Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tessin, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försvar hindra dennes afsättning från
öfverstemarskalksämbetet. Partihvälfningen medförde
dock, tack vare Horns försonlighet, för honom själf
ej några andra följder, än att han ej mer inkallades
i sekreta kommissionen och att han förlorade
allt inflytande i Kanslikollegium. 1728 faderns
efterträdare som öfverintendent, företog han 1728—29
en ny utrikes resa, till Paris och tillbaka öfver
London, delvis för slottsbyggnadens räkning. 1731
började han åter få inflytande på riksdagsärendena —
han insattes åter i sekreta utskottet och förordnades
af ständerna till direktör för manufakturverken
—, och då vid 1734 års riksdag ur spillrorna
af holsteinska partiet ett franskt parti (det
sedermera s. k. hattpartiet) uppväxte, slöt T. sig
småningom till detta. 1735—36 var han åter borta ur
Sverige som minister i Wien; han gjorde under denna
beskickning äfven ett kortare besök i Italien. Efter
återkomsten till Sverige kastade sig T. med ifver in
i den politiska kampen på Horns motståndares sida
och uppställdes vid 1738 års riksdag som hattarnas
kandidat till landtmarskalk. Ett mindre väl betänkt
försök af drottningen att hindra hans val gjorde hans
seger ännu mera lysande. Som landtmarskalk bidrog
han kraftigt till, att mössrådet störtades och att
det franska systemet genomfördes, men då de segrande
hattarna ville göra honom till riksråd och möjligen
äfven till kanslipresident, afböjde han anbudet för
att ej synas ha handlat af egennytta. Däremot mottog
han af sekreta utskottet uppdraget att utan offentlig
karaktär, men med den mest vidsträckta fullmakt resa
till Paris för att utverka Frankrikes bistånd mot
Ryssland. På utresan fick han därjämte som ambassadör
göra ett kort besök i Köpenhamn för att söka vinna
Kristian VI för en anslutning till Sverige och
Frankrike. Under beskickningen i Frankrike, som varade
1739—42, firade T. lysande triumfer i Paris’ salonger
och konstnärskretsar, men visade sig i hög grad
obetänksam som statsman, i det han genom sina med
verkligheten föga öfverensstämmande förespeglingar om
Frankrikes beredvillighet förledde svenska regeringen
till en utmanande politik mot Ryssland. Det trångmål,
hvari hattarna därigenom råkade, skulle troligen
äfven för T. ha kunnat medföra betänkliga följder,
men utbrottet af österrikiska tronföljdskriget gaf
den svenska krigspolitiken vind i seglen, och därmed
började T:s stjärna åter stiga. Frankrike beviljade
stora subsidier. T. afslöt 1741 ett förmånligt
handelsfördrag med detta land; kriget mot Ryssland
förklarades, och T. upphöjdes s. å. frånvarande
till riksråd samt fick, då hans affärer genom hans
slöseri, ej minst under ambassaden, råkat i oordning,
stora penningbelöningar af ständerna, bl. a. en skuld
efterskänkt, hvari han satt sig till Alingsåsverket,
ehuru han var en af direktörerna för detta. Efter
hemkomsten blef han 1742 rikskansliråd; men då
krigets olyckliga utgång framkallade tadel mot
dess upphofsmän och den engelske ministern tillät
sig sådant i en inlaga till regeringen, nedlade
T. 1743 rådsämbetet och begärde undersökning af sitt
förhållande. Följden däraf blefvo ett berömmande
utlåtande af sekreta utskottet och en uppmaning af
ständerna till konungen att förmå honom kvarstanna
i rådet. Då Adolf Fredriks val till tronföljare 1743
höll på att medföra krig med Danmark, sändes T. s. å. dit som
ambassadör och lyckades åstadkomma en uppgörelse,
som för tillfället afvände krigsfaran och därmed
befriade Sverige från behofvet af Rysslands farliga
hjälp. 1744 hämtade han i Berlin Adolf Fredriks
brud, Lovisa Ulrika. Genom sitt lysande uppträdande
och sina vittra intressen slog T. i hög grad an på
prinsessan, och själf blef han så intagen af hennes
älskvärdhet, att Gustaf III t. o. m. påstått, att han
var förälskad. 1745 blef han öfverstemarskalk vid det
unga hofvet, och säkerligen voro de följande åren,
då han som tronföljarparets förklarade gunstling
spelte första rollen i Lovisa Ulrikas glada och
vittra hoflif, hans lyckligaste tid. Denna vänskap
medförde äfven politiska följder. Genom T. drogs
Adolf Fredrik öfver till hattarna och råkade därför
i spändt förhållande till sin förra beskyddarinna,
kejsarinnan Elisabet. Rysslands häraf föranledda
hotande hållning och förbindelser med mössorna
gjorde åtskilliga hattar benägna för att tillmötesgå
Lovisa Ulrikas af de franska och preussiska hofven
delade önskningar om en utvidgning af svenska
konungamakten. Då T. varit det förnämsta verktyget för
Adolf Fredriks omvändelse och säkerligen icke utan
grund ansågs som prinsessans närmaste förtrogne med
afseende på suveränitetsplanerna, blef han i högsta
grad föremål för Elisabets hat. Hon gaf detta luft
genom att 15 nov. 1746 låta sin minister von Korff
officiellt varna Adolf Fredrik för T. Då begärde
denne en undersökning af sin ämbetsförvaltning samt
att tillsvidare få utträda ur rådet. Han förmåddes
dock att kvarstå. Men då han 13 dec. s. å. utsågs
till kanslipresident, efter Gyllenborg, vägrade han
mottaga förtroendet for att icke alltför mycket utmana
Ryssland. Som rikskansliråd fortfor han dock att sköta
den tills vidare obesatta kanslipresidentsysslan. Nya
hotelser från Ryssland föranledde honom att 31 mars
1747 efter ett långt försvarstal för sig själf i
ett särskildt härför sammankalladt plenum plenorum
begära befrielse äfven från kanslirådsbefattningen,
men han lät dock öfvertala sig att kvarstå. Som chef
för kansliet kom han äfven att leda rättegången
mot Blackwell (se denne), vid hvilket tillfälle
han, som f. ö. utmärkte sig för stor humanitet, af
partinitet lät förleda sig till en ganska upprörande
grymhet. 16 juni s. å. tillät sig von Korff, denna
gång hos regeringen, ett nytt anfall på T. Men
hattarna hade då genom Rysslands hänsynslöshet och
mössornas ofosterländska politik befäst sin makt,
och svaret på framställningen blef, att ständerna med
anledning af den afslutade undersökningen offentligt
betygade T. sitt förtroende, hvarefter denne 5
dec. s. å. mottog kanslipresidentskapet. Omedelbart
därefter utsågs han af riksdagen enligt
tronföljarparets önskan till guvernör för prins
Gustaf (sedermera Gustaf III). Ehuru denna
befattning varade endast under Gustafs barndom,
utöfvade dock T. antagligen på sin lärjunges i
så mycket med hans egen befryndade karaktär stort
inflytande. Under T:s kanslipresidentskap infördes
(1748) ordensväsendet i Sverige, sannolikt på hans
initiativ. Med afseende på den yttre politiken var
denna tid T:s ärofullaste. Utan öfvermod, men med
fasthet tillbakavisade han Rysslands förnyade försök
till inblandning i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
