Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Termiter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett virrvarr af olika former, om hvilkas betydelse
för samhället man i allmänhet har blott sväfvande
föreställningar. Den mångsidigaste verksamheten
utöfvas af de vanliga arbetarna, hvilka förrätta
byggnadsarbeten, anskaffa föda och vårda den späda
afkomman. Soldaterna åligger däremot i främsta rummet
samhällets försvar, hvarvid vapnen för de "normala
soldaterna" äro de starkt utvecklade mandiblerna,
medan nasuti till försvar anlita den giftiga
afsöndringen från en i spetsen af det hornlika
utskottet mynnande pannkörtel. Soldaterna kunna
vid fara äfven frambringa alarmsignaler dels genom
att låta hufvudet med vibrerande rörelser slå mot
underlaget, dels genom ett slags stridulationsljud,
som frambringas därigenom, att hufvudet skrapar mot
halsskölden, eller de långa, osymmetriskt krökta
mandiblerna häftigt sammanslås. Vissa soldater,
som äro utrustade med särdeles långa, raka, till
bitorgan odugliga mandibler, kunna genom att vidt
utspärra och sedan åter häftigt sammansluta dem
tryckta mot underlaget slunga sig baklänges en
ansenlig sträcka, ett fall, som erinrar om de på
likartadt sätt inrättade och använda mandiblerna
hos vissa myrsläkten af underfam. Ponerinæ (se
d. o.). Emellertid deltaga soldaterna äfven i fredliga
värf, i det de med sina långa mandibler stundom ses
kringbära afkomman. Enligt hvad det uppges, skulle
de mindre soldatformerna äfven spela rollen af ett
slags uppsyningsmän öfver de vanliga arbetarna och
genom vibrerande slag med hufvudet uppegga dem till
nya ansträngningar. Likaledes finnas antydningar om,
att soldaterna deltaga i byggnadsarbeten.
Vid regntidens början svärma vanligen de bevingade
könsdjuren ut ur boet. Efter kort flykt slå de ner
på marken, där de själfva afbryta sina vingar,
hvarefter de parvis irra omkring för att inom kort
börja gräfva sig ett litet bo. I detta arbete deltar,
åtminstone hos flera arter, äfven hannen, i motsats
till förhållandet hos myrorna. Ännu vid svärmningen
äro de bevingade individerna ej könsmogna, men
sedan det lilla primitiva boet blifvit gräfdt,
tilltar deras bakkropp i storlek, till tecken att
könskörtlarna äro stadda i tillväxt. Först efter någon
tid eger parningen rum för att sedermera alltibland
upprepas. Efter äggens kläckning deltaga såväl hanne
som hona i larvernas uppfödning, tills de första
arbetarna i det nygrundade samhället utvecklats,
då det kungliga paret öfvergår till sysslolöshet
och ej vidare lämnar det för dess räkning uppmurade
gemaket. Detta är särskildt fallet hos de högbyggande
arternas folkrika kolonier. Men i smärre samhällen,
där drottningen ej är så fruktsam, lefver det kungliga
paret fritt och kan t. o. m. ibland ses deltaga
såväl i byggnadsarbeten som i afkommans vård. Ett
annat sätt för samhällsbildning förekommer äfven,
i det att en del arbetare utvandrar, medförande
ägg och unga larver. I början står dotterkolonien
fortfarande i samband med modersamhället, men förr
eller senare afbrytes gemenskapen. Kolonisterna,
som ej medfört några bevingade individer, skaffa sig
antingen neoteniska könsdjur eller adoptera ett efter
svärmningen kringirrande par, som ännu ej redt sig
eget bo. Båda de antydda sätten för bildning af nya
samhällen återfinnas hos myrorna.
Termiternas bon äro dels minerade i jorden eller
i trä, dels murade. Enklast och ursprungligast
äro de förra, som ej äro skarpt begränsade mot
omgifningarna. I andra bon äro däremot gångar och
kamrar koncentrerade inom ett mot omgifningarna
begränsande täcklager. Innerst befinner sig
vanligen den kungliga cellen, omgifven af mer eller
mindre mäktiga lager af celler för afkomman i dess
olika utvecklingsstadier. Byggnadsmaterialet kan
vara jord eller träsmulor eller en blandning af
bådadera, allt sammanklibbadt medelst saliv eller
bearbetadt i tarmkanalen, så att i senare fallet bona
egentligen kunna sägas vara uppmurade af termiternas
exkrementer. Till sin storlek växla termitbona
ofantligt. I sällsynta undantagsfall är hela boet
underjordiskt. Vanligen höjer sig en betydande del
däraf som en uppmurad kulle öfver markens yta. Dessa
termithögar kunna nå ansenliga dimensioner och en
öfverraskande fasthet. Sålunda visa de koniska, ofta
genom tillbyggnad oregelbundna, 2—3 m. höga bona af
den afrikanska Termes bellicosus en sådan hårdhet i
sitt täcklager, att de förmå uppbära både människor
och kreatur och endast med tillhjälp af tunga verktyg
kunna skadas. Andra bon kunna vara pelarformiga,
svamphattformade o. s. v. De ansenligaste af alla
termitbon äro de torn- eller pelarformade, ända
till 6 m. höga jättebona af den australiska Eutermes
pyriformis, hvilka öfver hufvud äro de största af
landdjur åstadkomna byggnadsverk (fig. 2). En särdeles påfallande form
visa slutligen de australiska s. k. kompassbona,
skifformiga, ända till 3—4 m. höga och lika breda
 |
| Fig. 2. Tornformigt jättebo af Eutermes pyriformis, Australien. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
