever utbildades. Förutom byscener och bondtyper
målade V. porträtt och religiösa taflor. Hans
dukar äro representerade i Rysslands förnämsta
konstgallerier.
A—d J.
Venevitinov [-åff], Dimitrij Vladimirovitj,
rysk poet, f. 1805, d. 1827, tillhörde en litterär
klubb "Obstjestvo ljubomudrija", som upplöstes genom
dekabristresningen 1825, och deltog i uppsättandet
af tidskr. "Moskovskij vjestnik", som 1827 började
utges under M. P. Pogodins ledning. Som tjänsteman
i utrikes kollegiets kansli häktades V. 1827. Han
var god kännare af tyska filosofien och påverkades
i sin pessimistiska poesi af Pusjkins konstnärliga
form. Hans samlade skrifter på vers och prosa
utgåfvos 1882.
A—d J.
Venezia [-tsia], lat. Venetia, ty. Venedig,
fordom republik. Vid Adriatiska hafvets nordvästra
kust bodde veneterna, sannolikt ett illyriskt
folkslag (se Veneter 2). Under början af 400-talet
flydde en del af fastlandsbefolkningen undan
goternas våldsamheter till de små öarna i lagunerna.
Öbefolkningen utgjordes af fiskare utan högre kultur
och utan politisk organisation. En sammansmältning
mellan de båda folkelementen, de primitive fiskarna
och den romaniserade fastlandsbefolkningen, egde
aldrig fullständigt rum. Flera små städer blefvo
tätare befolkade eller grundlades, såsom Heraklea,
Chioggia, Malamocco. Efter västgotarikets fall lydde
veneternas land (Venetia) under Bysantinska
(Östromerska) riket. I spetsen för befolkningen stodo
"tribuner", hvilka utöfvade den dömande makten i den
bysantinske kejsarens namn. Langobardernas herravälde
i Italien (sedan senare hälften af 500-talet)
medförde i längden snarast ett gynnsammare läge
för öborna, som under motsatsförhållandet mellan
langobarderna och Bysantinska riket vunno en friare
ställning. Medelpunkt var till en början Grado
(på en ö i Isonzomynningens laguner), dit patriarken
i Aquileja, enligt traditionen, 579 förlade sitt
residens. Kampen mot langobarderna och kroaterna,
som under 600-talet nådde fram till Dalmatiska
kusten, framtvang en fastare organisation. På
en folkförsamling i Heraklea valdes, enligt den
venezianska traditionen, af de olika samhällena
Paoluccio Anafesto (697—716) till gemensam ledare
i krig (lat. dux, it. doge). Med denne begynner
raden af venezianska doger, som afbröts endast
737—741, då en ledare (magister militum) årligen
utsågs. Den frankiska statens försök (under 800-talets
första år) att vinna länsöfverhöghet öfver Venetia
misslyckades. I Aachenfreden 812 mellan det frankiska
och Bysantinska riket erkändes öområdena som stående
under det senares skydd. Samtidigt vunno veneterna
betydelsefulla handelsrättigheter inom frankiska
riket. V:s beroende af Bysans blef under den följande
tiden allt svagare. Omkr. midten af 800-talet kan
V. betraktas som en fullt själfständig stat. Centrum
för statsbildningen blef från 810—811 Rialto, hvilket
namn (slutgiltigt först under 1200-talet) utbyttes mot
landskapets, Venezia. Staden erhöll en skyddspatron i
evangelisten Markus, hvars stoft i början af 800-talet
dit öfverfördes från Alexandria. Markuskulten, som
koncentrerades i den öfver reliken byggda kyrkan,
blef af betydelse äfven för sammanslutningen inom
det venetiska området. Det gynnsamma handelspolitiska
läget på gränsområdet mellan två världar utnyttjades
kraftigt af venezianerna. Med stor förmåga visste
de begagna sig af grannstaternas rivalitet. Statens
storhet skapades under ständiga fejder med slaver
och ungrare. Dogen Pietro Orseolos berömda sjötåg
1000 längs dalmatiska kusten medförde visserligen
ej något varaktigt öfvervälde öfver Adria, äfven
om ansatser till ett sådant sedan den tiden kunna
spåras. Den berömda festen, sposalizio del mare,
dogens förmälning med hafvet, som långt senare kom
i bruk, sattes af den venezianska traditionen i
förbindelse härmed. Normandernas eröfringar under
1070-talet i södra Dalmatien hotade att spärra
Adriatiska hafvet. Efter hårda strider lyckades
V. under 1080-talet afvärja faran, äfven om
möjligheten till ett återupptagande af normandernas
planer kvarstod, så länge deras välde existerade. V:s
kraftfulla insats i kampen mot det äfven för Bysans
farliga normandiska riket medförde betydelsefulla
handelsförmåner, som bekräftades i kejsar Alexios’
"gyllene bulla" af 1082. Hela riket med hufvudstaden
Konstantinopel öppnades som handelsområde för
V. Från denna tid kan venezianska handelsstormakten
dateras. Staten leddes af dogen, som utöfvade verkligt
furstlig myndighet. Ämbetet höll på att bli ärftligt,
då dogerna sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
