Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ulfeldt, 2. Korfitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väckte stort missnöje och upphäfdes redan 1653. Under
hans långa bortovaro hade hans inflytande starkt aftagit, och hans ställning blef icke bättre därigenom,
att han efter sin hemkomst höll sig från hofvet och
från utöfningen af sitt ämbete under föregifvande
af sjukdom. En undersökning inleddes om finansernas
förvaltning under Kristian IV. Då därtill kom,
att Dina Vinhovers i godt förstånd med öfverste
Walter, konungens gunstling, framkastade den
falska anklagelsen, att U. velat mörda konungen,
lämnade han, af fruktan för en undersökning af hans
ämbetsförvaltning, med familj och sin stora rörliga
förmögenhet (l mill. rdr, en ofantligt stor summa
på den tiden) Danmark 24 juli 1651 (tre dagar efter
Dinas afrättning) och drog först till Nederländerna,
for därifrån genom Tyskland till Stockholm i
sept. s. å., där han blef väl emottagen af drottning
Kristina. Vintern 1651–52 tillbragte U. i Stralsund
med att författa ett Höjttrængende æresforsvar
(1652), men återvände därpå till Stockholm,
där han snart vann insteg bl. a. genom stora
penningförsträckningar åt drottningen. Emellertid
inställde han sig icke vid den danska herredagen
för att aflägga räkenskap för sin ämbetsförvaltning,
hvilket hade till följd, att hans gods togos i beslag
(1653) och hans ämbete besattes med en annan. I
sin förbittring däröfver upphetsade han drottning
Kristina och sedermera konung Karl X Gustaf till krig
mot Danmark. Likaledes sökte han 1654 förmå Cromwell
att anfalla Danmark och blottade för honom bristerna i
dess försvar. 1655 flyttade U. till Pommern, där han
fått slottet Beuth i pant för ett lån till drottning
Kristina, men trädde, då danska kriget utbröt 1657,
i Karl Gustafs tjänst som geheimeråd och åtföljde
honom på tåget mot Danmark samt bidrog af alla krafter
till eröfringen. I aug. utfärdade han ett upprop
till jylländska adeln att affalla från Fredrik III
(han sade däri bl. a., att det kunde vara danskarna
likgiltigt, om deras konung hette Karl eller Fredrik),
öfvertalade kommendanten i Nakskov att uppge staden
utan svärdsslag och rådde Karl Gustaf att marschera
rakt på Köpenhamn, i hopp att se danske konungen
störtad och sig själf insatt som ståthållare. Då detta
icke lyckades, sträfvade han att göra freden så dyr
som möjligt för Danmark och genomdref för egen räkning
återställandet af alla gods och förläningar samt full
ersättning för liden skada och frihet att i Danmark
slå sig ner, hvar han ville. Han flyttade emellertid
till Malmö, erhöll till belöning Sölvesborgs grefskap
(10 mars 1658, fråndömdt honom 1660) jämte flera
gods i Skåne och var utsedd till generalguvernör
i Pommern. Han dolde likväl icke sin ovilja öfver
svenska regeringens tillvägagående i Skåne, och då
han därjämte ogillade det nya kriget mot Danmark,
ådrog han sig misstanken att ha sin hand med i det
danska partiets sammansvärjning i Malmö. Från maj
1659 hölls han under bevakning i sitt eget hus,
och en undersökning inleddes mot honom, vid hvilken
hans hustru måste föra hans talan, då ett slaganfall
beröfvat honom målet. I fredstraktaten 1660 ingick
ej någon särskild bestämmelse om U., och han blef
ej heller delaktig af den däri uttalade allmänna
amnestien. Svenska riksrådet hade emellertid beslutit
hans lössläppande; men innan detta kommit till
U:s vetskap, flydde han 16 juli 1660 förklädd från Malmö, skrämd
af ett falskt rykte, att han skulle föras fången till
Finland, och begaf sig i brådskan till Köpenhamn
i st. f. till Lübeck, som aftaladt var med hans
hustru. Då hon en vecka därefter i hemlighet kom till
Köpenhamn, blefvo båda arresterade och förda till
Hammershus på Bornholm, hvarest de höllos fångna
i ett och ett halft år, de sista månaderna ganska
strängt på grund af ett rymningsförsök. U. och hans
maka återfingo friheten, först sedan han i en ödmjuk
böneskrift ("deprecation") erkänt sitt brott, lofvat
fullkomlig undergifvenhet och anropat konungens nåd,
hvilken han dessutom måste köpa genom att afstå
omkr. hälften af allt hvad han egde. U. var det
oaktadt den rikaste bland Danmarks ädlingar. Men
för hans utprägladt aristokratiska sinne var
tillvägagåendet emot honom en ytterlig förödmjukelse,
och mera än förlusten af egodelar plågade honom hans
maktlöshet och saknaden af allt inflytande. Hans
tankar gingo också därför endast ut på hämnd. Redan
på våren 1662 erhöll han kunglig tillåtelse att bege
sig utomlands för att bada, och han drog då bort med
hela sin familj och så mycket af sin egendom, att man
trodde, att han icke ämnade återkomma. Han begaf sig
först till Amsterdam, sedan till Bruges, där hans son
Kristian i nov. 1662 på öppen gata dödade föräldrarnas
stränge väktare på Bornholm, general Fuchs. Under
ett besök i Paris på hösten hade U. sökt vinna Ludvig
XIV:s gunst genom några fantastiska förslag, men redan
förut hade han knutit förbindelser med kurfursten
af Brandenburg för att reta denne till krig mot
Danmark, hvarest efter hans utsago stämningen var
afgjordt fientlig mot det nyss införda enväldet. U:s
hämndbegär gjorde honom blind för det farliga i hans
företag. Brandenburgska regeringen, som stod på bästa
fot med den danska, försummade icke att inberätta U:s
afsikter, men fortsatte underhandlingarna med honom
för att riktigt noga lära känna dem. Kort därefter, 23
juli 1663, blef U. anklagad inför Danmarks höjesteret
och enhälligt dömd att som landsförrädare mista lif,
ära och gods. Dödsdomen verkställdes fyra månader
därefter in effigie; hans gård i Köpenhamn nedrefs,
och på dess tomt (nu Graabrödretorv) restes en
skampåle, som kvarstod till 1842. Kort efter domen
flydde U. själf från Bruges, där han icke kände
sig säker, flackade sedan omkring utan rast eller
ro, lefde någon tid i Basel och dog slutligen i en
båt på Rhen 20 febr. 1664. Liket jordades af hans
söner, ovisst hvar. U:s Apologi utgafs på flera
språk. Nutiden dömer U. mycket annorlunda än hans
samtid. Medan vår tid anser hans beteende 1658 som
ett skamligt förräderi mot hans fosterland, bedömde
samtiden honom med större mildhet, då han kunde anses
med adelsmannens rätt ha valt sig en ny konung och
nu på bästa sätt värnade den senares rätt. Däremot
dömde samtiden hans beteende 1662 som ett otvetydigt
förräderi mot den konung han ånyo hade svurit trohet,
medan nutiden snarare vill däri se ett naturligt
utslag af hans hämndkänsla för den hårda behandling
han rönt 1660–62. Ungefär samtidigt med domen öfver
U. kom hans hustru, som i maj rest till England för
att utkräfva ett lån hos konung Karl II, genom ett
lumpet förräderi, i danska regeringens händer, som
8 aug. 1663 lät sätta henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
