Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Variabla stjärnor, Föränderliga stjärnor - Variant - Variata - Variatio (Varietas) delectat - Variation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken det sekundära minimet saknades. Emellertid ha
nyare, med förbättrade metoder utförda fotometriska
mätningar visat, att äfven algolstjärnorna ha ett
sekundärt, ehuru i regel föga utprägladt minimum i
ljusstyrkan, hvaraf framgått, att de båda typerna ej
äro att betrakta som artskilda. Man kan förklara den
stora regelbundenheten i dessa stjärnors ljusväxlingar
och formen på ljuskurvorna genom att antaga dem bestå
af två stjärnor, som befinna sig mycket nära hvarandra
och kretsa kring sin gemensamma tyngdpunkt. Om det
plan, i hvilket dessa stjärnor röra sig, endast
föga lutar mot synlinjen till stjärnan, så komma
stjärnorna vid passagerna förbi hvarandra att helt
eller delvis skymma för hvarandra, och förmörkelser
uppstå. Förmörkelsevariablerna skulle således vara
dubbelstjärnor, som stode hvarandra så nära, att
ej ens de starkaste teleskop skulle kunna visa de
tvenne stjärnorna åtskilda. Genom spektroskopiska
mätningar af linjernas förskjutning i spektrum
visade H. C. Vogel 1889, att denna förklaring i
fråga om den först kända af förmörkelsevariablerna,
Algol, är den riktiga, i det att denna stjärna
verkligen har en periodisk rörelse, som kan vara
möjlig endast därigenom, att i dess närhet en
annan kropp kretsar. Man har också funnit ett
antal spektroskopiska dubbelstjärnor, för hvilka
banplanet lutar så afsevärdt mot synlinjen, att
någon förmörkelse ej kan ega rum och således inga
ljusväxlingar heller kunna iakttagas. H. N. Russell
och H. Shapley ha undersökt ett större antal
förmörkelsevariabler och ur föreliggande fotometriska
och spektralanalytiska iakttagelser bestämt
banrörelserna och de numeriska förhållandena i olika
system. I intet fall har det varit erforderligt att
antaga någon af komponenterna som helt mörk. I
2/3 af de undersökta fallen är skillnaden i
ljusstyrka mellan de båda komponenterna mindre än 2
storleksklasser, i intet fall större än 4. I regel
är den ljussvagare stjärnan den större. Intressanta
slutsatser ang. stjärnornas täthet ha också kunnat
göras ur dessa undersökningar, som äfven lämnat
värdefulla upplysningar om afstånden till de olika
förmörkelsevariablerna.
F. n. äro förutom de i stjärnhoparna iakttagna
variablerna mer än 1,500 föränderliga stjärnor med
säkerhet konstaterade. Astronomische gesellschaft
har för hvarje föränderlig stjärna sammanställt
en litteraturförteckning öfver existerande
iakttagelser och undersökningar, och första delen
af detta för studiet af dessa stjärnor högst
värdefulla arbete har redan utkommit. Genom nya
observationsmetoder — användning af selens ändring
af elektriska ledningsförmågan vid belysning och den
fotoelektriska effekten (se Fotoelektriska
fenomen) vid bestämningen af stjärnornas ljusstyrka —
har det under de senaste åren blifvit möjligt att
med afsevärdt större säkerhet än förut uppmäta
stjärnornas ljusstyrka. Vid användning af dessa
metoder på studiet af de föränderliga stjärnorna
har det visat sig, att ett stort antal stjärnor,
som förut ansetts som oföränderliga, i själfva verket
uppvisa små variationer af ljusstyrkan. Likaså har man
upptäckt små förut okända variationer i ljusstyrkan
hos redan förut undersökta föränderliga stjärnor.
K. L—rk.
Variant (lat. varians, näml. lectio), afvikande
läsart. Varianter (variantes lectiones) i
handskrifter af forntida författares arbeten ha
vanligen uppkommit genom afskrifvares okunnighet,
slarf eller förbättringslusta. En skrifts varianter
bilda tillsammantagna hvad man kallar den kritiska
apparaten, och att genom sammanjämkning däraf utfinna
den rätta läsarten är textkritikens uppgift.
Variata (lat., "förändrade"), Augsburgiska bekännelsen
i den från den ursprungliga något ändrade upplagan,
som af Melanchthon utgafs 1540 (se Augsburgiska
bekännelsen, sp. 397 f.).
Variatio (bättre: Varietas) delectat, lat.,
"ombyte förnöjer", citat från Phædrus, "Fabulæ", 2.
Variation (lat. variatio), förändring, afvikelse,
omväxling, ombyte. 1. Astron. Månens variation är en
ojämnhet i månens rörelse, förorsakad af störingar
(se d. o.) genom solens attraktion. Variationen yttrar
sig som en periodisk förändring i månens hastighet,
i det att rörelsen i någon mån omväxlande hejdas
och påskyndas. De häraf förorsakade förändringarna i
månens longitud uppgå i maximum till 39 1/2 bågminuter
åt ena eller andra hållet. Perioden i ojämnheten är en
half synodisk månad eller omkr. 15 dygn. — 2. Biol.,
i allmänhet hvarje afvikelse från normen, vare sig
denna är morfologisk eller fysiologisk, ärftlig eller
icke ärftlig, normal eller patologisk. Med varietet
däremot menas vanligen en i naturtillståndet ofta
förekommande, väl karakteriserad och ej patologisk
variation. Att fullt säkert och objektivt i hvarje
fall afgöra, hvad som är art och hvad som är
varietet, är, såvida ej experiment (korsningar) kunna
anlitas, omöjligt. För den praktiska systematikens
räkning har Plate uppställt följande regel: äro ej
öfvergångar för handen mellan hufvudformen A och
en besläktad form B, så bör B anses som varietet,
om skillnaderna äro obetydliga, däremot som art,
om de kunna uppfattas som mera betydande. Förekomma
öfvergångar, så beror det på, huruvida de uppträda
ofta och med afseende på flera egenskaper, i
hvilket fall en varietet föreligger, eller blott
enstaka, då artskillnad bör antagas. Gifvetvis
utestänges ej heller genom denna "regel" alltid
godtyckligheten. Det faktum, att gränsen mellan
varieteter och närstående arter ej kan skarpt
markeras, tillåter ur descendensteoretisk synpunkt
blott en slutsats: varieteter äro "begynnande arter"
(Darwin). Jfr ock Afart. — 3. Fys. Om förändringar
i deklinationen och inklinationen se dessa ord. —
4. Mat. A) I den afdelning af matematiken, som
vanligen benämnes kombinationsteori (se d. o.),
menas med variationer alla de af ett, två, tre eller
flera element bestående sammanställningar, som kunna
bildas ur ett gifvet antal element. Jfr Kombination 2.
— B) I den del af den högre matematiken, som bär
namnet variationskalkyl (se d. o.), betyder variation
den elementära (oändligt lilla) förändring, som hos
en funktions värde framkallas — icke såsom fallet är
med en differential, genom elementär förändring af den
eller de oberoende variablerna, utan — genom elementär
förändring af själfva funktionens form. Man tänker sig
t. ex. den framställda funktionen såsom enskildt fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
