Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendôme, 4. Philippe - Vendôme-kolonnen - Vendredi-saint - Vendsyssel - Wendt, Hans Heinrich - Wendt, Georg Willehad von - Vendtholmen - Venebygden - Venedey, Jakob - Venedi - Venedig - Venediger - Venelin, Jurij Ivanovitj - Vener, Blodådror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Frankrike. S. å. befordrad till generallöjtnant,
sändes han till krigsteatern i Italien. Då han 1705
i drabbningen vid Cassano lämnade sin broder utan
understöd, föll han i onåd samt måste 1706 lämna
armén. Först efter Ludvig XIV:s död (1715) fick
han tillstånd att återkomma till Paris. V. hade
obestridlig begåfning och en viss smak för
litteraturen, men framställes af Saint-Simon som
en i moraliskt afseende djupt sjunken man.
1. 2, 4. A. B. B.* 3. C. O. N.*
Vendôme-kolonnen [vãdåm-]. Se Paris, sp. 72 och pl. 1, fig. 4.
Vendredi-saint [vãdrədisä̃’], fr. Se Långfredag.
Vendsyssel benämnes den nordliga halfön på Jylland,
från Limfjorden till Skagen, mellan Skagerak och
Kattegatt. Den bildar större delen af Hjörring amt och
ett härad (Kjærherred) af Aalborgs amt. Inbyggarna,
vendelboerne, utgöra omkr. 160,000. De äro ett djärft
och kraftigt släkte, styfsinta och själfrådiga. Under
medeltidens bonderörelser gjorde de sig mycket
bemärkta, såsom i resningarna mot Knut den helige
1086, mot Valdemar Atterdag 1368, under Hervid Tagesön
mot tiondeskatten 1441 och under "skeppar Clement"
1534 mot adelns förtryck.
E. Ebg.
Wendt, Hans Heinrich, tysk evangelisk teolog, f. 18
juni 1853 i Hamburg, blef e. o. professor i Göttingen
1881, ord. professor 1883 i Kiel, 1885 i Heidelberg
och 1893 i Jena. Han är en af den Ritschlska teologiens
mest betydande bärare och har gett denna skola den sista
systematiska sammanfattningen af dess dogmatik i
System der christlichen lehre (1907),
där han förenklar systematiken, men ock drager
radikalare konsekvenser. W. är också känd bl. a.
genom en kommentar till Apostlagärningarna
(i Meyers samling, 1880; 9:e uppl. 1913) och
studier till Johannesevangeliet (1900 och 1911) samt
Lehre Jesu (1886—90; 2:a uppl. 1901).
Hj. H—t.
Wendt, Georg Willehad von, finländsk vetenskapsman
och politiker, f. 23 mars 1876 i Helsingfors,
student 1893, egnade sig först åt medicinska studier
samt blef med. licentiat 1903 och doktor 1905. Han
förordnades 1901 till amanuens och 1905 till laborator
vid universitetets fysiologiska laboratorium. Hans
vetenskapliga produktion har rört sig förnämligast
på närings- och ämnesomsättningsfysiologiens,
men äfven på bakteriologiens och den histologiska
teknikens områden. Hans förnämsta arbeten äro
doktorsafh.
Untersuchungen über den eiweiss- und salzstoffwechsel beim menschen
(äfven i "Skandinavisches archiv für physiologie" 1905),
Über die einwirkung des alkohols auf die körpertemperatur des menschen
samt två afh. om blodomloppet hos kaniner (1906).
1911 publicerades kapitlet om
Mineralstoffwechsel i "Handbuch der biochemie".
1907—08 idkade W. studier i husdjurslära
(fysiologi och utfodringslära) vid landtbruksinstitutet
vid Leipzigs universitet, där han 1908 blef
filos. doktor på grund af afh.
Zur variabilität der milch.
Tills. med W. Müller utgaf han en serie halft populära
Abhandlungen aus dem gebiete der tierhaltung,
behandlande kornas utfodring och grundande sig på
utförda experiment. Från 1908 handhade W. undervisningen
i husdjurslära för agronomiestuderande vid Helsingfors’
universitet och utnämndes 1910 till professor i ämnet.
Han har utöfvat flitig populär skriftställarverksamhet,
särskildt på lanthushållningens gebit, men äfven på
flera andra för tiden aktuella områden, hvilka hans
mångfrestande sinne icke lämnat obeaktade. Nämnas må
den rashygieniska broschyren
Våra plikter mot kommande släktled (1912) och
Våra födoämnens ekonomiska värde (1916).
1917 och 1918 var han statens ombud för lifsmedelsärenden
i Skandinavien. W. var medlem af expertkommittén för
ny vallag 1905—06 (han utgaf 1906 broschyren
Das proportionalwahl zur finländischen volksvertretung)
och organiserade, i egenskap af det då bildade svenska
folkpartiets förste sekreterare, partiet i öfverensstämmelse
med den nya vallagen. Han invaldes 1919 i riksdagen af
partiet, men 1920 skilde han sig jämte två andra medlemmar
af partiet från dess riksdagsfraktion och bildade en
själfständig svensk s. k. vänstergrupp. W. är led. af
svenska Landtbruksakad. (1916).
T. C.
Vendtholmen. Se Ventholmen.
Venebygden, dalgång i Gudbrandsdalen. Se Norge, sp. 1381.
Venedey [fe’nedej], Jakob, tysk politiker och
skriftställare, f. 1805 i Köln, d. 1871, advokat,
väckte genom sina åsikter de styrandes misshag och
flydde 1832 till Frankrike, hvarifrån han återvände
under revolutionsåret 1848. Han tog s. å. som ombud
för Hessen-Homburg säte i Frankfurt-parlamentet,
hvarest han var en af vänsterns ledare, och
uppehöll sig därefter på olika orter i Schweiz och
Tyskland. Han utgaf resebeskrifningar och biografiska
arbeten m. m.
Venedi, folk. Se Vender.
Venedig. Se Venezia.
Venediger, berggrupp. Se Grossvenediger.
Venelin, Jurij Ivanovitj, rysk slavist, f. 1802,
d. 1839, son till en ortodox präst i norra Ungern
vid namn Guc, studerade först teologi i Lemberg och
kom 1825 till Moskva för medicinska studier, som han
dock försummade för sina historiska och arkeologiska
forskningar. Ett visst uppseende väckte hans arbete
"De gamla och nutida bulgarerna i deras politiska,
etnografiska, historiska och religiösa förhållande
till ryssarna" (1829), hvarigenom han sökte påvisa
bulgarernas historiska uppkomst och ställning i
den slaviska världen samt deras frändskap med
ryssarna. V. förfäktade varmt teorien om slavernas
ursprunglighet i Europa vid sidan af grekerna
och romarna. I ett följande arbete utsträckte han
sina okritiska jämförande undersökningar på hela
den slaviska forntiden, ehuru af tvifvelaktigt
värde. Bland hans smärre skrifter, som numera äro
totalt föråldrade och glömda, märkes hans mot
Schlözers och Bayers norrmanniska teori om det
ryska rikets grundläggning af varjagerna riktade
stridsskrift
Skandinavemanija i jeja poklonniki (tr. 1842).
A—d J.
Vener (lat. venæ), Blodådror, anat., kallas de
blodkärl, som föra blodet från väfnaderna till
hjärtat. Om vensystemets anordning se Blodomlopp
och pl. I till art. Människan. I jämförelse med
artärerna l. pulsådrorna (se Artär) äro venerna af
större kaliber; deras väggar äro tunnare, och de äro
försedda med klaffar (valvler, ventiler), som hindra
blodets strömning i riktning från hjärtat. Det höga
tryck, hvarunder blodet i artärerna står, förbrukas
till stor del för blodets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
