Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tungblomstrig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
språk, delvis ännu otydda, funnos där och i ett stort
antal grottor s. ö. om T. ("de tusen buddhas salar")
med fresker och tempel. Fyndet har beräknats till
omkr. 20,000 manuskript och i träband bundna böcker
af buddistiskt innehåll från 600-och 700-talen
e. Kr. Litt.: Stein, "The sand-buried ruins of
Khotan" (1903), och "Geographical journal" (1909).
E. A-t.
Tunghvarf släktet, zool., ett släkte bland
de flundreartade fiskarna (se därom d. o.,
sp. 658). Bland dess arter må nämnas tunghvarfven
(Arnoglossus laterna), som uppnår en storlek af 15-19
cm. och förekommer längs Sveriges västkust ned till
södra delarna af Öresund. L-e-
Tunghvarfven, zool. Se Tunghvarfsläktet.
Tunghäfta (Ancyloglossum), med., kallas tungspetsens
abnorma vidfästning vid munbottnen till följd af en
alltför stark utveckling af tungbandet. Åkomman är
af en viss betydelse såväl hos späda barn, emedan
den, om den är höggradig, kan försvåra diandet,
som hos äldre, enär den, genom minskandet af
tungans rörlighet, orsakar fel i uttalet. Någon
gång kan det bli nödvändigt att klippa igenom
tungbandet för att afhjälpa dessa olägenheter.
J. E. J-n. (J. Å.)
Tungjord (lat. terra ponderösa), kem. Se B a r i u m.
Tungkankrold, med. Se Kräfta, sp. 143.
Tung-king, stad. Se K älf ö n g.
Tung-kong, kejsarinna. Se Kina, sp. 66.
Tungkontakt, jonet. Se Ko n t aktsläge, sp. 895.
Tungkroppen. Se Tungan, anat., sp. 311.
Tungkräfta, med. Se Kraf ta, sp. 142.
Tunglik, en botanisk term, som med afseende på ett
blad (folium linguiforme] betecknar, att den enkla
skifvan småningom vidgar sig från skaftet och i den
fria ändan begränsas af en rundad bag-linje. En
tunglik blomkrona (corolla linguiformis) består
af en, vanligen kort, rörformig pip, från hvilken
brämet utbreder sig åt endast en sida som en oftast
nästan jämbred flik. Sådana tunglika blomkronor
fylla hela blomkorgarna hos afd. Cichoriacecz
1. Ligulifloraz af Compositce och bilda strålblommorna
i kanten på blomkorgarna hos samma familjs grupp
Gorymbijerw. O. T. S. (G. L-m.)
Tunglösa groddjur, Aglossa, zool. Se Amfi-bier,
sp. 833.
Tungmandeln. Se Tungan, anat., sp. 311,314.
Tungmaskar, zool. Se Spindeldjur, sp. 720.
Tungnafellsjökull. Se Island, sp. 925.
Tungnälar, text. Se S t i c k n i n g, sp. 13-35.
Tungolja, kem. Se S t en k o l st j ä r a, sp. 1254
och 1256.
Tungomålstalande, Glossolalī (se d. o.), en
med besatthet besläktad, inom skilda religioner
förekommande företeelse, som består däri, att en
person i ett slags extas uttalar allehanda ord, som
ej förstås af de åhörande, men af dem anses ingifna
af anden och därför vara ett bevis för hans närvaro
i den talande. Företeelsen påträffas i allehanda
extatiska yttringar inom de hedniska religionerna,
exempelvis inom schamanismen och i Dionysoskulten. Den
återfinnes sannolikt i de äldsta profetskolorna i
Israel (1 Sam. 10: 6). Det är dock hufvudsakligen
från hellenismens mysteriekulter, som den kommit
in i urkristendomen, och äfven pingstundret (Apg. 2)
är att räkna dit
(se dessutom samma bok 10: 46 och 19: 6). Paulus’
ställning till denna företeelse är förmedlande. Å ena
sidan anser han det som en nådegåfva (1 Kor. 12: 10,
13: 1 och 14: 18), men å andra sidan beklagar han dess
öfverhandtagande inom församlingarna. Han beskrifver
och värdesätter ingående densamma i 1 Kor. 14. Då
den populära uppskattningen af denna bottnade i
hedniska företeelser och den dessutom lämnade rum
för en tygellös subjektivism, bekämpades den med
framgång af den gammalkatolska kyrkan. Emellertid har
den med stöd af Paulus’ värdesättning och de bibliska
berättelserna då och då varit form för yttringar af
den religiösa hysterien inom kyrkans hela historia. Ej
heller i Sverige har den varit sällsynt, t. ex. i
Härjedalen i senare hälften af 1700-talet liksom
predikosjukan (se d. o.) i Småland och
Västergötland vid midten af 1800-talet. Äfven på
allra sista tiden förekommer den, särskildt inom en
viss riktning inom baptismen.
Psykologiskt är tungomålstalandet en af den hysteriska
personlighetsfördubblingens många yttringar. Liksom
i det automatiska skrifvandet den sjuke skrifver
långa sammanhängande uppsatser, utan att han själf är
medveten om innehållet, så kan en hysterisk person
börja tala, sjunga, predika, utan att alls veta
hvarför. Emellertid är det i allmänhet ej sådant
talande, som förekommer bland dem, som i detta se en
andeutgjutning, utan talandet med tungor består oftast
i sammanfogandet af allehanda meningslösa ramsor,
hvaribland inmängas verkliga ord från olika lefvande
och döda språk. Detta senare får sin förklaring däraf,
att under extasen ur det undermedvetnas djup framträda
minnesbilder, som den sjuke i medvetet tillstånd ej
har en aning om.
För religionshistorikern är dessa företeelsers
förekomst i våra dagar ej så förvånande, då han är van
att se primitiva företeelser då och då ånyo framträda,
och för religionspsykologen är tungomålstalandet en
gränsföreteelse emellan det supernormala och abnorma,
som intet har med religionens värde att skaffa. –
Litt.: Feines artikel "Zunganreden" i Haucks
"Realencyklopädie für protestantische theologie
und kirche" (3:e uppl. 1908), och B. Gadelius,
"Om besatthet och talande med tungomål" (1912).
E. Rld.
Tungpipor (Rörpipor), mus., kallas sådana pipor,
i hvilka luften kommer en "tunga" i munstyckets
öppning att vibrera. Sådana blåsinstrument äro
skalmejor och liknande naturinstrument samt deras
ättlingar inom orkestern: oboer, klarinetter,
fagotter, saxofoner, äfvensom rörstämmorna i
orgeln. I de nämnda blåsinstrumenten äro tungorna
af rör skurna blad, medan orgelns rör verk har
metalltungor. "Frisväfvande" kallas tungan, när den
är mindre än munstyckets öppning; "påslående" kallas
tunga, som slår mot öppningens kanter. Orgeltungpipans
själfva kropp 1. korpus är ställd i öfre mynningen af
ett hål i kopfen, och i hålets nedre del är infördt
munstycket, ett på en sida afplattadt mässingsrör
med en längsgående öppning, öfver hvilken tungan är
anbragt och hårdt kvarhålles af kryckan, en grof, böjd
mässingstråd, som kan med ett "stämjärn" drifvas ned
eller upp och sålunda förkorta eller förlänga tungan,
hvarigenom tonhöjden ökas eller minskas. Som tungpipor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
