Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ukrainska litteraturen - Ukrainska skaldeskolan - Ukrainska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landskapskolorit och sitt ridderliga känslolif en högre
kultur än den, som fanns, då Moskva samlade Ryssland
under sig, och den äldsta religiösa litteraturen hade
öfver sig en frisk fläkt, som ej återfinnes i den
moskovitiska ortodoxien. Men genom Kievs förstöring
af tatarerna (1240) kväfdes den ukrainska kulturen;
de öfre samhällslagren poloniserades, och den
stora massan försjönk i okunnighet. Den nationella
bildningen upprätthölls endast genom de brödraskap,
bratstva, som i flera städer anlade tryckerier
och sörjde för folkundervisningen. Genom den af
Peter Mogila (se d. o.; 1597–1646) återupprättade
klosterskolan, sedermera akademi, blef Kiev åter en
bildningshärd, och därifrån utgingo många af Peter
den stores medhjälpare i den andliga omdaningen
(Smotritskij, Prokopovitj, Javorskij). Flera hetmaner,
t. ex. Mazepa, voro verkliga kulturfrämjare och
själfva poetiskt begåfvade. I julkrubbspelen
(vertepy) låg ett frö till en världslig dramatik,
som ock främjades genom interludier och intermedier,
satirisk-komiska inlägg i de bibliska skoldramerna,
och folkvisor (dumy) förberedde den konstnärliga
lyriken. Skaparen af den moderna skönlitteraturen
blef I. P. Kotljarevskyj (se denne; 1769–1838)
från Poltava, som skref den äktnationella
travestien af Vergilius’ Æneid i Blumauers
groteska stil och det nationella sångspelet
"Natalka Poltavka". Hans något yngre samtida
Kvitka-Osnovjanenko (1778–1843), Artemovskyj-Hulak
(1790–1865) och Hrebinka (1812–48) förberedde
ock jordmånen genom satirer, fabler och folkliga
lustspel. Den store nationalskalden blef Taras
Sjevtsjenko (se d. o.; 1814–61), hvars
samling ukrainska ballader, idyller, kampdikter
och poetiska berättelser under titeln "Kobzar" har
vunnit välförtjänt popularitet. Den efter ryska
lifegenskapens upphäfvande i Petersburg uppsatta
tidskriften "Osnova" fick stor betydelse för det
nationella lifvet, men den snart åter inbrytande
reaktionen hämmade den andliga utvecklingen. Just
genom bondeemancipationen riktades dock äfven i
Ukraina uppmärksamheten på det sociala eländet,
och den nyare bynovellen grundlades af Marko
Vovtjok (se Markevitj, 1830–1907). Det ryska
folkupplysningsarbetet bland bönderna, "gåendet
till folket", fick sin konstnärlige skildrare i
I. P. Netjuj (f. 1838), och den sociala kampdiktningen
hade sin målsman i Boris Hrintjenko (1863–1910). Efter
1880-talet blef vitterheten mer konstnärligt och
psykologiskt fördjupad och nådde sin höjdpunkt genom
Mychajlo Kotsiubinskyj (1864–1913), som med human
världsåskådning och skarp människoskildringskonst
förenade varm, lyrisk läggning. En helt annan
typ representerar den framstående politikern
Volodimir Vinnitjenko (f. 1860), som, påverkad
dels af Ibsen, dels af Gorkij, ställer sociala och
etiska problem under debatt. Den främste nuvarande
tankelyrikern är Alexander Oles (f. 1878),
och betydande skaldinna är Lesia-Ukrainka
(1872–1903). Rutenerna (ukrainerna i östra Galizien)
gjorde en stor insats i Ukrainas bildningsarbete genom
det 1873 i Lemberg upprättade Sjevtsjenko-samfundet,
som sedan omorganiserades till en vetenskapsakademi
och 1907 fick en filial i Kiev. Rutenernas första
banbrytare, Ivan Vahylevytj (1811–66) och Markyan Sjasjkevytj
(1811–43), dukade dock tidigt under – den förre
trädde i polsk tjänst, den andre dog tidigt i
lungsot. Den främste ruteniske författaren var den
mångsidige vetenskapsmannen och skalden Ivan Franko
(1856–1916). Psykologiska bondeskildrare af rang äro
de båda läkarna Vasyl Stefanyk (f. 1871) och Tymofej
Bordulak (f. 1863), vemodiga idylliker på
realistisk grund. Fullt modern i kraf på social
och erotisk kvinnoemancipation är Olha Kobyljanka
(f. 1872), och Vasyl Sjevrat (f. 1872) företräder
den moderna religiösa symboliken. I det ukrainska
Bukovina märkes Osip Fedkovytj (1834–88) med
soldatvisor och hutsuliska noveller, i Ungern poeten Gabor
Kostelnyk Hontjov. Den moderna ukrainska teatern
skapades i Galizien 1848. Folkliga dramer uppfördes 20
år senare af Julian Lavretskyj, men denna konstart
förföll på grund af ryska censurens drakoniska
bestämmelser. Först efter Världskriget fick Kiev en
ukrainsk nationalteater.
A–d J.
Ukrainska skaldeskolan kallas inom polska
litteraturen den poetiska riktning, som i förra
hälften af 1800-talet uppstod i Warschau som protest
mot den akademiska klassiciteten, delvis under
Byrons inflytande, och hämtade sina stoff från det
kosackiska Ukraina. Dess förnämsta representanter
voro Małczewski, Goszczyński och Załeski (se Polska
litteraturen, sp. 1273).
A–d J.
Ukrainska språket hör till den slaviska grenen af
den indoeuropeiska språkätten. Splittradt i flera
dialekter, talas språket nu af omkr. 33 mill. i det
stora område, som man i våra dagar sammanfattar under
namnet Ukraina (se d. o. 2) och som före Världskriget
var utskiftadt på Ryssland, Ungern och Österrike. I
Ryssland gällde det officiellt som en dialekt af
ryska språket ("storryskan") och kallades
lillryska. Men afståndet mellan "storryskan" och
"lillryskan" (ukrainskan) är ungefär som mellan
svenska och platt-tyska eller mellan spanska och
italienska, och en "storryss" och en "lillryss"
(ukrainare) förstå ej hvarandra. 1905 fällde därför
vetenskapsakademien i Petersburg det utslag, att
ryska och ukrainska äro tvenne särskilda jämbördiga
språk. Polska patrioter å sin sida anse ukrainskan
som en dialekt af polska språket, ehuru samma
förhållande eger rum mellan polskan och ukrainskan
som mellan ryskan och ukrainskan, nämligen att
polacker och ukrainer ej förstå hvarandra. De inom
den förra österrikisk-ungerska monarkien bosatte
ukrainerna kallas äfven rutener och deras språk
ruteniska språket. Ukrainska språkforskare påpeka,
att ukrainskan mer närmar sig de sydslaviska språken
(serbo-kroatiskan). Det torde dock stå fast, att
ukrainskan jämte ryskan bildar den östra gruppen
af slaviska språk (östslaviska), som företrädesvis
karakteriseras genom formlerna oro-, olo-, -ere- för
kyrkoslav. -ra-, -la-, -re- (äldre -ar-, -al-, -er-),
t. ex. gorod för grad (jfr sv. gård), zoloto för zlato
(jfr sv. guld), tjerep för tjrêp. Ukrainskans öfriga
skiljemärken äro dels (gemensamma med ryska), att dj,
tj ge ž (d. v. s. fr. j; sällan dž = eng. j) och tj (=
sv. tje-ljud); äldre nasaleradt a ger u; nasaleradt
e ger ja; l och y ha ett specifikt egendomligt uttal;
skillnaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
