Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 31. Ural - Vertex / 403-404 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Waldersee, Alfred von - Valdes, P. - Valdès, Alfonso och Juan de - Valdès, José Manuel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mycket upplysande rapporter rörande franska armén.
Under kriget var han som öfverstelöjtnant
vid generalstaben först anställd vid stora
högkvarteret och därefter vid prins Fredrik
Karls armékvarter. 1871 utnämndes han till
chef för generalstaben vid storhertigens af
Mecklenburg armé. I mars s. å. var han stabschef
hos den tyske guvernören i Paris och till
sept. s. å. tysk chargé d’affaires hos franska
republikens regering. Därefter vardt han
öfverste och chef för 13:e ulanregementet
och 1873 chef för X:e armékårens
generalstab (Hannover). 1876 blef han
generalmajor och 1882 generallöjtnant. 1881
generalkvartermästare och Moltkes ställföreträdare
som chef för arméns generalstab, efterträdde han 1888
efter befordran till general af kavalleriet
denne i chefskapet, men afgick redan
i febr. 1891 samt utnämndes till chef
för IX:e armékåren (Schleswig-Holstein).
1895 utnämndes han till generalöfverste i kavalleriet
med generalfältmarskalks rang. 1898 blef han
generalinspektör för III:e arméinspektionen
(Hannover). 1900 (i sept.) uppdrogs åt honom
öfverbefälet öfver de allierade makternas — med
anledning af boxarupproret (se d. o.) — till Kina
öfverförda stridskrafter, slutligen (i okt.)
omkr. 80,000 man starka. Med stor skicklighet
fullgjorde W. det på grund af makternas skilda
intressen svåra uppdraget, hvarefter han
återvände till Europa och återtog sin förra
befälspost.
H. J—dt.


Valdes, P. Se Valdenser.

Valdés, Alfonso och Juan de, tvillingbröder,
spanska humanister och reformister, föddes mot
slutet af 1400-talet i Cuenca i Nya Kastilien och
blefvo tidigt bärare af den evangeliskt färgade,
från Erasmus påverkade reformrörelse inom
katolska kyrkan, "reformismen", hvilken
fram till omkr. 1540 bildade en andlig
hufvudströmning mellan reformationen och den
framväxande motreformationen. Alfonso följde
kejsar Karl V till riksdagen i Worms 1521, fick
starkt intryck af kyrkliga reformers nödvändighet
och blef efter återkomsten till Spanien som
Gattinaras sekreterare förgrundsfigur i Spaniens
kyrkoreformatoriska humanism. Kraftigt försvarade
han Erasmus mot de spanske munkarna. Efter Roms
plundring 1527 skref han sin berömda Dialog,
där t. o. m. påfvens världsliga regemente öfver
Kyrkostaten angreps; kejsaren borde taga reformen
om hand. Alfonso lämnade dock ej sin kyrkas mark.
Han stod högt i Karl V:s gunst och deltog bl. a. i
riksdagen i Augsburg 1530, där han fick tjäna som
den taktfulle förmedlaren mellan kejsaren,
den påflige legaten och Melanchthon. Han ogillade
Augustana, men hindrade dess vantolkning inför
kejsaren. Han fortsatte att förmedla mellan Karl
och protestanterna och arbeta för ett fredligt
konsilium, tills han 1532 afled i Wien. — Juan
blef ännu mera betydande. Bredvid reformismens
bibelbetoning trädde hos honom ett starkt inslag af den spanska
kvietistiska mystiken med dess spiritualism. Klarare
än bibeln är den gudomlige anden i den
kristne; och målet är själens befrielse från allt
materiellt och uppgående i Gud i "ren ointresserad
kärlek". När Juan efter riksdagen i Worms började
lära Luther och senare Bucer, tolkade han dem i
denna kvietistiska anda och räknade dem som goda
reformister. Då brodern Alfonso skref sin dialog
om "Sacco di Roma", skref Juan en ännu skarpare:
Merkurius och Charon 1528 (tr. 1529, många uppl.,
öfv. till flera språk), med sådant stilistiskt
mästerskap, att den äfven från strängt romerskt håll
betecknats som det bästa spanska originalarbetet
under Karl V:s tid. Liksom brodern stod Juan i hög
gunst hos kejsaren. Intresse för naturvetenskapliga
studier drog honom 1531 till Rom; från 1532 var han
bosatt i det då spanska Neapel i kardinal Gonzagas
tjänst. 1534 skref han där Dialogo de la lengua,
hvilket i Spanien erkänts som ett till både form
och innehåll klassiskt verk öfver spanska språket.
Snart öfvergick han helt till religionens värld.
När Giulia Gonzaga sökte tröst hos honom i sin
religiösa ångest för Guds dom, nedskref han på
spanska sina själavårdande samtal med henne i
Alfabeto Cristiano (på it., 1546; öfv. till
många språk; 1883 utg. i oktoglott). Den visar, att
V:s religiositet nu väsentligen var luthersk, fast
genomväfd med kvietistiska tankar och inordnad i de
yttre katolska anstalterna. De senare momenten
fingo dock från 1536 allt mera vika, och Juan
orienterade sig i luthersk anda på Paulus, skref
öfversättningar med kommentar till Psaltaren, Matteus,
Romar- och 1 Korinterbreíven och kanske flera bref.
Detta är den första öfv. af nya testamentet direkt
från grekiska till spanska. Kommentarerna
utmärkas af enkel, glänsande framställningskonst.
V. fann ock tid att författa en mängd små religiösa
uppsatser, hvaraf en samling 110 Considerationes
1550 trycktes i Basel på italienska (tysk öfv.
af Böhmer 1861). Kring honom bildades i Neapel
en stor samling af evangeliskt sinnade italienska
humanister, och han blef utgångspunkten för den
lutherska reformationsrörelsen i Italien, ehuru
han aldrig formellt utträdde ur romerska kyrkan.
Han verkade bestämmande äfven på de spanska
protestantförsamlingar, som uppstodo främst
i Valladolid. 1541 afled han. — Se E. Boehmer,
"Bibliotheca Wiffeniana", Spanish reformers, 3 bd
(1874—1904), E. Schäfer, "Beiträge zur geschichte
des spanischen protestantismus und der inquisition
im 16. jahrh." (3 bd, 1902), J. Heep, "Juan de
V." (1909) och "V. und sein verhältniss zu Erasmus"
(s. å.).
Hj. H—t.

Valdés, José Manuel, peruansk
skald och läkare, f. i midten af 1700-talet, dödsåret
okändt. Vid sidan af sin praktik som läkare utöfvade
V. vetenskaplig verksamhet inom medicinens område
och odlade skaldekonst, som gick i religiös
och mystisk riktning. Spanska kritiker anse
V:s dikter känsliga och lyckligt inspirerade.
Af dessa må nämnas Poesías sagradas (1819),
Poesías espirituales, escritas á beneficio
y para el uso de las personas sencillas y
piadosas (1833), Le fe de Cristo triunfante
(1822), Salterio peruano ó paráfrasis de los
ciento cinquenta Salmos de David (1833—36).
Ad. H—n.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>