Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 28. Syrten-vikarna - Tidsbestämning / 629-630 (1919) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tegel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

emellertid successivt nya delar af ugnskroppen
uppvärmas. I motsats härtill står kanalugnen, där
godset sättes på vagnar med eldfast botten, hvilka
föras fram genom en lång kanal, som eldas ungefär i
midten. Elden blir här stående stilla, och några nya
ugnsväggar bli därför icke uppvärmda under driften,
endast godset på vagnarna. Denna ugnstyp har äfven
sedan sekelskiftet börjat slå igenom i Tyskland
och jämväl i England för bränning af finare lergods
samt för tegelvaror. Vid höga arbetskostnader blir
gifvetvis en kanalugn fördelaktigare än en ringugn,
enär insättnings- och uttagningskostnaderna äro
mindre.

Tegelytans behandling. Stundom önskar man på en
muryta ha en speciell färg, som afviker från
det vanliga murteglets. Detta kan ernås genom
s. k. förbländning (af ty. verblenden, skyla). Med
"förbländer" förstås ett tunnare, vanligen ihåligt,
af bränd ädlare lera tillverkadt tegel, som
inmuras i fasadytan af mur; bakmuren göres af
vanligt tegel (s. k. bakmurstegel). Eljest begjutes
själfva råteglet med en tunn välling af annan lera,
som bränner sig med den färg man önskar erhålla. I
denna lera inblandas stundom fältspat, glaspulver
e. d. för att öka sintringen, och dessutom tillsätter
man vissa metallföreningar för att erhålla de önskade
färgerna. Så behandladt tegel kallas engoberadt och
öfverdraget engob. Densamma är matt på grund däraf,
att massan icke smält, utan på sin höjd sintrat,
i motsats till glasyr, som vanligen är blank, enär
densamma fullständigt smält. Furnering af tegel
består i att låta en tunnare lersträng från en maskin
löpa ut på den tjockare massiva tegelsträngen. Det
tunna lerskiktet göres af ädlare lera. Dylikt tegel
kallas furnirförbländer. Glasering af tegel (se
Glasyr) sker för att ge teglet särskildt glatt yta
och färg. En villfarelse är, att man skulle glasera
teglet för att göra det väderbeständigt. Är icke det
oglaserade teglet väderbeständigt, erhåller det
icke denna egenskap genom glaseringen. De vanliga
tegelglasyrerna bestå af pulverformig mönja eller
blyoxid, blandade med tegelmjöl, fin sand eller
lera. Äfven här tillsätter man metalloxider för
att erhålla olika färger. Då blyglasyrer icke tåla
direkt låga, framför allt icke reducerande låga,
brännas dylika produkter i muffelugn (jfr Muffel),
eller ock skyddas det glaserade godset mot direkt eld
genom inkapsling eller oglaseradt tegels staplande i
form af skyddsskärmar. Blådämpning af tegel används
särskildt i Tyskland och Holland för taktegel. Man
erhåller därvid en silfvergrå färg på teglet, som
är fullt väderbeständig. Blådämpning, som sker i
periodiska ugnar, tillgår på följande sätt: Då teglet
ernått garbränningstemperatur, stänges spjället,
och olja eller tjära nedhälles i ugnen. Denna fylles
då af bolmande rök, och ur denna rök afsätta sig på
och i teglet fina kolpartiklar. På grund af teglets
höga temperatur torde detta kol bli koksartadt och
därigenom förläna godset den silfvergrå färgen.

Fig. 8. Munstycke för tillverkning af murtegel med små hål.

Tillverkning af håltegel och rör. Genom att
lämpligt formade metallbitar, s. k. dornar, fästa
vid byglar, anbringas bakom munstycket, smyger leran
vid passagen ut genom munstycket kring dessa dornar,
och tegelsträngen erhåller då hål, motsvarande formen
på de i munstycket insatta järnen (se fig. 8, där ett munstycke
för tillverkning af murtegel med små hål finnes
afbildadt). På motsvarande sätt formas rör. Munstycket
är då rundt och dornen formad som en rund kägla (se
fig. 2). Vid afskärningen erhållas mer eller mindre
långa stycken af tegelsträngen,
formade som s. k. håltegel eller som rör. —
Åt håltegel ges f. ö. olika former. Så har man
maskinellt löst frågan att göra slutet håltegel,
som är lådformadt. Om håltegels användning se sp. 634.

Fig. 9. Fjälltegel (s. k. bäfversvansar).

Fig. 10. Munk- och nunnepannor.

Taktegel. Det äldsta takteglet var fjällformade,
rektangulära plattor med klackar för hängning öfver
läkt, s. k. fjälltegel, spåntegel,
bäfversvansar (fig. 9). Senare uppstod det s. k. munk-
och nunneteglet. "Nunnorna" lades så, att de bildade
ränndalarna, under det att de nästan lika formade
"munkarna" lades ofvanpå för att täcka fogarna
(se fig. 10). Dessa taktegel lades till att börja
med i murbruk, men formas numera så, att de passa in
i hvarandra utan bindemedel. Som en kombination af
"munk" och "nunna" tillkom sedan det s. k. 1-kupiga
takteglet, den vanliga takpannan. Den består (se
fig. 11) af en tunn tegelplatta, som böjts i vågform;
den har en lång våg nedåtgående

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>