Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ukraina - 2. Från 1600-talet till 1917 - 3. Ukrainska folkrepubliken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poloniserades eller russificerades, men ej med
det i djup okunnighet försänkta folkets
stora massa, ty den stod oberörd af främmande
språk och seder. Galiziens och Bukovinas öfvergång
till österrikiskt herravälde ledde med tiden
till, att ukrainskt nationellt lif återvaknade
tack vare regeringens åtgärder till förbättring
af ukrainernas (rutenernas, som de där
kallades) sociala, intellektuella och materiella
villkor (lifegenskapens upphäfvande m. m.). Till
följd af sammanslagningen af det polska Väst-Galizien
och det rutenska öst-Galizien till en administrativ
enhet ("kronlandet Galizien") voro polackerna
visserligen politiskt och kommunalt härskande (se
Galizien, sp. 602) och utöfvade starkt förtryck,
men under senare delen af 1800-talet
gjorde ukrainerna en rad nationella vinster
(bl. a. ukrainskt skol-, förvaltnings- och
domstolsspråk, hvarmed följde inrättandet af f. n. 6
stats- och 12 privatgymnasier, samt tusentals
folkläsesalar genom folkbildningsförbundet
"Prosvitas" försorg). Detta hade till följd,
att de kände sig som en särskild nationell organism.
Öst-Galizien, särskildt Lemberg med dess universitet,
där några ukrainska lärostolar skulle upprättas,
har sedan 1880-talet varit brännpunkten för hela
det ukrainska områdets nationella lif
("den ukrainska rörelsens andliga Piemont"),
i synnerhet efter det dråpslag, som 1876
riktades mot de i ryska U. under förra delen af
1800-talet begynnande nationella yttringarna i form
af litteratur (Sjevtsjenko, Kostomarov, Kulisj;
se dessa ord), närd af kosacktidens stolta minnen
och en rik folkpoesi, teaterföreställningar
och (söndags-) skolor på folkspråket.
Tecken till separatism saknades ej heller.
Det 1846–47 existerande "Kirills och Metods
sällskap" hade verkligen syftat åt U:s
förvandling till en demokratisk republik i
en stor slavisk konfederation, och efter
lifegenskapens upphäfvande 1861 uppstodo
revolutionära och separatistiska rörelser t. o.
m. bland allmogen. För att kväfva de
nationella sträfvandena fastslog ryska regeringen
i en ukas 1876, att det ej gafs något
U., utan endast ett "enhetligt, odelbart
Ryssland" och förbjöd snart sagdt all
litteratur (i synnerhet tidningar), föredrag,
teaterföreställningar och konserter på ukrainskt
språk och spärrade gränsen för i utlandet
tryckta ukrainska bok- och pressalster. Den ryska
ukrainska intelligensen flyttade då sin verksamhet
till Galizien, där under dess medverkan bildades det
betydelsefulla Sjevtsjenkosamfundet och utgåfvos
tidskrifter. Parallellt med och bekämpande denna
i följd af sakens natur radikalt färgade
rörelse arbetade i Galizien med framgång ett
af panslavister bildadt och af ryska regeringen
i hemlighet understödt konservativt parti
("rysknationella partiet", af ukrainerna
kalladt "moskvafilerna" eller "russofilerna"),
för att öfvertyga Galiziens ukrainer om, att de
tillhörde det "stora enhetliga ryska folket", d.
v. s. i själfva verket för att förbereda en
rysk annexion och därmed göra slut på
all ukrainism (se Ryssland, sp. 1508).
Emellertid, det genom litteraturen väckta
medvetandet om nationell etnografisk egenart
utvecklade sig till behof af nationellt politiskt
oberoende, så mycket naturligare som
områdets stora folkmängd och rika naturliga
tillgångar kunde utgöra grunden för en stark
stat (se Ryssland, sp. 1490–91). Ryska
revolutionen 1905, "vaggan för den moderna
ukrainska pånyttfödelsen i Ryssland", tycktes skola
bereda utsikt därtill. Ukrainerna blefvo
representerade i första (1906, 80 led.) och
andra (1907, 42 led.) duman (se Ryssland,
sp. 1499 och 1503), men, hur radikala
dumamajoriteterna än visade sig i fråga om Rysslands
omdaning, någon decentralisering inom riket till
förmån för de olika nationaliteternas autonomi
ville de ej veta af, och i de följande dumorna
funnos inga nationalmedvetna representanter för U.,
helst som bönderna genom ändringar i valordningen
faktiskt mist sin rösträtt. Visserligen upphäfdes
genom den allmänna pressordningen 1906 alla
speciella inskränkningar för de särskilda språken,
men med reaktionens seger 1907 blefvo 1876 års
principer i hufvudsak åter följda, ehuru
vetenskapsakademien i Petersburg 1905 förklarat
ukrainskan vara ett från ryskan skildt språk
och ukrainsk litteratur nödvändig för folkets
upplysning, emedan det ej förstod ryska. Den af
ryska "konstitutionen" skapade föreningsrätten,
hvaraf man i U. begagnat sig, upphäfdes, och
en mängd af de förra dumamedlemmarna m. fl.
straffades med förvisning eller fängelse.
Endast en omstörtning af Europas statssystem tycktes
kunna förhjälpa U. till frihet. Världskriget
1914 gaf hopp därom. I Galizien bildades
genast "Allmänna ukrainska nationalrådet", i
hvilket de ryske ukrainerna voro representerade; det
protesterade dock mot detsamma tillagda planer
på skilsmässa från österrikiska monarkien,
men yrkade på det öfriga U:s autonoma enhet i nära
anslutning till centralmakterna. Kort därpå uppstod
det af delvis ryska ukrainer bildade "Förbundet
för U:s befriande", som genom sitt i
Wien utgifna organ, "Ukrainische nachrichten",
arbetade för det eventuellt från Ryssland
eröfrade U:s samlande till en konstitutionell
demokratisk monarki eller, om endast en del
däraf kunde befrias, för dennas förening med det
österrikiska U. till ett autonomt land
inom Österrikes gränser. En kår af frivilliga
österrikiska ukrainer, Sitjskyttarna, ukrainernas
första nationella här sedan 1700-talet, kämpade
på centralmakternas sida mot ryssarna, så mycket
hellre som österrikiska statsmän till belöning
lofvat deras befrielse från polackernas
ok. Det hopp man hyst kom i början på
skam: ryssarna bemäktigade sig Galizien
och Bukovina samt anställde fruktansvärda
förföljelser bland ukrainerna (förbud mot
bruk af ukrainskt språk i skola, kyrka, offentliga
institutioner, press och litteratur, förstöring
af arkiv och bibliotek, metropoliten Sjeptytskyjs
och många andras bortsläpande till Ryssland m. m.).
Men genom ryska revolutionen 1917 och de ukrainska
ländernas ockupation af centralmakterna vände sig
bladet, och U:s oafhängighet proklamerades (se därom
U. 3).
3. Ukrainska folkrepubliken. Efter ryska revolutionen
i mars 1917 och tsarväldets fall framträdde i
det ryska U. själfständighetsrörelsen med ökad
styrka. Dess mål angafs till en början endast vara
U:s autonomi, med egen förvaltning och nationalmilis,
inom ett federativt Ryssland. I Kiev tillsattes en
centralrada, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
