Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sker i form af elektriska svängningar,
hvilkas periodtal bestämmas af kapaciteten och
själfinduktionen enligt Kelvins formel. Som
svängningskretsen är öppen (den metalliska
ledningen, den vertikala tråden, bildar ej på långt
när en sluten krets), åstadkomma svängningarna
elektromagnetiska vågor i etern, hvilka utstråla i
alla riktningar rundt antennen och fortplantas med
ljusets hastighet. De svängningar, som erhållas, äro
dämpade på grund af energiförlusten i form af värme i
tråden och gniststräckan samt i form af den utstrålade
energien. När spänning och ström i följd af dämpningen
minskats till ett visst belopp, slocknar gnistan. Vid
nästa strömafbrott i primära kretsen uppladdas
antennen på nytt, gnistöfverslag åstadkommes, och
en ny följd af dämpade svängningar uppstår. Så länge
telegraferingsnyckeln är nedtryckt, får man sålunda
en oupphörlig följd af dämpade elektromagnetiska
vågor utgående från antennen (se fig. 24).
I stället för antalet svängningar i sekunden
brukar man ange den motsvarande våglängden i
etern. De svängningstal, som användas, ligga mellan
3 mill. och 15,000 i sekunden, hvilket motsvaras
af våglängder liggande mellan 100 och 20,000 m. Hos
Marconis ursprungliga antenn, en rak ledningstråd,
är våglängden ungefär fyra gånger antennens höjd
(jfr Elektriska svängningar).
Förhållandet mellan maximiströmstyrkorna i två
på hvarandra följande svängningar har fått namnet
dämpningsförhållandet, och den naturliga logaritmen
för detta dämpningsförhållande kallas kretsens
logaritmiska dekrement. Radiostationer, hos hvilka
de elektriska svängningarna på ofvan beskrifvet
sätt utlösas med tillhjälp af gniststräckor,
kallas gniststationer. Som de erhållna vågsystemen
bli dämpade, kallar man sådana radiosystem system
med dämpade vågor. I den mån som telegraferingen
utsträcktes på längre afstånd, lämnade batteriet
med gnistinduktoriet icke längre tillräcklig energi,
utan man blef efter flera öfvergångsformer nödsakad
att öfvergå till elektriska maskiner. I sina första
jättestationer använde Marconi högspänd likström
för att åstadkomma uppladdning och öfverslag, men
numera har man i regel i alla gnistsystem öfvergått
till växelströmsgenerator, hvars spänning höjes
med tillhjälp af en växelströmstransformator. I den
krets, som bildas af generatorn och transformatorns
primära lindning, är telegraferingsnyckeln eller
ett af densamma kontrolleradt relä inkoppladt. Den
sekundära lindningens ytterpoler äro förenade med
gniststräckans poler. I Marconis ursprungliga system
liksom i det första tyska systemet, Slaby-Arco
(infördt i Tyskland 1897 af Allgemeine elektrische
gesellschaft), var gniststräckan direkt inkopplad
i antennen. Emellertid medförde denna anordning en
del olägenheter. Den energi, som antennen erhöll,
var begränsad dels af antennens kapacitet, dels af
öfverslagsspänningen, hvilken å sin sida är beroende af
gnistgapets längd. Genom att öka antennens höjd och
förse den upptill med flera horisontellt liggande
trådar ökade man antennkapaciteten, ehuru ej i
tillräckligt hög grad. En ökning af gniststräckans
längd utöfver ett visst mått medförde återigen,
att gniststräckan ej fungerade
tillfredsställande och dämpningen i gnistan
blef mycket stor. Vidare visade det sig svårt att
hålla antennen tillräckligt isolerad.
Professor F. Braun lyckades 1898 öfvervinna
dessa svårigheter genom att mellan transformatorn och
antennen inskjuta en sluten svängningskrets, bestående
af en kondensator och en spole med induktans,
i hvilken krets gniststräckan inkopplades. Den
Braunska kretsen är särskildt hos större stationer
elektriskt förbunden med antennen med tillhjälp af
en transformator utan järnkärna (lufttransformator),
hvars båda lindningar, bestående af få hvarf, äro
inkopplade den ena i gnistkretsen och den andra i
antennen (induktiv koppling). Hos en del mindre
stationer används ofta i stället s. k. direkt
koppling, bestående däri, att en del eller hela
induktansen i gnistkretsen äfven är inkopplad i
antennen. För att få god verkan böra den slutna
gnistkretsen och den öppna antennkretsen vara
i resonans med hvarandra, d. v. s. ha samma
periodtal. För att åstadkomma detta är antingen
kapaciteten eller induktansen i den slutna
gnistkretsen variabel. Gnistkretsen tjänar nu som
energireservoar för antennkretsen. Genom att välja
en kondensator med stor kapacitet upptages nämligen
äfven vid jämförelsevis små gnistgap stor energimängd
i gnistkretsen, som utan svårighet kan hållas
väl isolerad. Förhållandet M / sqrt(L1 L2),
där M är ömsesidig induktionskoefficient mellan
lufttransformatorns båda lindningar samt L1 och L2
totala induktansen i resp. gnist- och antennkretsen,
har fått namnet kopplingsfaktor. Kopplingsfaktorn
l. kopplingen räknas vanligen i procent. På grundval
af Brauns arbete bildades i Berlin ett bolag,
hvars telegrafsystem fått namnet Braun-Siemens’
system. Emellertid upptog såväl Slaby-Arco som
Marconi den slutna kretsen, och efter en del
patentstridigheter sammanslogos de båda tyska
bolagen till ett enda, Gesellschaft für drahtlose
telegraphie, och de båda systemen hoparbetades
till system Telefunken (af grek. tele, fjärran,
och ty. funken, gnista).
Vid början af 1900-talet hade alla trådlösa
telegrafsystem i stort sedt samma utseende. Emellertid
voro dessa system långt ifrån fullkomliga. Särskildt
var det svårt att åstadkomma säker förbindelse vid
elektriska störningar i atmosfären. De gniststräckor,
som användes, kunde ej arbeta med mer än högst 20 à 30
öfverslag i sekunden, hvarför de ljud, som man erhöll
i mottagarens hörtelefon, voro svåra att skilja från
dem, som åstadkommes af atmosfäriska urladdningar. Ej
heller kunde gniststräckan användas för så stora
energibelopp, som erfordrades för transatlantisk
telegrafering, enär de starka strömmarna i gnistan
åstadkommo så stark ionisering, att gnistan öfvergick
i ljusbåge och blef ineffektiv. En ytterligare
olägenhet, som särskildt den Braunska mellankretsen
medförde, var, att man vid starkare koppling (stor
kopplingsfaktor) erhöll icke en, utan två svängningar
i antennen, och då mottagningsantennen endast kunde
afstämmas för en af de erhållna våglängderna, gick
en stor del af energien förlorad. Den koppling,
som användes, varierade mellan 3 och 10 proc.
De svängningar, som uppstå i gnistkretsen vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
