Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 577-578 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vana - Wana - Vanadat - Vanadin l. Vanadium - Vanadinat - Vanadinit - Vanadinstål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Aristoteles framhöll, stödja sig på vanans makt, och
karaktärslösheten beror oftast på, att man saknar
fasta vanor. I socialt och politiskt hänseende
äro vanorna hos ett folk eller en samhällsklass
väsentligt bestämmande för samhällsutvecklingen. De
utgöra den starkaste konservativa faktorn i denna
utveckling. Brytas för någon längre tid och i större
utsträckning de hos ett folk förut gängse vanorna,
så försvagas samhällsbanden, otrefnad och missnöje
uppstå, allt ställes under debatt, och revolution
får ersätta evolution. Det är bl. a. härför, som ett
långvarigt krig för ett folk med allmän värnplikt
verkar så samhällsupplösande. Jfr W. James,
"The principles of psychology", I (1891), och
K. Groos, "Das seelenleben des kindes" (1904; 3:e
uppl. 1911).

^S–e.

Wana [ωā’nā], dalgång och militärstation
i Främre Indien, belägen i den 1901 bildade
Nordvästra gränsprovinsen, 150 km. n. v. om
Dera Ismaïl khan. Hufvudort i södra Waziristan
(se d. o.). Artificiell bevattning. 1894 var
W. skådeplats för ett nattligt anfall på den där
kamperande indisk-afganska gränskommissionen.

^{A. N–d.}

Vanadat, kem. Se Vanadin, sp. 578.

Vanadin l. Vanadium (af Frejas binamn Vanadis),
kem., metalliskt grundämne, som 1801 påträffades af
spanjoren del Rio i ett blymineral från Mexico. Det
benämndes af del Rio erythronium, men förväxlades
senare af honom och andra samtida kemister med
krom. Vanadins egentliga upptäckare är svensken
Sefström (se d. o.), som 1830 anträffade den nya
metallen i järn, framställdt ur järnmalm från Taberg
i Småland. Vanadins kemi utreddes först af Berzelius
och senare af Roscoe (se d. o.). Vanadin ingår i flera
sällsynta mineral såsom vanadinit (det nämnda
blymineralet från Mexico), som är blykloridvanadat,
Pb₅ (Cl) (VO₄)₃, roscoelit (se d. o.), mottramit,
blyhaltigt, basiskt kopparvanadat, carnotit
(se Radioaktiva mineral och bergarter, sp. 863 A)
m. fl. I små mängder har vanadin stor utbredning; det
har t. ex. påvisats i vissa järnmalmer (i synnerhet
sjömalm) och leror samt i bergarter, såsom basalt
och trapp. I Billingen i Västergötland har man under
de senaste åren upptäckt tunna lager af stenkol,
hvilkas aska är i betydlig grad vanadinhaltig. Ur
de naturliga råmaterialen öfvergår vanadin stundom i
industriprodukter, såsom tackjärn och järnslagg, soda,
pottaska o. s. v. Thomas-slagg från de stora franska
stålverken vid Creuzot innehåller så mycket vanadin
(1–2 proc.), att den kan användas för framställning
af vanadinpreparat. I en del växter, såsom några
skogsträd, sockerbetan, vinrankan, har man anträffat
vanadin, och åtskilliga sjöpungars l. ascidiers
(se Tunicata) blodfärgämne innehåller vanadin i
betydlig mängd (sannolikt har det betydelse för
syreöfverföringen såsom järnet i de högre djurens
hemoglobin); i solen har dess närvaro uppvisats genom
spektralanalysen. – Framställning af vanadinmetall
var länge förbunden med mycket stora svårigheter,
emedan de flesta reduktionsmedel blott ledde
till vanadinoxidul, VO, hvilken på grund af sitt
metalliknande utseende länge oriktigt ansågs vara
metalliskt vanadin. Först i senare tider har Ruff
lyckats framställa rent vanadin genom reduktion af
vanadinseskvioxid, V₂ O₃, med aluminium i elektrisk
ugn. Metallen är hård och liknar järn. Eg. v. 5,7;
smältpunkt 1,715°, således mycket svårsmält. Den
håller sig tämligen väl i luften och förhåller
sig till syror ungefär som koppar. Med kväfve kan
den förenas direkt till nitrider. Dess atomvikt,
som tecknas V, är 51,0. – Vanadinmetall har under
senare år funnit nyttig användning i stålindustrien
(se Vanadinstål). – I sina föreningar uppträder
vanadin med mångfaldigt växlande atomvärde,
nämligen 2, 3, 4 och 5, motsvarande oxiderna VO,
V₂O₃, VO₂ och V₂O₅. Den viktigaste oxiden är
pentoxiden, V₂O₅, äfven kallad vanadinsyra,
ett brunt pulver, som med baser bildar salter,
vanadat l. vanadinat. De normala vanadaten, som till
sammansättning och kristallform motsvara fosfaten,
äro färglösa eller gulhvita; men om deras lösningar
surgöras med ättiksyra, bildas vackert rödgula s. k. hexavanadat,
t. ex. natriumsaltet Na₃HV₆O₁₇. Det
viktigaste normala vanadatet är ammoniummetavanadat,
NH₄ . VO₃, som är svårlösligt i vatten och
olösligt i mättad salmiaklösning. Det har liksom
vanadinföreningar i allmänhet starkt katalytisk verkan
(se Katalys) på oxidationsprocesser och används
därför vid färgning med anilinsvart (jfr Anilinfärger,
sp. 1033). 1 d. af saltet är tillräcklig
att ombilda 10,000 dlr anilin till anilinsvart
vid kokning med kaliumklorat. Silfvervanadat
kan af samma skäl användas i st. f. platina vid
tillverkning af svafvelsyra (se d. o., sp. 806),
enligt kontaktmetoden. Orsaken till vanadatens
katalytiska verkningar är den lätthet, med hvilken
vanadinsyra reduceras till lägre vanadinoxider,
hvilka i sin ordning genom att uppta syre på nytt
ge vanadinsyra. Vanadinföreningar på de lägre
oxidationsstadierna utmärkas af vackra färger. Så
t. ex. blir en lösning af ett vanadat i saltsyra vid
inverkan af metallisk zink först blå af VCl₄, därpå
grön af VCl₃ och till sist gredelin af VCl₂. – Vanadin
liknar tämligen krom, men står i kemiskt hänseende
i samma ställning till fosfor som krom till svafvel
(jfr Grundämnen, sp. 436). Vanadin ansluter sig i
fråga om giftverkningar närmast till arsenik. Helt
små doser af vanadinsyrade salter (kalium-, litium-
och järnvanadinat, 4–5 mg. 3 gånger dagligen
hvarannan dag) ha försökts som aptitretande och
allmänt stärkande medel, särskildt vid tuberkulos.

^{K. A. V–g. C. G. S.}

Vanadinat, kem. Se Vanadin, sp. 578.

Vanadinit, miner., en med apatiten isomorf förening,
bestående af vanadinsyrad blyoxid och klorbly,
som har gul eller brun, sällan röd färg. Den
förekommer i njurformiga aggregat af trådig
textur och därb i Kärnten, Skottland, Sibirien och
Mexico samt har äfven som en sällsynthet blifvit
anträffad i Bölets mangangrufvor i Västergötland.

^{Ant. Sj.}

Vanadinstål, metall., vanadinhaltigt stål.
En obetydlig halt af vanadin inverkar fördelaktigt på
ståls egenskaper, i det att dels sprödheten såväl
i ohärdadt som härdadt tillstånd minskas, dels
härdningsfältet, d. v. s. det temperaturområde,
från hvilket stålet lämpligast härdas, utvidgas.
Vanadinstål med en halt vanadin af i allmänhet
omkr. 0,25 proc. har på grund däraf funnit användning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>