Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Telegraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svenska fastlandet intagits i telegrafnätet, utlades
en telegrafkabel från Västervik till Gottland,
sedermera ersatt af en kabel Kalmar–Visby (1871) och
en Stockholm–Visby öfver Hufvudskär–Gotska sandön
(1898). Med Tyskland erhölls direkt förbindelse
1865 genom en kabel från Skåne vid Trälleborg
till Arkona på Rügen. Samtliga dittills tillkomna
kabelförbindelser voro statsanläggningar, i hvilka
Sverige egde halfva sträckan af resp. kablar. Planer
på en dylik förbindelse med Ryssland öfver Åland hade
varit uppe, men uppskötos, då Ryssland ej såg sig
i stånd att bidraga. När därför Det store nordiske
telegrafselskab i Köpenhamn 1869 begärde koncession
på en kabel Grisslehamn–Nystad, beviljades denna af
såväl Sverige som Ryssland, och förbindelsen kunde
öppnas s. å. Samma bolag skaffade Sverige 1873 dess
första kabelförbindelse med England från Göteborg, där
bolaget anlade en egen telegrafstation. Öfver förhyrda
ledningar mellan Göteborg och Stockholm och anslutning
till kablarna öfver Ålands haf handhar bolaget numera
transitokorrespondensen mellan Ryssland å ena sidan
och England m. fl. länder å den andra.
Längden af svenska telegrafverkets ledningar utgjorde
1860 7,000 km., 1880 20,500 km., 1900 nära 28,000
km. och vid slutet af 1917 37,805 km. förutom 7,241
km. för samtidig telegrafering och telefonering
använda ledningar. Dessutom funnos vid sistnämnda
tidpunkt 34,802 km. telegrafledningar tillhöriga
statens eller enskilda järnvägar.
Litt.: "Svenska Telegrafverket
1853–1903. Minnesskrift" (1903), A. Kraatz,
"Maschinentelegraphen" (1906) och
"Mehrfachen-telegraphen" (1914), K. Strecker,
"Der telegraphentechnik" (1907), H. Thurn, "Die
seekabel" (1909), J G. Holmström, "Telegrafi"
I (1914), samt "Elektrotechnische zeitschrift".
E. T. B-t.
* * *
Telegrafering utan tråd (ty. drahtlose telegraphie,
fr. télégraphie sans fil, eng. wireless telegraphy),
teckenöfverföring på elektrisk väg mellan orter,
utan att metallisk ledning dem emellan används. Redan
1849 föreslog Wilkings att åvägabringa
trådlös telegraf mellan England och Frankrike genom
att längs de båda stränderna vid Kanalen upplägga
10 à 20 mil långa trådar, hvilkas ändpunkter voro
förenade med jordplattor. I den ena tråden skulle
inkopplas ett starkt batteri och i den andra ett
känsligt mottagningsinstrument. Då ledningen med
batteriet slöts, skulle den elektriska strömmen
från jordplåtarna utbreda sig i vattnet och den
lilla del af strömmen, som gick upp genom den andra
ledningens jordplåtar, skulle åstadkomma utslag å
mottagningsinstrumentet. Med en liknande anordning,
ehuru med användning af växelström och med en
hörtelefon som mottagningsapparat, åstadkom Preece
1893 trådlös telegrafering på 8 km. afstånd mellan
engelska fastlandet och öar i Bristolkanalen. Äfven
elektrostatisk influensverkan har kommit till
användning för trådlös telegrafering. 1892 föreslog
Edison att medelst en induktor uppladda en i luften
upphängd isolerad metallplatta med växelvis positiv
och negativ elektricitet. En på
mottagningsstationen varande likadan luftplatta,
som med en vertikal tråd är förbunden med jord,
blir då genom influens laddad med växelvis negativ
och positiv elektricitet, hvarvid den vertikala
ledningstråden genomströmmas af laddningsströmmar af
växlande riktning. En i denna tråd inlänkad hörtelefon
afger då en ton svarande mot växeltalet.
Med dessa metoder kunde man emellertid ej åvägabringa
trådlös telegrafering på längre afstånd. En sådan
blef möjlig först genom användning af elektriska
svängningar af stort periodtal och de af dem
alstrade elektromagnetiska vågorna i kombination
med den af Branly 1890 uppfunna koherern som
mottagningsinstrument. Telegrafering utan tråd
med användning af elektromagnetiska vågor har
fått namnet radiotelegrafering (af lat. ra’dius,
stråle), emedan en utstrålning af elektrisk
energi eger rum. Ryssen Popov lyckades på denna
väg åstadkomma teckenöfverföring på 4 km. (patent
af år 1895). Men först italienaren G. Marconi (se
denne) löste praktiskt problemet för aflägse från
hvarandra belägna orter. Hans första försök datera
sig från 1896. Småningom lyckades han öfverbrygga
allt större afstånd, och 11 dec. 1901 erhöll han
teckenöfverföring öfver Atlantiska hafvet mellan den
af honom byggda jättestationen Poldhu i Cornwall och
en tillfällig station vid S:t John på Newfoundland;
atlanttrafiken utvecklades ganska snart till
kommersiell telegrafering, sedan jättestationerna
Glace bay i Canada (1902) och Clifden på Irland
(1905–07) uppförts. Stationen Poldhu och en dylik vid
Cape Cod ombesörjde telegraferingen mellan de båda
världsdelarna och atlantångarna. Småningom har hela
jorden blifvit omspänd med ett nät af jättestationer
enligt Marconis system för förbindelse mellan
olika länder och deras kolonier. Enligt uppgift lär
afsändningen på dessa stationer ske med automatiska
snabbskriftsapparater, och de mottagna tecknen
registreras å en apparat, som återger signalerna i
en hörtelefon enligt diktafonprincipen.
Marconis första anordning för afsändning bestod i en
vertikal, isolerad lufttråd, antenn, vid sin nedre
ända förbunden med en jordplatta. I antennens nedre
del befann sig en s. k. gniststräcka, d. v. s. den
elektriska ledaren var afbruten, så att ett luftgap,
hvilket begränsades af två metallkulor, erhölls. Ett
gnistinduktoriums (se Induktorium) båda
sekundära ytterpoler förenades med gniststräckans
båda kulor. I gnistinduktoriets primära krets
var förutom själfva afbrytaren och strömkällan
telegraferingsnyckeln inlänkad. Då nyckeln hålles
nedtryckt, brytes den primära strömmen oupphörligt af
induktoriets själfafbrytare, och vid hvarje sådant
afbrott induceras en mycket hög elektromotorisk
kraft i den sekundära lindningen, hvarvid antennens
isolerade öfre del uppladdas med elektricitet af
viss polaritet. Spänningen mellan gniststräckans båda
kulor stiger då under afbrottet, tills ett öfverslag
erhålles i form af en gnista, som bildar en ledande
brygga öfver gniststräckan till jord. Elektriska
laddningen i antennen börjar då urladdas. Hvarje
antenn har nu en viss kapacitet till jord, som
bestämmer den af spänningen åstadkomna laddningen och
en viss induktans. Antennen bildar därför med jorden
en elektrisk svängningskrets. Urladdningen i en dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
