Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tradition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
537
Tradition
538
och inteckning), bekantgörande medelst
tidningspressen, uppläsning af kungörelse i kyrkan
m. m. Alltjämt bevarar dock traditionen i nutida rätt
en viss betydelse, särskildt hvad angår lösören. I
svensk rätt erfordras sålunda tradition bl. a. för
fullbordande af gåfva af lösören (se Gåfva) och
för beredande af skydd åt det förvärf af lösören,
som eger rum genom köp i god tro från obehörig
innehafvare. Enligt en af åtskilliga svenska jurister
omfattad åsikt skulle t. o. m. i regel vid köp af
lösören eganderätten till det köpta först i och
med traditionen (eller med vidtagandet af särskildt
lagstadgade publicitetsåtgärder) öfvergå till köparen,
liksom förhållandet är i flera främmande rättssystem
(tysk och schweizisk rätt, i viss mån äfven dansk och
norsk). Se härom Dröjsmål, sp. 955. - Då en person
innehar en sak för annans räkning (som förvaltare
eller syssloman) eller som låntagare, hyresman
e. d. och genom öfverenskommelse med sakens egare får
lof att hädanefter behålla saken såsom själf egare af
densamma, försiggår egentligen ingen tradition; man
talar dock i sådana fall om traditio brevi manu, ett
uttryck, som bildats i motsättning till de romerske
juristernas traditio longa manu (öfver-lämnande på
afstånd, d. v. s. anvisande af någon ens tillhörighet,
öfver hvilken man ej har omedelbar rådighet, åt annan
person att taga i besittning). Den öfverenskommelse
åter, hvarigenom en saks hittillsvarande egare
förpliktar sig att framdeles inneha saken för annan
persons räkning eller såsom förvarare, låntagare
e. d. i förhållande till denne, benämnes constitutum
possessorium; densamma anses någon gång kunna ersätta
tradition. Jfr Besittning, sp. 107. - 2. Teol.,
urspr, allt det till församlingen från Kristus
och apostlarna "öfverlämnade", kunskapen därom må
ha förmedlats på skriftlig eller muntlig väg. I
sammanhang med sammanförandet i nya testamentets
kanon af de som "apostoliska" erkända skrifterna
och dessas afgränsning mot andra skrift-alster
begränsades småningom traditionens begrepp till
att bli den sammanfattande beteckningen för alla
sådana, enligt kyrkans öfvertygelse, från Kristus och
apostlarna stammande läror, föreskrifter o. d., som
icke förelågo i skriftligt fixerad form, utan från
generation till generation muntligt fortplantats
inom församlingen. Dock betraktades alltjämt,
under medeltiden likasom i den gamla kyrkan,
skrift och tradition, i denna trängre mening,
som ett oskiljaktigt sammanhörande helt. Så möter
å ena sidan medeltiden igenom, icke blott hos mer
eller mindre heretiska riktningar, utan också hos
de erkände kyrkolärarna, den ofta som något för
reformationen nytt betraktade satsen om skriften såsom
den enda obetingade normen, medan det å andra sidan
som något själfklart häfdas, att skriften, likasom
den redan till sin uppkomst och sin afgränsning var
betingad af den i kyrkan fortlefvande apostoliska
traditionen och sålunda ytterst hämtat sin auktoritet
från denna, så ock måste tolkas efter traditionens
norm. Redan här var så denna faktiskt den öfverordnade
auktoriteten. Och mot reformationens förnekande af
traditionens förpliktande karaktär fastslog T riden
-tinska konsiliet (1546) uttryckligen dess betydelse
såsom en med skriften fullt jämbördig och i för-
hållande till den i viss mån själfständig
kunskapskälla och norm. - Sitt innersta centrum
hade den gammalkyrkliga traditionen i den vid
dopet aflagda och länge blott muntligt fortplantade
"apostoliska" bekännelsen. Yid sidan häraf talas
det ofta om en "tros"- eller "sanningsreg^l"
(regula fidei eller veritatis), efter hvilken
allt inom kyrkan måste pröfvas. Innebörden
af detta begrepp är mycket omstridd. Än synes
"trosregeln" identifieras med dopbekännelsen,
än syfta på en i sammanhang med dopet meddelad,
i detaljerna skiftande, men dock i kyrkans olika
delar väsentligen likartadt gestaltad utförligare
sammanfattning af det kristna tros-innehållet, än åter
användas i ännu allmännare betydelse. Förklaringen
torde ligga däri, att "trosregeln" ej på samma
sätt som dopbekännelsen i första hand betecknar
någon viss, konkret storhet. Hänvisningen emot
heretiska riktningar o. s. v. till "trosregeln" synes
fastmer närmast blott vara ett annat uttryck för den
allmänna traditionsprincipen: den från apostlarna
mottagna uppenbarade "sanningen" eller "tron" (i
objektiv mening) är den öfversta måttstock eller
"regel", efter hvilken alla läror o. s. v. måste
pröfvas. Yid den konkreta tillämpningen kan man
då än låta traditionen så att säga representeras
af ett visst klassiskt aktstycke, än åter mera
allmänt gå tillbaka till det kyrkligt häfdvunna. Sin
klassiska formulering har själfva denna allmänna
traditionsprincip fått af Vincentius från Lerinum i
hans 434 förf. skrift "Commonitorium": såsom kyrklig
lära har blott det rätt att erkännas, som "öfverallt"
( = i alla kyrkans delar), "alltid" (= ända från
apostlarnas dagar) och "af alla" (= enligt de erkände
kyrkolärarnas enhälliga mening) varit trodt inom
kyrkan ("quod ubique, quod semper, quod ab omnibus
creditum est"). Häri ligger ock häfdandet af den
kyrkliga lärans väsentliga oföränderlighet: blott i
den meningen finnes här rum för en utveckling, att
läror, som förut mera omedvetet eller i obestämdare
form omfattats, senare kunna medvetet fixeras eller
närmare utgestaltas. Vid detta betraktelsesätt vill
romerska kyrkan alltjämt i princip fasthålla. Dock
har det här allt mer uppenbart fått karaktären af en
fiktion. Faktiskt har i den nyare katolicismen det
gamla traditionsbeviset undanträngts af den nakna
hänvisningen till kyrkans resp. påfvens obetingade
auktoritet. Är en lära fastställd af den därtill
befogade kyrkliga myndigheten, så är därmed ock
dess karaktär af äkta tradition redan bevisad. Att
detta sedan också historiskt uppvisas, må ha ett
vetenskapligt intresse, men för tron står saken
oberoende däraf fast. Denna faktiska upplösning af
det gamla traditionsbegreppet nådde sin kul-mination
i den på Vatikan-konsiliet fastslagna dogmen om
påfvens ofelbarhet och har fått ett paradoxalt
tillspetsadt uttryck i det Pius IX till-skrifna
yttrandet: "Traditionen är jag". - I motsats till
denna utveckling inom den romersk-katolska kyrkan
gör den grekisk-katolska kyrkan anspråk på att,
oförfalskad af alla nymodigheter, ha bevarat den
äkta, "ortodoxa" traditionen. Äfven den katolska
"modernismen" kan i viss mening sägas i striden mot
den "ultramontana" riktningen gripa tillbaka till det
äldre traditionsbegreppet. Dock inlägger man därvid
gärna i detta tanken på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
