Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tribun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
Tribun
710
ren, inspekterade sjukhusen, hade jurisdiktion
i lägret och voro ansvariga för disciplinen. I
senare tider kommenderade hvar tribun sin
kohort. Krigs-tribunerna togos från riddarståndet
eller bland personer, som hade riddarcensus. Andra
krigstri-buner voro tribuni militum consulari
potestate, krigstribuner med konsulsmakt. Detta
ämbete inrättades 444 f. Kr. och förekom under en
tid endast några få år, men fortfor från 426, med af
brott af några konsulsår, till 367, då ple-bejerna
fingo tillträde till konsulatet. Vanligen framställes
saken så, att uppkomsten af detta slags krigstribunat
skulle ha berott på en önskan hos patricierna att
hålla plebejerna utestängda från konsulatet. Det ser
ut, som om man redan då börjat tänka på en delning
af konsulernas åligganden och äfven med afseende
därpå valt krigstribuner, hvilka i regel voro
sex, endast undantagsvis tre, och stundom måhända
åtta. Härpå tyder särskildt det faktum, att 367, då
konsulatet återinfördes för att bli stadigvarande,
preturen och det kuruliska edilitetet inrättades. Jfr
Romerska riket, sp. 727. De märkvärdigaste bland
dem, som buro titeln tribun, voro tribuni plebi (det
senare ordet är genitiv i st. f. plebei) 1. plebis
1. plebeji, folktribuner, eller rättare, tribuner
(föreståndare) för plebs (se Plebejer). Deras
befattning blef af betydelse efter plebejernas
utvandring till Heliga berget 494 f. Kr. (se R flin
er sk a riket, sp. 726). De blefvo redan från början
sacrosancti (fridlysta), så att den, som förgrepe
sig på dem, skulle bli hvad våra förfäder kallade
"varg i veum" och hvad han egde skulle tillfalla
plebejernas särskilda helgedom, Ceres, Libers och
Liberas tempel. Detta stadgande bekräftades med ed,
åtminstone af plebejerna. Under decemviratet var
folktribunatet upphäfdt, men det återställdes efter
decemvirernas fall (449 f. Kr.). Då tillsattes
10 tribuner. (Från början voro de sannolikt två,
ett antal, som 471 skulle ha ökats till fem för att,
därefter senast 457, stiga till tio.) Huf-vudvillkoret
för valbarhet till folktribun var i alla tider att
vara plebej. Man har haft mycket delade åsikter om,
hvilken slags folkförsamling, som valde. Sannolikt
är väl, att det var concilia plebis (se Romerska
riket, sp. 756). Ämbetet var årligt; valet
förrättades, åtminstone i l:a årh. f. Kr., l juli,
och tillträdesdag var 10 dec. Tribu-nerna bildade
ett collegium, men utsago ej någon stadigvarande
ordf.; f. ö. hade hvarje tribun rättsligt den fulla
och odelade tribuniciska befogenheten (potestas
tribunicia). Faktiskt gestaltade det sig vanligen så,
att hela kollegiet höll undersökning (cognitio) om ett
under dess verkliga eller fordrade kompetens fallande
förhållande och enade sig om ett gemensamt uttalande
(decretum). Men vid utomordentliga tillfällen kunde
det hända, att en tribun, stödd på den allmänna
meningen, genom sitt veto omintetgjorde de öfriges
beslut. Tribunernas befogenhet gällde endast staden
Rom och mille passus (omkr. !J/2 km.) därutom. Några
insignier hade folktribunerna ej, men då den
bänk (subsellium), på hvilken de sutto, alltjämt
bibehöll sin ålderdomliga form, blef den ett slags
ämbetstecken. Naturligtvis hade tribunerna liksom de
ursprungligen patriciske ämbetsmännen, sekreterare
(scri-bce), vaktmästare (viatores) och utropare
(prceco-
nes). I l:a årh. e. Kr. var deras ämbetslokal
Ba-silica Poreia vid Forum. Deras befogenhet
växlade och växte med plebs’ betydelse. Så länge
denna var endast en fri förening mellan ett låt vara
mycket stort antal medborgare, egde denna förenings
föreståndare 1. tribuner ingen annan laglig rätt än
den, som tillkommer hvarje korporations chefer, och
om faktiskt deras makt blir betydande, beror detta på
plebejernas stora antal; f. ö. veta vi litet eller
intet om folktribunerna före plebejernas storstrejk
494. Därefter får plebs lag-skyddad ställning, till
en början dock endast garanterad genom plebejernas ed
(möjligen äfven genom förbindelse från patriciernas
sida) att hämnas hvarje förgripelse mot plebs
och dess representanter, tribunerna. Men dessa
förstodo, liksom alla tiders demokratiska ledare,
att genom välberäknade öfvergrepp utvidga sin
maktställning. Deras själf-klara rätt att hålla
anföranden och göra förslag till sin egen korporation
supplerades genom en lag 471 därhän, att ingen fick,
vid vite af för-mögenhetskonfiskation, afbryta en
talande tribun och att ingen af riksämbetsmännen fick
samtidigt hålla sammankomst med folket. Tribunernas
straffrätt (coercitio) utvidgades alltmera; viktigast
var dock tribunernas rätt till veto (se d. o.) eller,
som den kallades, jus intercedendi (rätten att träda
emellan): i följd af denna kunde tribuner, stödda på
hela plebs, skydda och hjälpa den plebej, som hotades
till lif, frihet eller rättssäkerhet af de patriciske
ämbetsmännen med imperium (sed. o. 1). Äfven mot
senatsbeslut, förslag till sådana och mot allehanda
hos folkförsamlingar väckta förslag kunde tribunen
Intercedera. För att tribunerna städse skulle kunna
lämna hjälp (auxilium tribu-nicium), borde deras hus
vara öppna dag och natt, och de fingo ej vara borta
från Rom en hel dag. Intercessionen kunde användas
vid utskrifning af soldater, vid viss jurisdiktion
och vid upptagandet af den direkta skatten. Som
dessa handlingar ej kunde företagas utan föregående
beslut af senaten, var det ju praktiskt, att
tribunen intercederade redan i det ögonblick konsuln
skulle börja omröstning om senatsbeslutet. Därför
läto tribunerna uppställa sin ämbetsbänk utanför
senatshuset, hvars öppnade dörrar lämnade tillfälle
att höra och se. Då tribunerna ej fingo antastas,
kunde de ej bortvisas, och det befanns därför lämpligt
att låta dem få plats i själfva senaten. Hur det gick
med senatsbeslutet, om tribunerna intercederade, se
Senatusconsultum. Åt vetorätten förlänades kraft genom
tribunernas befogenhet att i nödfall gripa och döma,
t. o. m. till dödsstraff, eho som förgrepe sig på
"folkets majestät". Genom de ständiga öfvergreppen,
som undan för undan sanktionerades genom formenligt
beslutade lagar - den sista var den hortensiska
287 f. Kr. - tilltvungo sig tribunerna rätt att
räknas bland de höge riksämbetsmännen med många
af deras befogenheter (se M a g i s t r a t u s,
sp. 471). Detta sammanhängde med antagandet af lex
Valeria-Horatia (447 f. Kr.), hvarigenom besluten på
concilia plebis, ur hvilka de både för patricier och
plebejer tillgängliga tribuskomitierna utvecklade sig,
fingo samma rättskraft som de på komitierna antagna
lagarna. Från att vara en sköld för de förtryckte,
omsmiddes tribunatet till ett tveeggadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
