Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 1115-1116 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vendiska språket (Sorbiska, Lausitzska, Serbiska) - Vendiska städerna - Wendl. - Vendland - Wendland, Johann Christoph - Vendôme (stad) - Vendôme, ätt - Vendôme, 1. César - Vendôme, 2. Louis - Vendôme, 3. Louis Joseph - Vendôme, 4. Philippe

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tryckt; "’Historische und vergleichende laut-
und formenlehre der niedersorbischen sprache"
af E. Mucke (1891), prisskrift; syntax af
Liebsch (1884), G. Schwela, "Lehrbuch der
niedersorbischen sprache" (I, 1906; II, 1911). Det
tidigaste alstret af högsorbiskt språk är Bautzens
borgared från slutet af 1400-talet, därnäst en
katekes från 1597 (Löbaudialekt), Frenzels
(Brancels) öfv. af Matteus och Markus 1670
(bergsdialekt) samt Swetliks perikoper och
psalmer (1690 och 1696; kat. dialekt); af den
högsorbiska skriftdialekten en evangeliebok från
1695. Grammatik och ordbok af Pfuhl: "Laut-
und formenlehre der oberlausitzisch-wendischen
sprache" (1867), "Lausitzisch-wendisches wörterbuch"
(1866) och Ščerba, "Vostočnolužickoje narěěije"
(Petersburg, 1915). Utvecklingen af de urslaviska
ljudförbindelserna er, el, or, ol + konsonant
har behandlats af T. Torbiörnsson (i "Beiträge
zur kunde der indogermanischen sprachen", bd
20) och S. Agrell (i "Slavische lautstudien").
Lll.*

Vendiska städerna. Se Vender, sp. 1112.

Wendl., vid växtnamn förk. för J. C. Wendland.

Vendland. Se Vender, sp. 1111.

Wendland [-lant], Johann Christoph,
tysk trädeårdsman, f. 18 juli 1755 i Landau (Elsass),
d. 27 juli 1828 i Herrenhausen vid Hannover, blef 1817
trädgårdsföreståndare på sistnämnda ställe.
Han utgaf det stora planschverket Ericarum icones
et descriptiones (1798—1823, med 162 kolor. taflor).
C. Lmn.

Vendôme [vãdåm], stad i norra delen af franska
dep. Loir-et-Cher, vid Loir och järnvägen
Paris—Tours. 9,500 inv. (1901). Staden har gamla
kyrkliga traditioner, eger flera vackra och väl
bevarade kyrkor och kloster samt ruinerna af
ett slott (efter hvilket grefvesläkten Vendôme
blifvit uppkallad), hvars äldsta delar stamma från
1000-talet. Till sitt ursprung var V. en keltisk
ort, Vendocinum; kring det sedermera anlagda
feodalslottet har den moderna staden uppvuxit. Vid
slutet af 900-talet blef V. ett grefskap och 1515
ett hertigdöme, som länge tillhörde en gren af
bourbonska ätten. I dec. 1870 stodo i närheten
af V. flera strider mellan franska Loire-armén
under Chanzy och 10:e preussiska armékåren under
Voigts-Rhetz.
A. N—d.


Vendôme [vãdåm], fransk, ursprungligen greflig,
sedan 1515 hertiglig, 1727 utslocknad ätt. Men titeln hertig af V. föres
af konung Ludvig Filips sonson hertig Filips af
Alençon son Emanuel (f. 1872). — 1. César, hertig
af V., storamiral, f. 1594, d. 1665, naturlig son
till konung Henrik IV af Frankrike och Gabrielle
d’Estrées, blef af sin fader förklarad legitim 1595
och erhöll 1598 hertigdömet Vendôme samt fick 1610
rang efter prinsarna af blodet. Efter faderns död slöt
han sig till det parti, som tog till vapen mot Maria
af Medicis och stämplade med Condé. Då hugenotterna
1621 reste sig, deltog han i kampen emot dem. Invecklad i Chalais’
sammansvärjning emot Richelieu (1626), blef han
fängslad och återfick först efter fyra års förlopp
sin frihet med villkor, att han afstod guvernörskapet
öfver Bretagne, hvilket han erhållit genom sitt gifte
med hertigens af Mercoeur dotter. På nytt anklagad
för delaktighet i en konspiration emot Richelieu,
måste han 1641 fly till England. Sedan han efter
kardinalens död (1642) återvändt till Frankrike,
drefs han af sin oroliga äregirighet till nya
stämplingar mot regeringen, som föranledde hans
förvisning från hofvet 1643. Detta var hans sista
handling af opposition; han slöt sig därefter
till änkedrottningen och Mazarin samt blef, efter
Condés fängslande, 1650 guvernör öfver Bourgogne
och s. å. storamiral. 1653 återeröfrade han, som
arméchef, Bordeaux från Fronden, och 1655 slog
han, som storamiral, den spanska flottan utanför
Barcelona. — 2. Louis, hertig af V., den föregåendes
son, krigare, kardinal, f. 1612, d. 1669, gjorde
sina första lärospån i krigskonsten på expeditionen
mot Savojen 1630, tjänade därpå i Flandern och
utmärkte sig vid belägringen af Arras (1640), där han
blef svårt sårad. Faderns missämja med regeringen
höll honom aflägsnad från hofvet till Richelieus
död. 1650—51 var V. vicekonung i Katalonien. 1652
förde han befälet i Provence och 1656 i förening med
hertigen af Modena i Lombardiet, där han eröfrade
Valentia. Efter sin hustrus (Laura Mancini, Mazarins
systerdotter) död, 1657, ingick V. i andliga ståndet,
upphöjdes 1667 till kardinal och utnämndes s. å. till
legatus a latere vid franska hofvet. — 3. Louis Joseph,
hertig af V., den föregåendes son, härförare,
f. 1654, d. 1712, deltog med utmärkelse i Ludvig
XIV:s krig under Turennes, Luxembourgs och Catinats
befäl och fick 1695 sitt första själfständiga
befäl, nämligen öfver franska armén i Katalonien,
hvarest han 1697 förde kriget till ett lyckligt
slut. Under Spanska tronföljdskriget ersatte han
1702 Villeroi uti Italien och bibehöll i det stora
hela en fördelaktig ställning, om än förvaltningen
och manstukten inom hans armé lämnade åtskilligt att
önska. Efter Villerois motgång vid Ramillies (1706)
kallad att ersätta honom i Nederländerna, ställdes
han 1708 under hertigens af Bourgogne öfverbefäl och
kunde genom sina kloka råd icke förekomma nederlaget
vid Oudenaarde (s. å.), hvarefter han genom intriger
aflägsnades från befälet. 1710 sändes han dock
åter till Spanien och återställde Filip V:s sak
genom segern vid Villa Viciosa (1710). V. var en af
Frankrikes mest begåfvade härförare på sin tid, ehuru
hans förmåga ofta blifvit underskattad. — 4. Philippe,
chevalier de V., den föregåendes broder, den
siste af ätten, krigare, storprior, f. 1655, d. 1727,
deltog i fälttågen i Flandern 1673—78, utnämndes 1691
till "maréchal de camp" och 1693 till storprior

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>