Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vapen (krigsväsen) - Vapen (heraldik)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
närstrid. Eldvapnen äro dels handeldvapen (handrör,
hakebössor, musköter, gevär, karbiner, pistoler och
revolvrar), dels kulsprutor, dels artilleripjäser,
dels min- och torpedvapen. De blanka vapnen utgöras
af stöt-, hugg- eller slagvapen. Till stötvapnen
höra värjan, dolken och bajonetten samt spjutet,
hällebarden, bardisanen, lansen och piken (de fem
senare äfven kallade stångvapen). Till huggvapen
räknas det eneggade svärdet, kroksabeln och
stridsyxan. Några blanka vapen äro på en gång
en stöt- och huggvapen, såsom det tveeggade
svärdet, pallaschen, den nuv. kavallerisabeln,
sabelbajonetten och huggaren. Till slagvapnen höra
stridsklubban, hjälmkrossaren och stridshammaren. En
grupp för sig bilda eldvapnens föregångare: slungor,
bågar, armborst och sådana belägringsmaskiner som
ballister och katapulter. Skyddsvapnen omfatta
skölden, hjälmen, pansarskjortan, rustningen,
harnesket och kyrassen, den längst brukade delen af
rustningen. Under Världskriget ha stålhjälmen och
i löpgrafsstrider äfven skölden åter kommit till
användning. Den förra kommer, efter allt att döma,
att fortfarande ingå i fältutrustningen, den senare
hade en mera improviserad karaktär och torde ej på
nytt komma att upptas som vapen. Se vidare art. om
de särskilda vapnen, de flesta med bilder. Litt.:
W. Bocheim, "Handbuch der waffenkunde" (1890),
F. A. Spak, "Bidrag till handeldvapnens historia
fr. o. m. slaglåsets införande" (1889). "Bidrag
till handskjutvapnens historia" (1890) och "Några
historiska upplysningar ang. de blanka vapnen och
skyddsvapnen". Dessutom finnes af samme förf. i
handskrift, i Artillerimuseums arkiv i Stockholm,
ett på tyska affattadt arbete om "de blanka vapnen och
skyddsvapnen samt deras utveckling från äldsta tider
till våra dagar", författadt i Berlin 1908. Bland
nyare litteratur märkes W. Gohlke, "Geschichte der
gesamten feuerwaffen bis 1850" (1911) och "Die
blanken waffen und die schutzwaffen" (1912), båda
med fullständiga litteraturförteckningar i ämnet.
En internationell förening för historisk vapenkunskap
med uppgift att befordra vapenhistoriens studium är
Verein für historische waffenkunde (Dresden), som
grundlades 1905 och hvars organ är "Zeitschrift
für historische waffenkunde", som utkommer
kvartalsvis. Föreningens senaste sammankomst egde
rum i Stockholm i juli 1914.
2. Ordet vapen, eg. vapenslag, brukas äfven i
samma bemärkelse som truppslag, särskildt i fråga
om de i egentlig mening stridande trupperna, såsom
infanteriet, kavalleriet och artilleriet eller flottan
("sjövapnet"), men används äfven om vissa andra
truppslag, såsom ingenjörtrupperna ("ingenjörvapnet")
och flygtrupperna ("flygvapnet"). Om specialvapen
se Special.
1. O. K—a. 2. H. J—dt.
Vapen (lat. insignia, fr. armes, ty. wappen), her.,
ett bestämdt, efter heraldiska regler sammansatt
märke, som föres af därtill berättigad person, släkt,
samhälle eller samfund. Om uppkomsten af vapen se
Sköld. De första vapnen uppträda ungefär samtidigt
i de olika västeuropeiska länderna, så t. ex. i
Frankrike omkr. 1150 och i Tyskland 1163. I Sverige
påträffas det äldsta kända vapnet 1219 i Sigtrygg
Bengtssons sigill af s. å. (se Sköld, pl. I, fig. 1). Sannolikt
ha väl dock vapen förekommit här redan något
tidigare. Urspr. innefattade begreppet vapen blott
själfva "märket" (sköldemärket), oafsedt hvar detta
var anbragt. Småningom kom emellertid begreppet
att omfatta äfven själfva skölden, och sedan äfven
hjälmprydnaden (se d. o.) uppträdt, vidgas åter
begreppet, så att det redan vid midten af 1200-talet
innefattar detsamma som nu, d. v. s. sköld och hjälm
med sina resp. märken.
Vapnen voro urspr. helt personliga märken, hvilka
dock ganska snart fingo karaktär af ättemärken. Men
redan på 1200-talet började furstarna och den högre
adeln flerstädes i Europa använda vapen för sina
länder och besittningar. Besittningsvapnet var för
det mesta ett äldre släktvapen, fördt af den ätt, som
först innehaft besittningen. När en ny innehafvare
mottog densamma, upptog han ofta företrädarens
vapen, hvilket han förde antingen enbart eller
tillsammans med sitt familjevapen för att utmärka,
att han var herre till det landet eller den borgen,
som dittills representerats af detta vapen. Det
forna släktvapnet öfvergick härigenom till att bli
ett besittningsvapen. Sin rikaste utveckling erhöll
vapenväsendet genom tornerspelen. Genom dessa
utbildades särskilda regler och lagar för bruket af
vapen. Före hvarje tornering verkställdes granskning
af de anmälde deltagarnas vapen. Denna utfördes af
särskilda ämbetsmän, s. k. härolder (se d. o.) eller
vapenkonungar, hvilka hade till uppgift att
kontrollera riddarnas sköldemärken och hjälmprydnader,
döma i vapentvister samt tillse, att vapnen vore
uppgjorda efter gällande heraldiska lagar. Under
riddarväsendets blomstringstid låg vapenväsendet
i sin helhet i händerna på härolderna, hvilka
uppsatte de i allmänhet på rent praktiska grunder
bildade lagarna för vapnens sammansättning. Dessa
lagar jämte den af härolderna äfvenledes bildade
heraldiska terminologien ha i hufvudsak bibehållit
sig till våra dagar och utgöra grundvalen för den
heraldiska vetenskapen. Vapenväsendets blomstringstid
var jämförelsevis kort. Så länge heraldisk sköld
och hjälm voro delar af riddarens rustning i
strid eller tornering, var heraldiken lefvande,
och de förändringar, som vapnen under denna period
undergingo, voro framkallade af praktiska behof. Men
med 1400-talets omändring af krigsväsendet följde
betydande förändringar i riddarens utrustning,
hvilka gjorde den heraldiska skölden öfverflödig. Med
1500-talet upphörde de egentliga torneringarna och
därmed också den märkta sköldens och hjälmens sista
praktiska betydelse. Fr. o. m. nyare tiden förekommer
vapnet blott i afbildning. Det har nu öfvergått
till att vara uteslutande egorättsmärke, och som
sådant är det, utan hänsyn till dess forna praktiska
betydelse, underkastadt de skiftande stilarternas
alla nycker. Medeltidens enkla sköldemärken få nu
vika för allehanda komplicerade figurframställningar i
vapen med många fält och flera hjälmar. Vapenkonstens
förfall gör sig mer och mer gällande. Men ehuru ofta
1600- och 1700-talens vapen på grund af afvikelser
från heraldikens lagar måste anses heraldiskt osköna,
torde dock många af dem böra tillerkännas ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
