Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tiberius (T. Claudius Nero, efter adoptionen af Augustus kallad T. Julius Cæsar) - Tiberius, östromerska kejsare. 1. T. II Konstantinus - Tiberius. T. III Apsimaros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var rättsligt utformad och sålunda gränserna för
monarkens kompetens alltid omtvistliga. Dessutom
hälsade legionerna på flera ställen sin forne
öfverbefälhafvares tillträde till makten med
myterier för att vinna nedsättning i tjänstetiden
och höjning af solden. Men sedan T. öppet öfvertagit
regeringen, gick han utan tvekan sin bana fram, med
tydlig afsikt att konsolidera enväldet. Därigenom
stötte han sig med den romerska senatsadeln, som,
till en stor del grekiskt bildad, svärmade för ett
dimmigt frihetsideal eller drefs af ärelystnad och
afundsjuka. Ehuru T. erkände — åtminstone i ord —
senaten som källa för kejsardömet, lät han ej, såsom
Augustus, senaten tid efter annan förnya fullmakten,
utan tog den såsom lämnad en gång för alla. Skenbart
fick senaten en ej ringa makttillökning därigenom,
att valen af riksämbetsmän till den öfverflyttades
från folkförsamlingarna, liksom faktiskt äfven
lagstiftningsmakten. Valrätten inskränktes dock till
stor del af kejsarens "kommendation", d. v. s. rätten
att rekommendera en del kandidater, som faktiskt
måste utnämnas. Intet medgifvande kunde emellertid
helt försona senaten, och den djupe människokännaren
kunde med rätt om sitt förhållande till den och
regeringsmakten anföra det grekiska ordspråket:
"jag håller en varg vid öronen". T. var för öfrigt en
pliktmänniska, som ej ryggade tillbaka för något, som
han ansåg vara sin skyldighet. V. Rydberg har måhända
rätt i sitt omdöme: "Man kan tryggt säga, att makten
lika litet som något annat hägrade för hans själ
med bländande färger. Han fann intet mål värdt att
sträfva för; men när man gaf honom ett kall, pålade
honom plikter som ämbetsman eller härförare, skötte
han sitt värf med öfverlägset förstånd och utförde det
med Claudiernas ärfda viljekraft". Ett ytterligare
steg till kejsartankens befästande togs, då T. på
pretorianprefekten Sejanus’ (se denne) inrådan
till Rom sammandrog lifvakten (pretoriangardet),
som hittills varit förlagd till åtskilliga platser
i Italien. Dessutom öfvertog kejsaren kommandot
öfver Roms gendarmeritrupper, cohortes urbana,
hvilkas militäriske chef blef præfectus urbi, Roms
öfverståthållare, näst pretorianprefekten kejsarens
inflytelserikaste förtroendeman. T:s storhet låg
f. ö. i hans ständiga omsorg om det ofantliga
rikets förvaltning. Under hägnet af pax romana
(se d. o.) och strängt handhafvande af lagarna
mot oredliga provinsståthållare, uppblomstrade
provinserna. T. fortsatte härutinnan Augustus’
verk, och det med så stor framgång, att man kan
ge honom ej ringa del af den ära, som med rätta
tilldelas kejsartidens arbete, för så vidt detta,
säger Mommsen, är att söka "i Afrikas åkerbrukande
samhällen, i vingårdshemmen vid Mosel samt inom de
blomstrande orterna i den lyciska bergstrakten och
vid randen af den syriska öknen". Men den romerska
aristokratien, som Augustus, sedan han låtit
preskribera och döda en god del af den, dock vetat
att vinna genom förbindlighet och tillmötesgående,
kunde aldrig lida efterträdarens tillknäppta väsen
och befallande lynne. Och klyftan förstod Sejanus,
den ende gunstling T. haft, att alltmer vidga. Mot
aristokraternas stämplingar fann man ett utmärkt medel
i majestätslagen (se Majestas). Till slut blef dock
oppositionen med dess jämna hets och nålstyng kejsaren
för mycket, och han lämnade 26 e. Kr. sin
hufvudstad för att ej mer återkomma. Aristokratien
hämnade sig genom att utsprida hårresande detaljer om
den åldrige kejsarens lif på den sköna ön Capreæ
(Capri), en chronique scandaleuse, som genom
skvallraren Suetonius kommit till oss. På Capri
lefver f. ö. hans minne ännu i dag, och ruinerna af
hans stora villa kallas ännu Tibermio. Legionernas
uppror vid regeringsskiftet dämpades af Germanicus,
som mellan 14 och 16 e. Kr. med framgång kämpade mot
flera germanska folk (se Germanicus Cæsar). Emellertid
återkallade kejsaren honom, då han ansåg, att man
kunde lämna germanerna åt de inbördes strider, som
alltid legat i folkstammens lynne. Att Germanicus
fick i Rom fira en lysande triumf, däri torde ligga
en vederläggning af Tacitus’ åsikt, att afund varit
T:s motiv för återkallandet. Emellertid hade i östern,
i synnerhet i Partien, förhållandena tillspetsat sig
så, att det ansågs nödvändigt att ditsända en högt
stående generalguvernör med vidsträcktare fullmakt
än provinsståthållarnas. Bland dessa var Calpurnius
Piso, den syriske ståthållaren, den förnämste, hvars
stolta hustru, Plancina, snart kom i konflikt med den
ännu stoltare Agrippina, Germanicus’ maka; fiendskap
rådde äfven mellan männen. När Germanicus dog (19
e. Kr.), beskyllde ryktet paret Piso att ha förgiftat
prinsen. T. designerade till efterträdare sin son
Drusus, men denne lönnmördades år 23 af Sejanus,
som knutit en brottslig förbindelse med hans gemål
Livilla. Sejanus förstod äfven att göra Agrippina
och hennes söner oskadliga, allt för att bana sig
själf vägen till principatet. Slutligen röjdes dock
hans förehafvande för T., som med mästerlig diplomati
visste att bringa den öfvermäktige gunstlingen i sitt
våld och lät afrätta honom själf jämte hela hans släkt
och anhang. Sviken af den ende han litat på, blef
den gamle kejsaren, som ej kan fritagas från en viss
grymhet, alltmera misstänksam och människofientlig;
majestätsprocesserna blefvo allt vanligare, och
de föraktlige yrkesangifvarna fingo allt friare
spelrum. Det är detta hans sista skede, som genom
tiderna gett honom namn af tyrann. Sjuttioåttaårig dog
han år 37. Om en så intressant och så olika bedömd
personlighet har naturligtvis skrifvits mycket. De
viktigaste nordiska arbetena om T. äro V. Rydberg,
"Romerska kejsare i marmor" (i "Romerska dagar" 1877
och 1892 samt i "Samlade skrifter" 1913). Norrmannen
J. P. Weisses "Tiberius og Nero" (1892) och dansken
S. L. Tuxens "Kejsar T." (1896) äro båda intressanta
arbeten.
J. C.
Tiberius, östromerska kejsare. 1. T. II
Konstantinus, d. 582, skicklig fältherre af
tracisk börd, blef 574 antagen till kejsar
Justinus II:s medregent (cæsar), förmäldes med
hans dotter Anastasia och efterträdde honom 578
på tronen. T. hade, jämte sin utmärkte general
och måg Mauritios, att kämpa med perserna och
avarerna, hvilka senare trängde fram ända till
Konstantinopels murar och aftvungo honom tribut. —
2. T. III Apsimaros, d. 705, störtade 695 kejsar
Leontios, som fördrifvit den laglige vilddjurslike
härskaren Justinianus II. T. fick dock ej länge
behålla makten. 705 återvände Justinianus i spetsen
för en bulgarisk här och bemäktigade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
