Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkligt historiska teaterkostymer, och Talma liksom
före honom Lekain antydde det historiska i allmänna
drag åtminstone. Under 1800-talet bröt sinnet för
det tidstrogna i dräkter alltmer igenom, hvilket
äfven skedde i fråga om öfrig scenisk utstyrsel;
under århundradets senare del drefs på sina håll lyxen
med historisk äkthet t. o. m. så långt, att den hotat
bli hufvudsak och skymma blicken för det väsentliga,
dramats egen poesi.
Bland Europas större teatrar af äldre datum må nämnas
San Carlo i Neapel (byggd af Medrano och Carasale
1737, ombyggd 1816; urspr. för omkr. 4,000 personer,
numera 2,900), Teatro della (alla) Scala i Milano (af
Piermarini, 1770-talet; också urspr. för omkr. 4,000
pers., numera 3,600), Covent-garden-teatern och
Drury-lane-teatern (se dessa) i London (hvardera
omkr. 3,500 pers.) samt teatrar i Bordeaux, Lyon,
Marseille, Bruxelles, Moskva (4,000 pers.) och
Warschau. — I Nordisk familjebok kunna afbildningar
af teatrar ytterligare ses i artiklarna Amfiteater,
Baireuth, Byggnadskonsten (pl. XIX, Paris’
och Dresdens operahus; pl. XXIII, Stockholms nya
operahus), Chicago (Auditoriumbyggnaden), Colosseum,
Covent-garden-teatern, Drury-lane-teatern, Frankfurt
am Main (fig. 5), Genua (fig. 2), Gäfle (fig. 8),
Hamburg (fig. 6), Hannover (fig. 2), Helsingfors
(pl. II, Svenska teatern och Finska teatern),
Karlsruhe (fig. 2), Kina (pl. IV, fig. 21), Kristiania
(pl. I, fig. 5), Kristianstad (fig. 6), Köpenhamn
(pl. III, fig. 12), Leipzig (pl. I, fig. 5),
Linköping (fig. 5), Moskva (pl. I, fig. 6),
München (pl. I, fig. 5), Neapel (fig. 7), Norrköping
(pl. II, fig. 12), Odéon-teatern, Paris (pl. VII,
fig. 32), Petersburg (pl. II, fig. 7), Rom (pl. VII,
fig. 25), Schinkel (fig. 2, Schauspielhaus i Berlin),
Stockholm (pl. I, fig. 3), Stockholms teatrar
(pl. I—IV), Szeged, Taormina, Théâtre français,
Wiesbaden och Wien.
För utvecklingen af Sveriges hufvudstads teaterväsen,
som alltifrån början intagit en härskande ställning
inom landets samfällda, finnes utförligt redogjordt
i art. Stockholms teatrar. Här kan det vara på sin
plats att i korthet nämna något om teaterverksamheten
i det öfriga riket. Teatrar finnas i snart sagdt alla
svenska städer och en mängd andra orter i landet,
vare sig i form af särskildt för ändamålet uppförda
och inredda byggnader af sten eller som enklare och
provisoriska s. k. "lador" af trä eller ock numera
ofta sammanslagna med "biograf"-lokaler, godtemplarhus
o. s. v. Fasta teatersällskap finnas, utom i
Stockholm, eg. endast i Göteborg, där f. ö. redan
1780—92 fanns inrättad en stående teater, ledd af
J. v. Blanc till 1785 och därefter af A. Widerberg
(se denne); den intog en ganska hög ståndpunkt, kunde
täfla med hufvudstadens scener och gaf tidens bästa
dramatik samt t. o. m. Shakspere-dramer. Det första
privilegierade teatersällskapet i svenska landsorten
leddes 1754—59 af J. Berghult och Petter Lindahl,
därefter till frampå 1790-talet af J. K. G. Seuerling
(se denne), som höll god spellista. J. A. Lindqvists
trupp verkade 1793—1823 i synnerhet i Göteborg,
den frejdade K. Stenborg
(se denne) förde en tid landsortssällskap (1804—09),
andra sådana med anseende voro J. P. Lewenhagens
(1805—12, i Götaland), F. V. Stålbergs och
Kr. Svanbergs, E. V. Djurströms (se denne),
som företrädde den högromantiska dramatiken
(1820—30-talen), A. P. Berggrens (från 1826)
och landsortsscenens förtjänstfulle reformator
P. Delands (se denne) 1833—49, Oskar Anderssons (se
denne) 1850—66 (från 1863 tills. med V. Åhman och
M. K. Pousette), Fr. Smitts (1846—93), fru Elfforss’
(se denna) 1869—89, K. J. Fröbergs (se denne) och
hans söners (1869—95), K. Tivanders (1872—89),
Aug. Lindbergs (1880- och 1890-talen); bland
senare teaterledare i landsorten må det vara nog
att nämna Hj. Selander (se denne), K. Lindroth (se
denne), A. Ryding, V. Olin, K. Deurell, A. Hansson,
O. Vinge, V. Stenström (Skådebanan, se d. o.) samt
på sistone äfven A. Ranfts turnésällskap. Antalet
svenska landsortssällskap och turnéer (de senare ofta
företagna af berömda skådespelare) har på senare åren
växlat mellan 30 och 50. Operetten och äfven operan
ha därvid blifvit allt mera företrädda. Flera tidigare
bland dessa sällskap, alltifrån slutet af 1700-talet,
gästade Åbo och Helsingfors m. fl. finska städer
och inlade förtjänst om den dramatiska konstens
uppblomstring där (se Finland, Teater, sp.
301—302). — I de kringresande sällskapen fanns förr,
vid sidan af dugliga och skötsamma skådespelare,
oftast en hel del oskolade och okunniga ungdomar,
som lockats dit af teaterlifvets bedrägliga skimmer,
men sällan erhöllo någon ledning och genom såväl sin
talanglöshet som sitt lefnadssätt nedsatte kårens
anseende. Sällskapens största bekymmer har för
flertalet varit deras ekonomiska osäkerhetstillstånd,
och det kan alltjämt hända, att lösligt hopkomna
"teaterband" falla ömkligen sönder. Likafullt har
under tidernas lopp mycken god dramatik förmedlats
till landsorten.
E. F—t.
4. Moderna teaterbyggnader. Före stadsteaterns i Nizza
och Ringteaterns i Wien brand 1881, hvarvid massor
af människor omkommo, voro teatrarna utförda utan
något genomarbetadt system för de olika lokalernas
storlek, placering och inrede, utan gjordes
detta i hvarje fall efter vederbörandes tycke och
smak. Efter detta olycksår började man på olika håll
utarbeta bestämmelser om, huru teaterbyggnader borde
vara inredda och beskaffade. Först 1889 antogs en
fullständigare officiell förordning för preussiska
staten, gällande såväl nybyggnader af teatrar
som andra förlustelselokaler. I enlighet med dess
bestämmelser har sedan under årens lopp uppförts en
hel mängd större och mindre teatrar, hvilka visat
sig väl motsvara sitt ändamål. I början af 1909
antogs emellertid i Preussen en ny, något omarbetad
förordning. Då de föreskrifter, som sammanförts i
ofvannämnda förordningar, äro karakteristiska för en
modern teateranläggning, må några af de väsentligaste
fordringarna anföras.
En teaterbyggnad bör placeras helst på en fri
och öppen plats och på tillräckligt afstånd från
andra byggnader, hvilket ock på senare åren
i allmänhet iakttagits, särskildt vid större
teateranläggningar. I 1909 års förordning har man
dock släppt efter på denna fordran och föreskrifver
att, om en teater skall uppföras å en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
