Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppgång, astron. - Uppgångsamplitud - Uppgäld - Upphalare - Upphalningsbrok - Upphalningsbädd - Upphandling för statens behof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
parallellt med horisonten. Vid ekvatorn äro
himlakropparnas banor vid upp- och nedgången vinkelräta
mot horisontplanet. Därmed sammanhänger det
förhållandet, att i sydligare länder skymningen
före solens uppgång och efter dess nedgång är
mycket kort, så att dag och natt ganska tvärt
öfvergå uti hvarandra, under det att hos oss
skymningen kan bli ganska långvarig. Detta beror
däraf, att solens dagliga båge hos oss ligger ganska
snedt mot horisonten och solen sålunda här
behöfver längre tid än i sydligare trakter af jorden att
nå ett visst djup under horisonten (jfr
Skymning). – Man kan lätt beräkna timvinkeln och
därmed (då rektascensionen är känd) tiden för en
stjärnas upp- och nedgång. Om man nämligen i
formeln
sin h = sin phi sin delta + cos phi cos delta cos t,
hvarest h betyder stjärnans höjd öfver horisonten,
delta och t dess deklination och timvinkel samt phi
ställets polhöjd eller latitud, sätter h = 0, hvilket
är villkoret för upp- eller nedgång, så får man
cos t = - tg phi tg delta.
Vill man med större noggrannhet beräkna
upp- och nedgången, är emellertid denna formel icke
tillräcklig, enär stjärnan, då den synes upp- eller
nedgå, till följd af refraktionen (se d. o.) ännu
är ett stycke (omkr. 35’) under horisonten. Den
verkliga timvinkeln för upp- och nedgång skall
sålunda beräknas enligt formeln
- sin 35’ = sin phi sin delta + cos phi cos delta cos t.
Har himlakroppen – t. ex. månen – en
märkbar parallax, måste man ytterligare fästa afseende
vid denna, i det himlakroppens uppgång öfver och
nedgång under det tangerande planet till jorden
(horisonten) inträffa resp. senare och förr än dess
upp- och nedgång i förhållande till ett plan, som
lägges genom jordens medelpunkt parallellt med
horisonten. Det senare är det plan, till hvilket
ofvanstående formler hänföra sig, i det att
himlakroppens koordinater äro hänförda till jordens
medelpunkt såsom origo. – I brist på lämpliga
instrument nyttjade man i äldre tider
iakttagandet af stjärnornas s. k. heliakiska upp- och
nedgång (se Heliakisk) för att bestämma solens
rörelse bland stjärnorna, en metod, som bestod
däri, att man iakttog, vid hvilka tider (af året)
stjärnan började synas uppgå i skymningen före
solens uppgång eller upphörde att bli möjlig
att iakttaga efter solens nedgång. Därigenom
bestämde redan egypterna solens omloppstid, eller
det sideriska året, till 365 1/4 dagar och den
därmed sammanhängande sotisperioden (se d. o.) af
1,460 år. Man särskilde äfven stjärnornas
akronyktiska upp- och nedgång, d. v. s. upp- och
nedgång samtidigt med resp. solnedgången och
soluppgången.
K. B. (B-d.)
Uppgångsamplitud, astron. Se Amplitud.
Uppgäld (ty. aufgeld), ett annat uttryck för
agio (se d. o.).
Upphalare, sjöv., tåg, som fästas i stag- och
gaffelsegels halsar och skot, på det att man vid
vändning och segelbeslagning lättare må kunna sköta
seglen. I allmänhet ges detta namn åt tåg, hvilka
ständigt äro fastsittande i föremål, som emellanåt
skola upplyftas, för att de ej genom sin egen tyngd
skola försvåra vissa manövrer eller arbeten.
R. N.*
Upphalningsbrok, sjöv. Se Brok.
Upphalningsbädd, skpsb. Se Slip 2.
Upphandling för statens behof. 20 dec. 1825
utfärdade K. M:t dels ett reglemente ang.
kronoauktioner för landt- och sjöförsvaret, dels ock en
förordning ang. besiktning och öfverbesiktning af
leveranser för landt- och sjöförsvarets behof.
Dessförinnan hade endast mera kortfattade föreskrifter
varit meddelade ang. de sätt, på hvilka
upphandlingar och arbeten för statens räkning skulle af
myndigheterna ombesörjas. Enligt 1825 års
reglemente skulle såväl alla upphandlingar för nyss
nämnda förvaltningsgrenars räkning som ock alla
nybyggnader och reparationer af kronans till
landt- och sjöförsvaret hörande hus, hvilka icke utgjorde
delar af fästningsverken, ske genom allmän
auktion (upphandlings- l.
leveransauktioner; se Auktion, sp. 418), i det att endast
undantagsvis annat förfaringssätt var tillåtet,
nämligen då tiden icke medgaf auktions hållande eller
då vid hållen auktion anbuden ej nedgått till af
myndigheten beräknadt pris. Som regel gällde,
att svenska varor skulle upphandlas och att
utrikes upphandlingar icke finge göras utan K. M:ts
särskilda tillstånd.
För andra än de till landt- och sjöförsvaret
hörande myndigheterna voro till en del bestämmelser
utfärdade genom k. br., till en del föreskrifter
meddelade i de för dem gällande instruktionerna.
För flera förvaltande myndigheter saknades dock
före 1889 hvarje föreskrift, huru de skulle
förfara vid upphandlingar eller anordning af
entreprenader för statens räkning. Denna brist utfylldes
genom kung. 10 maj 1889 ang. tillämpning under
viss tid af förändrade föreskrifter rörande statens
upphandlings- och entreprenadväsen, hvilka
föreskrifter gällde för samtliga statens verk. 17 nov.
1893 vunno dessa föreskrifter, med mindre
modifikationer, slutlig stadfästelse genom en s. d.
utfärdad förordning ang. statens upphandlings- och
entreprenadväsen m. m.
Upphandlingsväsendet vid statens verk och
inrättningar karakteriseras sedan gammalt af en
ganska långt drifven decentralisation, d. v. s.
hvarje myndighet upphandlar till stor del själf
behofven för sin anstalt. Undantag härifrån
utgöra i viss mån de affärsdrifvande verken (särskildt
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och
statens vattenfallsverk), inom hvilka ett stort antal
förnödenheter gjorts till föremål för enhetlig
anskaffning genom centralmyndighetens försorg.
Decentralisation i anskaffningssättet medför
nödvändigtvis högre pris. Därtill samverka
upphandlingarnas splittring på ett flertal händer och utbud,
hvarigenom staten mången gång bringas att
konkurrera med sig själf, frånvaron af samarbete
myndigheterna emellan äfvensom den därur
härflytande bristen på standardisering af gemensamma
förbrukningsartiklar m. fl. omständigheter. För
att råda bot på dessa missförhållanden väcktes
vid 1913 års riksdag i Andra kammaren af K.
Hildebrand m. fl. motion om skrifvelse till K. M:t
ang. genomförandet af ökad centralisering vid
upphandling för statens räkning. I motionen anfördes
bl. a., hurusom staten skulle vid en
centralisering af upphandlingsväsendet ofta kunna betinga
sig lägre pris därigenom, att beställningar kunde
göras å större kvantiteter, men äfven ernå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
