Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 985-986 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tessin, Nikodemus d.y. - Tessin, Karl Gustaf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 2. Bronsstaty öfver N. Tessin d. y. på Stockholms slotts södra fasad.

gång i högre grad eklektiker än denne. Afgörande
för hans utveckling blef studiet af romersk barock,
och Bernini är den mästare, af hvilken han är
framför allt påverkad. Hans insats i Stockholms
arkitektur kännetecknas af den italienska smak,
som han inför och som täflar med och ersätter den
holländska och franska. Italiensk stil förekommer
visserligen tidigare, men då i fransk eller holländsk
"öfversättning". Hos T. "äro de italienska motiven
renare, känslan för proportioner och massfördelning
inspirerad af de bästa italienska förebilder. Vill man
också här tala om öfversättning, så kan det endast
bli fråga om en svensk eller personligt Tessinsk,
ty dessa byggnadsverk äro dock till en viss grad
lämpade efter svenska behof och klimatförhållanden,
och deras konstnärliga skönhet är icke någon abstrakt
klädnad, utan resultatet af en skapelseprocess,
under hvilken arkitektens ovanliga begåfning och
bildning sammansmält med föreliggande praktiska
behof. Den största svårigheten låg väl för honom i
att anpassa de stora förebilderna efter de relativt
små förhållanden, i hvilka han lefde och verkade"
(Sirén). I Stockholms slott fick T. likväl utrymme,
och det blef också ett mästerverk, äfven i arkitektens
sätt att använda terrängens möjligheter. Också i
detta bygge måste många detaljer förenklas eller uteslutas af hänsyn till
kostnaden. Genom sin hela verksamhet, genom sin
lysande personlighet och sin ledande ställning fick
T. det största inflytande på den svenska arkitekturens
utveckling. Hans lärjungar, Hårleman och Adelcrantz,
fortsatte hans storverk och fortplantade de sunda
och goda Tessinska traditionerna. T:s namnteckning meddelas å pl. III
till art. Autograf. Å pl. III till art. Medalj är
återgifven en af Hedlinger utförd medalj öfver
T. Svenska akad. lät 1797 prägla en medalj öfver
T., och hans "Minne", tecknadt af K. G. Nordin,
finnes i dess handlingar (1802). I slottets västra
trappuppgång lät Oskar II uppsätta T:s monumentala
byst (af J. Börjeson) och i en af nischerna på södra
fasaden en staty (utförd af J. A. Wetterlund) i zink
med galvaniskt öfverdrag af brons (på en mecenats
bekostnad gjuten i äkta brons 1913, fig. 2). Litt.:
G. Upmark, "Svensk bygnadskonst 1530—1760" (1904),
artiklar i "Samfundet Sankt Eriks årsbok" 1910—11,
F. U. Wrangel, "Tessinska palatset" (1912), O. Sirén,
"Gamla Stockholmshus" (1912—13) och "N. T. d. y:s
studieresor i Danmark, Tyskland, Holland, Frankrike
och Italien" (1914, praktverk, innehållande T:s
dagböcker och bref samt ett stort antal teckningar),
Romdahl och Roosval, "Svensk konsthistoria" (1913),
och R. Josephson, "Stadsbyggnadskonst i Stockholm
intill år 1800" (1918).


3. Karl Gustaf T., grefve,
den föregåendes son, statsman, konstvän, f. 5
sept. 1695 i Stockholm, d. 7 jan. 1770 på Åkerö,
röjde tidigt ett ovanligt konstsinne och fick med
understöd af änkedrottning Hedvig Eleonora och Karl
XII 1714—19 företaga en studieresa till Frankrike,
Italien och Tyskland; 1718 mottog han i Wien Karl
XII:s kallelse att vara hofintendent. T. bevistade
redan 1720 års riksdag, men hans egentliga politiska
bana började 1723, då han slöt sig till holsteinska
partiet (se d. o.) och blef ordf. i Mindre sekreta
deputationen, som var härden för partiets opposition
mot hofvet. Flera af denna deputations betänkanden
uppsattes af honom och läto ana hans blifvande
stilistiska mästerskap. För sina riksdagsmeriter
utnämndes han 1724 till e. o. kansliråd och
insattes därpå af kanslipresidenten Arv. Horn i
den sekreta kommission, som egde att urskilja de
utrikes ärenden, hvilka man ville hålla hemliga
för konungen. Där väckte han första förslaget om
J. Cederhielms beskickning till Ryssland, men vid
den begynnande brytningen mellan holsteinska partiet
och Horn aflägsnade denne T. genom att 1725 låta
honom bli svensk minister i Wien. Som sådan gjorde
han emellertid sitt bästa, t. o. m. öfverskred sina
instruktioner, för att korsa Horns planer på Sveriges
anslutning till hannoverska alliansen (se d. o.),
och då hans bemödanden blefvo fruktlösa, återvände han
för att vid riksdagen 1726—27 bekämpa Horns politik,
men fick blott bevittna sitt partis fall och lyckades
ej trots sitt vältaliga uppträdande till faderns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>