Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tesla, Nikola - Teslalampor - Teslaströmmar - Tesmoteter - Tesnar, J. F. - Te-snet - Tessa - Tessalien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spänningar. Från en metalltråd, som står i beröring med
den ena polen, formligen spruta elektriska gnistor
ut åt alla håll i luften under ett egendomligt
fräsande. Sättes ett s. k. Geisslerrör (hvarur
luften till största delen är urpumpad) i förbindelse
med den ena polen genom en ledare, hvartill också
människokroppen kan tjäna, i hvilket fall man vanligen
med ena handen berör polen och med den andra fattar
Geisslerröret, så utstrålar från detta ett intensivt
sken. Mot alla ur föregående erfarenheter dragna
slutsatser visade sig människokroppen, som vid dylika
försök genomilades af teslaströmmar, ej lida men af
dessa. Man har förklarat denna egendomlighet så, att
strömmar af mycket högt växeltal gå fram endast på de
ledande kropparnas yta. Förenas hvardera polen med sin
kopparplåt och införes mellan dessa Geisslerrör, börja
dessa glöda, oaktadt de ej stå i ledande beröring
med polplåtarna. T. har sökt grunda en elektrisk
belysningsmetod på denna omständighet. Emellertid har
den ej visat sig ekonomisk, hvilket T. förmodade bero
därpå, att gaserna (i Geissler-rören) ha ytterst
ringa förmåga att utstråla ljus. T. försökte
därför bringa andra kroppar att glöda under
inverkan af sina strömmar. Förmånligast fann
han kol inneslutet i Geisslerrör vara. Dylika
lyskroppar kallas teslalampor. De skilja sig till
det yttre från vanliga glödlampor därigenom, att
endast den ena ändan af koltråden (och ej båda)
är förenad med en strömtillförande kontakt. Denna
lampa har emellertid icke lyckats konkurrera med
förut brukliga belysningsmedeL Med teslaströmmarna
kan man göra en mycket stor mängd andra teoretiskt
intressanta och glänsande försök, hvilka lika litet
som de förut nämnda ännu ledt till några nämnvärda
praktiska resultat. De ha också användts inom
terapien, exempelvis för botande af kräfta, dock
med tvifvelaktig framgång. De flesta försök på detta
område utfördes af d’Arsonval, hvarför denna läkemetod
kallats arsonvalisering (se därom Elektroterapi,
sp. 372—373). T. har sedan 1903 varit sysselsatt med
ett eget system för telegrafering och telefonering
samt med trådlös öfverföring af elektrisk energi. Han
har också konstruerat motorer af hög kraft per
viktsenhet. T. har utgett Untersuchungen über
mehrphasenströme (1895).
S. A—s.
Teslalampor. Se Tesla, N.
Teslaströmmar, fys. Se Tesla, N.
Tesmoteter (grek. thesmothetai, lagskipare) kallades
i det forna Aten de 6 arkonter (se Arkont),
som icke i likhet med de 3 förste hade särskilda
ämbetstitlar. Dessa 6 tesmoteter voro ett slags
förmän för den allmänna domarkåren l. heliaian
och egde som sådana att utlotta domare (se
Heliaster) samt anvisa domstolslokaler och
rättegångstider för de särskilda rättegångsfallen,
hvarjämte det synes ha tillkommit dem att själfva
verkställa den inledande undersökningen och
som ordf. leda förhandlingarna vid alla sådana
rättegångar, som icke hörde under någon af de tre
förste arkonternas eller annan specialmyndighets
jurisdiktion. Äfven hörde det till deras åligganden
att företaga en årlig revision af hela lagväsendet,
särskildt från synpunkten af dess inre konsekvens.
A. M. A.
Tešnar, J. F. Se Vendiska litteraturen.
Te-snet, stad. Se Esne.
Tessa, i sitt öfre lopp Smaadöla, norsk
jökelälf, upprinner i Jotunheimen, upptar vattnet
från Tessevatn (12,1 kvkm.) i Gudbrandsdalen, bildar
flera fall, bl. a. Tessefossen (53 m.), och faller
ut i Vaagevatnet.
K. V. H.
Tessalien (grek. Θεσσαλία l. Θετταλία,
lat. Thessalia), Greklands nordöstligaste
landskap. Gränsen i n., mot Macedonien, utgöres af
de Kambuniska bergen och Olympos i v., mot Epirus, af
Pindoskedjan, i ö. af Egeiska hafvet och Pagaseiska
viken (nu Voloviken). I s. bildar Othryskedjan
T:s naturliga gräns mot mellersta Grekland. Äfven
utmed T:s östra kust löper en bergskedja, Ossa
(nu Kissovo) och det därmed i s. sammanhängande
Pelion (nu Plessidi), hvilken fyller större delen
af det i forntiden ofta som ett särskildt landskap
betraktade Magnesia och mot s. ö. utlöper i en smal
halfö. Det egentliga T. utgöres till största delen
af en vidsträckt slätt, hvilken i hufvudriktning mot
n. ö. genomströmmas af den på Pindos upprinnande
hufvudfloden Peneios (nu Salamvria), den största
i Grekland. Peneios’ öfre flodområde, som upptar
landskapets västra och sydvästra del, utgör det
s. k. öfre T., beläget 200—250 m. ö. h. och på östra
sidan begränsadt af en midt genom landskapet från
n. till s. strykande bergås af måttlig höjd. Denna
genombrytes i en trång dalgång af Peneios, som
därefter i sitt nedre lopp genomströmmar den betydligt
lägre liggande nedre tessaliska slätten och efter att
ha från v. upptagit den betydliga bifloden Europos (nu
Xeragi) i landskapets nordöstra hörn söker sig en väg
till hafvet genom den berömda Tempedalen (se Tempe)
mellan bergen Olympos i n. v. och Ossa i s. ö. Detta
aflopp är dock vid starkare vattenflöde otillräckligt,
hvarför en stor del af den tessaliska lågslätten
då öfversvämmas och förvandlas till en vidsträckt
sumpmark. I landets östra del ligger den betydande
sjön Boibëis (nu Karlá). En tredje del af det
tessaliska slättlandet bildar i landskapets sydöstra
hörn kustslätten vid Pagaseiska viken, hvilken genom
en sydvästlig utgrening från Pelionberget är skild
från Peneios’ flodområde. Den tessaliska slätten är på
en gång den vidsträcktaste och den bördigaste i hela
Grekland. Denna omständighet står i nära samband med
dess historiska och politiska öden. Landets bördighet
var en frestelse för främmande inkräktare. Enligt den
grekiska vandringssagan ha redan i urminnes tid de
från Epirus invandrade tessalerna tagit i besittning
dess sydvästra del kring den urgamla staden Arne och
därifrån förjagat de äldre invånarna, beoterna (se
Beotien). Äfven dorerna (se d. o.) sägas under
någon förhistorisk tid ha bott i T. Som urinvånare i
olika delar af landet nämnas f. ö. pelasger, minyer,
perrhaiber, hestiaier m. fl., hvilka alla synas ha
blifvit af de tessaliske inkräktarna dels förjagade,
dels kufvade och gjorda till lifegna under namn af
penester (se d. o.). Mera från etnografisk än från
politisk synpunkt var T. under forntiden af ålder
indeladt i fyra stora distrikt: Hestiaiotis i n. v.,
med hufvudstaden Trikka (nu Trikala); Pelasgiotis,
omfattande landskapets mellersta och nordöstra
del, med hufvudstaden Larisa, landets största stad,
vid Peneios och dessutom städerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
