Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 797-798 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tempel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Byggnadskonsten). De olika tempeldelarna tilltaga i
höjd från cellan till pylonerna, och hvarje afdelning
tyckes liksom vara inskjuten ett stycke in i den
närmast framför liggande (anordningen har ock, ganska
träffande, blifvit liknad vid "dosa i dosa"). Äfven
efter tempel af enklare typ — man skulle kunna kalla
dem kapell — finnas i Egypten lämningar på ett fåtal
platser. De bestå endast af en rektangulär cella,
omgifven af en pelargång. Byggnaden har små mått
och står på en relativt hög sockel; på ena kortsidan
leder en trappa upp till golfplanet. Genom franska
uppmätningar känner man bäst till två dylika tempel,
som funnos på ön Elefantine (se d. o. med fig.) i
sydligaste Egypten, men 1822 förstördes och användes
som byggnadsmaterial af turkiska myndigheterna
i Assuan. Prydnaden i det inre af det egyptiska
templet, såväl som å det yttre, utgöres af målningar
eller målade reliefer, som öfverdraga väggarnas
och kolonnernas släta ytor. Karakteristiskt för de
egyptiska templen är, jämte frånvaron af synligt
yttertak, den krönande kranslist af en rundstaf
under en hög kälning med platt, som upptill afslutar
väggarna. Samma hufvudanordning som den nu skildrade
visa äfven de stora h. o. h. eller delvis i berget
uthuggna grott- eller klipptemplen (se d. o.) i Öfre
Egypten (se fig. 5 å pl. II till art. Egypten),
och i Nubien. — Hos de forntida västasiatiska
kulturfolken intar tempelbyggnaden i det hela
en mindre betydande ställning än palatset och
konungaborgen. Templet utgöres i själfva verket ofta
af ett tabernakel, en mer eller mindre ansenlig,
tältlik hydda (jfr fig. 1 i art. Fenicien), af
en baldakin (ædicula), t. o. m. af en nisch, på
ett eller annat sätt uppställd eller anordnad inom
det helgade området. Hos kaldéer och assyrer hade
denna helgedom, liksom teokallin hos aztekerna i
Mexico (se pl. IV till art. Byggnadskonsten) och
inkafolkets soltempel (se fig. 5 i art. Peru), sin
plats på toppen af en konstgjord höjd, en i flera
afsatser stigande trapp-pyramid eller tornbyggnad
(Babels torn, se plan af tempeltornet i Babylon i
art. Byggnadskonsten, sp. 709; jfr fig. å sp. 583 i
art. Babylonien), sannolikt ett minne från den tid,
då gudstjänsten firades på verkliga bergshöjder. På
reliefer förekomma dock äfven afbildningar af tempel
med en af kolonner buren förhall med eller utan
stigande gafveltak. — Det gamla salomoniska templet
(se Jerusalem, sp. 1337—68 och pl. I), judafolkets
nationalhelgedom, torde ha varit anordnadt efter
egyptisk grundplan, medan däremot detaljerna synas
ha visat västasiatiska former.

Fig. 1—3. Planer af grekiska tempel: fig. 1 tempel med anter, fig. 2 prostylos, fig. 3 amfiprostylos.

Fig. 4. Plan af tempelformen peripteros.

Fig. 5. Plan af pseudo-peripteros.

I Grekland nådde det antika templet (grek. neos,
naos) sin härligaste fulländning, sin ädlaste
och mest harmoniska skönhet. I sin enklaste form
utgöres det här af en aflångt fyrkantig byggnad
(naos, cella) med framom den ena gafveln (stundom
äfven framom den bakre) förlängda sidoväggar, anter
(se Ant). Härigenom uppstår framför cellan en
öppen förhall (pronaos), hvars tak bäres af de båda
framskjutande anterna och två mellan dem inställda
kolonner. Detta är den form, som kallas templum in
antis, tempel med anter (fig. 1). Byggnaden reser sig
från en underbyggnad (podium, krepidoma, se d. o.),
hvilken uppstiger i tre trappstegslika afsatser, med en på framsidan mellan
afsatserna inlagd verklig trappa. Byggnadens
yttertak är sadelformigt med taknocken i templets
längdriktning. Kortsidorna krönas af låga tresidiga
gafvelrösten. Cellans innertak är vanligen ett
horisontalt bjälktak. Var det inre rummet (cellan)
delvis öppet i taket, kallades templet hypaithros
(se Hypetraltempel). I st. f. anter är
det stundom endast kolonner, som uppbära förhallens
tak och gafvelröste. Denna tempelform kallas prostylos
(fig. 2). Upprepas samma anordning å
baksidan, uppkommer en amfiprostylos (fig. 3). I
de större, praktfullare templen (Olympia,
Parthenontemplet, Pæstum, Selinus) är grundplanen
rikare. Jämte förhallen och den egentliga cellan
förekommer här en bakre hall, posticum (jfr Naos),
samt mellan denna och cellan stundom en andra och
mindre cella, opisthodomos. Cellan, under äldre
tid lång och smal, är stundom genom inställda
kolonner delad i ett bredare midtskepp mellan
två smalare sidoskepp. Det hela omges af en öppen
kolonnad. Härigenom uppkommer den tempelform, som
kallas peripteros (fig. 4). Äro kolonnerna ersatta
med halfkolonner, uppstår en pseudo-peripteros
(fig. 5). Omges byggnaden af två kolonnräckor,
uppstår en dipteros. Utgöres här den inre
kolonnräckan endast af halfkolonner, kallas templet en
pseudo-dipteros. Proportionen mellan antalet kolonner
på kort- och långsidan utgör det dubbla antalet +
1. Om således kortsidan (fasaden) visar 8 kolonner,
har långsidan 2 × 8 + 1, d. v. s. 17, o. s. v. Efter
antalet kolonner å fasaden talar man om en tetra-,
hexa-, okto-, deka-stylos (d. v. s. med 4, 6, 8, 10
kolonner). Fig. 6 visar fasaden af Theseustemplet
i Aten, en peripteros hexastylos af den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>