Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tendentiös - Tender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tendentiös. Se Tendens.
Tender (af eng. to tend, ledsaga). 1. Järnv., det till
ett lokomotiv kopplade, vagnliknande fordon, hvarpå de
för lokomotivets framdrifning erforderliga förråden
af bränsle och vatten medföras. Till G. Stephensons
första lokomotiv (1815) kopplades en vagn, försedd med
en vanlig tunna för att medföra enbart vatten. Denna
tunna ersattes snart med en plåtbehållare, och
småningom uppstod den kända formen för en tender (se
Lokomotiv, fig. 22—24), hvarpå samtidigt medfördes
bränslet. Till en början voro tendrarna tvåaxliga, och
sådana användas fortfarande i stor utsträckning, men
då två axlar ej blefvo tillräckliga för att uppbära de
större och tyngre tendrarna, ökades antalet till tre
och fyra, i senare fallet nästan undantagslöst lagrade
i två tvåaxliga boggier (se Boggi). Vid treaxliga
tendrar förekommer äfven, att två af axlarna äro
lagrade i en boggi. Vattenrummet i tendrarna växlar
från 5 kbm. rymd och t. o. m. därunder till öfver 30
kbm., och den medförda bränslemängden (vid koleldning)
från en eller annan ton till 6—8 ton, ja för vissa
slag af lokomotiv ända till 16 à 20 ton. En tenders
ramverk utgöres i regel af på hvardera sidan belägna
tjocka plåtar, hvilka medelst fjädrar och lager
hvila på axlarna. Ofvanpå ramarna är vattenbehållaren
fastnitad eller fastskrufvad. Den hvilar vanligtvis
ej omedelbart på ramverket, utan på mellanlägg af
trä eller pressad filt. Den är utförd i U-form,
och i det öppna rum, som härigenom erhålles och som
är vändt framåt, är en del af tenderns bränslerum
förlagd. Vattenbehållaren, som är af jämförelsevis
tunn plåt, omkr. 6 mm. tjock, är väl stagad invändigt
genom plåtar och vinkeljärn, så att sidorna ej på
grund af vattentrycket kunna bukta utåt. Stagplåtarna
förhindra samtidigt, att vattnet kommer i svallning
uti behållaren. Bränsleuttaget är vanligen förlagdt
på ungefär 1/2 m. höjd öfver tenderns botten,
och mot detsamma luta bränslerummets botten och
sidor. Bränsleuttaget kan dock äfven vara anordnadt
vid tenderbottnen, då bränslerummet begränsas af denna
samt behållarens lodräta sidor. Vanligen upplägges
bränsle äfven i en råge ofvanpå vattenbehållaren,
hvars yttre sidor fördenskull äro förlängda ett
stycke uppåt. På nyare fyraxliga tendrar vid
Statens järnvägar består vattenbehållaren af en
stor fyrkantig cistern (se Lokomotiv, fig. 19—21),
på hvars midt framtill bränslerummet är uppbyggdt,
eller har vattenbehållaren formen af en halfcylinder
med den rektangulära sidan vänd uppåt.
De första tendrarna voro framtill helt öppna
mot förarhytten på lokomotivet; men sedermera
försågos de med en skärm, som afstängde tendern
från hytten, från hvilken dock tendern är åtkomlig
genom luckor i skärmen, som därjämte är försedd med
ett par fönster, hvilka bereda utsikt bakåt. Till
förvaring af verktyg och smörjkärl finnas på tenderns
framgafvel skåp och uppe på tendern en eller flera
större lådor. Baktill på tendern är vattenintaget,
som antingen är rundt eller hellre aflångt för att
underlätta vattenintagningen. Det är nämligen i många
fall svårt, i synnerhet då lokomotivet är koppladt
till ett tåg, att stanna det, så att vattenkastarens
på bangården arm kommer midt öfver ett rundt hål på
behållaren. Har däremot hålet en större utsträckning i tenderns längdriktning,
behöfver stannandet ej ske så alldeles på en gifven
plats. Öppningen i vattenintaget täckes med ett lock
och fortsättes inåt behållaren med en trattformig
sil. På nyare tendrar är, för att ytterligare
underlätta vattentagningen, vattenbehållaren på
hvardera sidan försedd med ett längsgående långt
vattenintag. För att undersöka vattenståndet i tendern
är vattenbehållaren på lämplig plats, vanligen på
ena sidan, försedd med små kranar uppsatta på olika
höjd. Samma ändamål tjänar mången gång en flottör
förbunden med en visare.
Vid genomlöpandet af kurvor ställa sig lokomotivets
och tenderns mot hvarandra vända ändar snedt
mot hvarandra. För att möjliggöra denna skefva
inställning måste framändan af tendern befinna sig på
ett visst afstånd från lokomotivets bakända, hvilket
åvägabringas genom lämplig konstruktion af kopplingen
mellan lokomotivet och tendern samt genom att man
ger dessas ändar en afrundad form. Mellanrummet
mellan lokomotivet och tendern täckes med en på
lokomotivet fäst fällbrygga. Tenderns byggnadssätt
i öfrigt är betydligt enklare än lokomotivets, men
konstruktionsprinciperna äro desamma, som tillämpas
för lokomotiv. Tendern är baktill försedd med
buffertar och en vanlig draginrättning, bestående af
dragkrok och koppel (se Buffert och Draginrättning)
samt framtill med en särskild draginrättning,
som förenar den med lokomotivet. Tenderns båda
draginrättningar eller, rättare sagdt, de draglådor,
i hvilka draginrättningarna äro fästa, äro förenade
genom en dragplåt, hvarigenom dragkraften ej
uteslutande kommer att gå genom ramplåtarna, vid
hvilka draglådorna äro infästa. Lokomotivet och
tendern skola vara dubbelt sammankopplade, så att, om
hufvudkopplet brister, den andra kopplingsanordningen
träder i verksamhet. Den vanligaste förbindelsen
sker genom en ledbar kopplingsanordning, så utförd,
att den icke hindrar lokomotivets gång i kurvor och
att den tillåter ett visst spel mellan lokomotiv och
tender i lodrät riktning. Dessa fordringar ha gett
upphof till en mängd olika anordningar. Allmännast
används en grof hufvuddragstång i midten och på
hvardera sidan om denna två mindre dragstänger,
s. k. säkerhetslänkar. Draginrättningen skall ej
medge lokomotivet och tendern att aflägsna sig
från hvarandra. Därigenom deltar tendern genast
i hvarje hastighetsökning hos lokomotivet, och
följaktligen kunna ej ryckar uppstå vid än så hastiga
igångsättningar. Detta åstadkommes därigenom, att
på lokomotivet i hufvuddragstångens förlängning är
fäst en kraftig bladfjäder, hvars fria ändar hvila
mot hvar sin buffert, som i sin ordning trycks
mot tendern. Säkerhetslänkarna skola komma till
användning, endast i händelse dragstången brister,
och de måste vara så anordnade, att de ej på något
sätt hindra lokomotivets och tenderns fria rörelse i
förhållande till hvarandra. Dessa länkar äro därför
i ena ändan försedda med aflånga bulthål. Mellan
lokomotivet och tendern finns ofta äfven på hvardera
sidan en mindre sidobuffert, hvars ändamål är att
minska storleken af sidorörelserna dem emellan.
För att erhålla så god bromsverkan som möjligt är
det fördelaktigt, att samtliga hjul på tendern kunna
bromsas. En tender är alltid försedd med handbroms,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
