Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 1053-1054 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Théatre francais - Théatre libre - Theatre royal - Theatre tintamaresque - Theatrum

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Théâtre français’ byggnad (Omkr. 1890.)

som 1665 fått titeln kunglig och lokal i Palais royal,
vid Molières död (1673) stod blottad på resurser,
sammanslogs den på Ludvig XIV:s befallning med
Théâtre du Marais i en ny lokal vid rue Guénégaud,
och den sålunda uppkomna kungl. truppen förenades
1680 äfven med truppen i Hôtel de Bourgogne. Så
uppkom Comédie française, såsom denna teater
kallades till åtskillnad från Paris’ italienska
skådespelarsällskap. Den fick vissa skattefriheter,
12,000 frcs i statsanslag och uteslutande privilegium
på att uppföra komedier och tragedier samt byggde 1689
eget hus vid rue des Fossés-Saint-Germain. Bland dess
förmågor glänste Baron och Marie de Champmeslé. Till
långt fram på 1700-talet hade Théôtre français
att uthärda svår konkurrens från marknadsteatrarna
och sökte, med tillämpning af sina privilegier, att
undertrycka dem. Efter nämnda århundrades midt inföll
för Théâtre français en glansperiod, upprätthållen
af talanger, som voro ett bättre stöd än privilegier
(på manssidan Lekain, Dugazon, Monvel, Brizard m. fl.;
på fruntimmerssidan Clairon, Contat, Vestris, Dumesnil
och tidigare Adrienne Lecouvreur). Sedan den gamla
lokalen utdömts 1770, spelade man till 1782 i Théâtre
des Tuileries och 1782—93 i en nyuppförd byggnad på
nuv. Odéon-teaterns tomt (där framfördes Beaumarchais’
"Mariage de Figaro"). 1791 inträffade (mest på grund
af olika politiska åsikter) en svårare brytning inom
truppen, i det att den store Talma m. fl. utgingo och
inredde åt sig Théâtre de la république, i Salle des
Variétés amusantes (i sydvästra delen af Palais royal)
vid rue de Richelieu ("Molières hus"),
där Théâtre français än i dag är inrymd (se fig.). 3
sept. 1793 arresterades de andre, i Odéonlokalen
kvarstannande aktörerna och lösgåfvos först
efter Robespierres fall, 27 juli 1794. De spelade
därefter än å Odéon-, än å Louvois-, Feydeau- och
Cité-teatrarna, tills Direktoriet slutligen 31 maj
1799 i nuv. lokalen återförenade Talmas grupp med den
nyssnämnda. Bonaparte reorganiserade anstalten 1802—03
och beviljade ett årligt statsanslag af 100,000 frcs,
som efter hand höjts till 240 000 frcs. Förändringar
i reglementet (af 1697)
gjordes 1757, 1812 (det ryktbara dekretet från
Moskva), 1816, 1850 och 1859. Själfstyrelsens
grundsats har alltifrån början varit rådande
vid Théâtre français. De vid teatern anställda
skådespelarkrafterna äro dels "societärer" (med
lifstidsengagemang, fast lön och andel i vinsten),
dels "pensionärer" (antagna på årskontrakt och vanliga
engagemangsvillkor). Associationen utgöres af 25
parter l. aktieandelar, af hvilka hvarje societär
får 1 eller i början åtminstone 1/4. Den konstnärliga
ledningen handhas af en ur skådespelarnas led tagen
kommitté af 6 ledamöter och 2 suppleanter. Denna
kommitté bestämmer äfven öfver inlämnade pjäsers
öde. Många pjäser, som där refuserats, ha upptagits
på Odéon-teatern (kallad "Second Théâtre français")
och ofta därifrån hamnat på Théâtre français (ty
denna har i det längsta genom häfd haft ett slags
privilegium på att fråntaga de andra teatrarna de
pjäser och aktörer den funnit för godt). Regeringen
var vid anstalten företrädd först af kammarherrar,
därefter af kongl. (kejserl.) kommissarier
(bl. a. baron Taylor, 1825—38). Sedan 1833
utnämner undervisningsministern en direktör (kallad
"administrateur"), som har den ekonomiska ledningen
och är ordf. i kommittén. Administratörer ha varit:
Jouslin de la Salle (1833), Vedel (1838), Arsène
Houssaye (1849), Ad. Empis (1856), Éd. Thierry
(1859), Ém. Perrin (1871), Jules Claretie (1885—1913)
och Ém. Fabre (sedan 1914). — De förnämsta
"stjärnorna" under förra hälften af 1800-talet voro
m:lles Mars och Rachel. Af den nyare staben framstå
herrarna Got, Delaunay, Bressant, Samson, Coquelin,
Febvre, Worms, Mounet-Sully, de Féraudy, Le Bargy och
damerna Brohan, Favart, Sarah Bernhardt, Croizette,
Reichenberg, Bartet, Baretta, Samary, Pierson.
Théâtre français är det världsberömda stamhållet för
den klassiska repertoaren och för det fulländade
samspelet. En del af teaterbyggnaden härjades i
mars 1900 af eldsvåda, men arkivet räddades. Litt.:
J. Bonnassies, "La Comédie-française, histoire
administrative" (1874), "Archives de la C.-fr.,
régistre de Lagrange" (1875), A. Houssaye, "La
C.-fr. 1680—1880" (1880), A. Joannidès, "La C.-fr. de
1680 à 1900. Dictionnaire général des pièces et des
auteurs" (1901), och F. Loliée, "La C.-fr. Histoire
de la maison de Molière, de 1658 à 1907" (1907).
E. F—t.

Théâtre libre [tea’tr li’br], fr. ("fri teater"), namn
på en af André Antoine (se d. o.) i Paris 1888
inrättad skådebana, där stycken, som på grund af sitt
alltför realistiska innehåll eller af andra skäl ej
vunno insteg på de vanliga teatrarna, upptogos. 1896
upphörde den. Bland där spelade författare var äfven
Strindberg.

Théâtre royal [thi’ətə rå͡i’l]. Se Drury-lane-teatern.

Théâtre tintamaresque [tea’tr tä̃tamare’sk], fr. Se
Tintamarre.

Theatrum, lat., skådeplats, teater (se d. o.). —
T. anatomicum, lärosal för undervisning i anatomi. —
T. dominorum, under medeltiden stundom namn på
rådhus. — T. mundi, "världsteater", benämning på små
mekaniska teatrar, på hvilka framställas afbildningar
af landskap, städer m. m. med rörliga figurer.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>