Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankevilla - Tankfartyg - Tanklokomotiv - Tankred - Tankslaget - Tankstreck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de lätt beriktiga sig, men röja då ofta tydlig
benägenhet att snart åter innästla sig i den sjukes
medvetande. Så är förhållandet i vissa subakuta
former af förryckthet och i tidiga skeden af typisk
paranoia (se d. o.). De tankevillor i kroniskt
stadium, förföljelseidéer, storhetsidéer, som möta i
senare skeden af sistnämnda sjukdom, omfattas af de
sjuke med orubblig öfvertygelse och låta ej längre
bortresonera sig.
Det händer ej sällan, att en tankevilla envist häftar
kvar i en persons öfvertygelse, som af allt annat
att döma återvunnit sin själshälsa. I och för sig är
sålunda en fristående tankevilla lika litet som en
fristående hallucination ett bevis för sinnessjukdom.
I dessa fall ha dock de kvarhängande sjukliga
föreställningarna ofta förlorat allt inflytande
öfver den sjuke och få därför ej till sin betydelse
öfverskattas.
Begreppet tankevilla måste skarpt hållas isär
från begreppen "misstag" och "missuppfattning",
hvilka äro normala företeelser. Emellertid kan
i det konkreta fallet gränsen mellan det ena och
det andra vara flytande och svår att draga. Sådana
moment som okunnighet, öfvertro och vidskepelse äro
ju omständigheter af normal art, och där dessa moment
återverka på människors omdöme, böra fallen bedömas
liberalt. Ej minst bör denna regel upprätthållas,
där religiös uppfattning återverkar på omdöme och
åskådningssätt. Städse måste värdesättningen af
människors åsikter och idéer ske efter en relativ
måttstock. Tidsanda, kulturnivå, uppfostran och
begåfning äro förhållanden, som vid vårt bedömande
af mänskliga föreställningar måste tillmätas afgörande
betydelse. Hvad hos den ene otvetydigt måste stämplas
som tankevilla eller sjukligt symtom, kan hos en annan
vara en lätt förklarlig yttring af öfvertro.
G—s.
Tankfartyg (se Tank 1), skpsb., fartyg, särskildt
konstrueradt för att föra flytande last. Genom lång-
och tvärskeppsskott delas fartyget i lastrum (tankar)
af lämplig storlek för lasten, som genom pump-
och rörsystem hastigt kan ombordtagas och lossas. På
tankfartyg, afsedda för transport af petroleum, bensin
o. d., äro lastrummen på för- och akterkant begränsade
af dubbla tvärskeppsskott med mellanrummet fylldt med
vatten; expansionstank finnes öfver hvarje tank. Jfr
Tank 1 b.
C. K. S.
Tanklokomotiv (se Tank 1), lokomotiv, som på
själfva maskinen, ej i en tillkopplad vagn, tender
(se d. o.), medför den mängd bränsle och vatten,
som för viss tid erfordras. Det är så utfördt, att
det kan gå lika bra i båda riktningarna och behöfver
ej vändas. Vattenförrådet inrymmes i två eller flera
behållare, vanligtvis en på hvardera sidan om pannan,
s. k. sidotankar, som sträcka sig längs denna från
rökskåpet till förarhytten, hvartill ofta kommer ännu
en vattenbehållare bakom hytten. Vid vissa lokomotiv
anbringas vattenbehållaren under pannan, mellan
ramplåtarna, hvilka då utgöra sidor i densamma, eller
förlägges vattenbehållaren i form af en sadel ofvanpå
pannan, s. k. sadeltank. Bränslerummet anbringas
i de flesta fall bakom förarhytten, stundom äfven
på sidorna af densamma. En olägenhet, som denna
anordning af bränsle- och vattenförråden medför, är,
att adhesionsvikten minskas, allteftersom förråden
förbrukas, hvilket i någon mån inverkar menligt
på dragkraften. Man brukar därför vid angifvandet af
adhesionsvikten för tanklokomotiv frånräkna halfva
vikten af fulla förråden af bränsle och vatten. —
Se Elis B. Höjer, "Lokomotivlära" (1912).
E. Hjr.
Tankred (fr. Tancrède, it. Tancredo). 1. T. af
Hauteville, normandisk ädling på 1000-talet, är
ryktbar som stamfader för den ätt, hvilken skapade
det normandiska herraväldet i Syd-Italien. Af
hans söner märkas Vilhelm Järnarm, Drogo och
Humfrid, som eröfrade Apulien, Robert Guiscard,
som vann Kalabrien, och Roger, som lade grunden
till konungariket Sicilien. — 2. T., den förres
dotterson, d. 1112, korsfarare, följde sin kusin
Bohemund (se d. o. 1) af Tarent i första korståget
(1096—99), hvars mest lysande hjälte han blef. Redan
en samtida, Raoul de Caen, framställer honom i
"Gesta Tancredi" som mönstret för en riddare, och
i Tassos "Gerusalemme liberata" framstår han i ännu
mer idealiserad gestalt. Hans tapperhet och dådlust
äro oomtvistliga. Likvisst var han icke heller
främmande för politiska beräkningar; han framträder
alltid som målmedveten förfäktare af de normandiske
korsfararnas intressen. Efter segern vid Dorylæum
(1097) gjorde han sig till herre öfver Tarsus, som
han dock måste afstå åt den med öfverlägsna krafter
anryckande Balduin (se d. o. 1). Vid Antiokia (1098),
Jerusalem (1099) och Askalon (s. å.) utförde han
ryktbara bedrifter. Som belöning föll furstendömet
Galiléen på hans lott. Efter Gottfrids af Bouillon
död (1100) verkade T. förgäfves för Bohemunds val
till konung af Jerusalem; det är dock ej uteslutet,
att han äfven för egen del eftertraktade kronan. Då
Bohemund s. å. föll i sarasensk fångenskap, öfvertog
T. styrelsen i dennes furstendöme Antiokia (de
normandiska elementens medelpunkt), som han äfven
behöll, sedan Bohemund efter sin frigifning 1104
återvändt till Europa. Med framgång försvarade
han Antiokia mot sarasenerna, mot den grekiske
kejsaren (som ville göra sin öfverhöghet gällande)
och mot många vedersakare bland korstågsfurstarna. En
kortare tid innehade han äfven grefskapet Edessa. —
3. T., konung af Sicilien, naturlig son till hertig
Roger af Apulien och sonson till konung Roger II
(se d. o.), kröntes efter Vilhelm den godes död
(1189) till konung af Sicilien. Sin krona måste han
emellertid försvara mot kejsar Henrik VI, som stödd
på sin släktskap med konungaätten gjorde anspråk på
densamma och som däri understöddes af den normandiska
adeln. Kriget fördes med växlande framgång,
tills T. plötsligt afled (20 febr. 1194). Hans
äldste son Roger, som redan upptagits till faderns
medregent, hade dött några dagar tidigare. T:s
änka, Sibylla, sökte förgäfves bevara kronan åt
en yngre son, Vilhelm. Kejsaren intog hela landet
(s. å.), och Vilhelm, den siste af den normandiska
konungaätten, synes ha dött i tysk fångenskap.
1—3.
N. H—tz.
Tankslaget. Se Tank, sp. 431.
Tankstreck, ett skiljetecken i form af ett streck (—),
nyttjas, då ett yttrande afbrytes, då en öfverraskande
tankevändning följer i samma sats och dessutom för
att åtskilja olika personers yttranden samt för att
markera en ny afdelning i en text, då man ej vill
nyttja "indragen rad". Stundom nyttjas två tankstreck
i st. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
