Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankeform - Tankehämning - Tankekänsla - Tankelagarna - Tankeläsning - Tankemetoden - Tankevilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En del logiker ger icke slutledningen någon
själfständig plats vid sidan af omdömet. Stundom
upptas ock systemet (se System) som en högsta
tankeform. En synnerligen skarpsinnig undersökning
af hit hörande problem har den svenska litteraturen
i K. Y. Sahlins afh. "Om grundformerna i logiken"
(i "Uppsala univ:s årsskr.", I, 1883, II, 1884).
S—e.
Tankehämning. Se Sinnessjukdom, sp. 639.
Tankekänsla, psyk., sådana känslor,
som väckas hos människan genom hennes
tänkande eller genom association äro
förbundna med hennes tankar (se Känsla).
S—e.
Tankelagarna (lat. principia cogitationis),
log., de lagar, som gälla för det mänskliga
tänkandet. Om man kallar för tänkande endast den
formellt högsta teoretiska själsverksamheten, så
äro tankelagarna för denna verksamhet teoretiska
lagar (se Lag), som tänkandet måste följa för att
förtjäna sitt namn. En teoretisk själsverksamhet,
som ej följer tankelagarna, är då ej tänkande,
utan ett föreställande, som saknar strängt logiskt
värde. Kallar man äfven de bristfälliga försöken att
tänka för tänkande, så kunna tankelagarna betraktas
som praktiska lagar, hvilka man bör söka tillämpa
i sitt tänkande. Man har tänkt oriktigt, om man ej
följt tankelagarna. Vanligen upptas inom logiken
som tankelagar endast de tänkandets grundlagar,
från hvilka alla mera speciella tankeregler ytterst
kunna härledas. De fleste logiker uppställa tre sådana
tankelagar: 1. identitetslagen (lat. principium
identitatis): allt är hvad det är (A är A); 2.
motsägelselagen l. motsägelselöshetens
lag (principium contradictionis): intet kan i samma
afseende på en gång vara och icke vara detsamma (A är
icke icke-A); 3. det uteslutna tredjes lag (principium
exclusi tertii): allt måste antingen vara eller icke
vara (A är antingen B eller icke-B). Dessa lagar
äro själfklara, och ytterst grundar sig på dem all
bevisning. Den andra tankelagen är blott det negativa
uttrycket af den första, och den tredje tankelagen
följer med nödvändighet af de två första. Vid
motsägelselagens tillämpning märkes, att visserligen
någon kan vara ung i jämförelse med en äldre person,
men icke ung i jämförelse med ett barn. Begreppet ung
är då fattadt i olika bemärkelser, då det jakas och då
det nekas om densamme; detta är därför intet undantag
från motsägelselagen, hvilken, rätt fattad, är inom
det riktiga tänkandet undantagslös. Likaså bör vid
tillämpningen af den tredje tankelagen observeras,
att den gäller vid kontradiktoriska, men ej vid
konträra motsatser (se Motsats, Kontradiktorisk,
Konträr): det är ej gifvet, att A antingen är B
eller C; därvid är mycket väl en tredje möjlighet
tänkbar; men däremot måste A vara antingen B
eller icke-B; därvid ges ingen tredje möjlighet
(lat. "tertium non datur"). — Vissa logiker upptaga
ock en fjärde tankelag, den tillräckliga grundens
lag (lat. principium rationis sufficientis). Stundom
uttryckes denna i formeln: hvarje följd förutsätter
en grund. Detta är ju själfgifvet, då man med följd
menar det, som förutsätter en grund; men därmed
är näppeligen någon tankelag formulerad. Så skulle
däremot vara förhållandet, om man vore berättigad
att säga: tänkandet utgör ett sammanhängande
helt af grunder och följder, inom hvilket hvarje
tanke har sin plats antingen som sin egen grund
(något själfklart) eller som följd af andra tankar,
som ytterst kunna föras tillbaka till en gemensam,
själfklar grund. Detta är ett ideal, som vetenskapen
eftersträfvar, men kan väl knappast sägas vara en
oeftergiflig fordran, utan hvars fyllande tänkandet
är oriktigt. Svårligen torde därför denna lag kunna
sidoordnas med de tre förut nämnda tankelagarna. —
Kant har träffande sagt, att tankelagarna äro
sanningens "negativa probersten", d. v. s. det,
som strider mot tankelagarna, måste vara falskt, utan
att därmed är sagdt, att allt, som tyckes kunna tänkas
utan sådant tankefel, därför afgjordt är sant. Det för
människans abstrakta tänkande möjliga behöfver icke
alltid motsvara den konkreta verkligheten, ehuru för
ett fullkomligt tänkande möjlighet och nödvändighet
skulle sammanfalla. (Jfr Hegel, Logik, Rationalism.)
S—e.
Tankeläsning, ett på 1870-talet i Amerika
uppfunnet konststycke, som merendels tillgår så,
att "tankeläsaren", sedan han anmodat en bland
åskådarna utvald person ("medium") att tänka
intensivt på något i närheten befintligt föremål,
fattar denna person vid handen och (med förbundna
ögon) snabbt uppsöker ifrågavarande föremål samt
finner det. Tankeläsningen torde i grunden vara
helt enkelt ett fysiologiskt experiment. För
att ett tankeläsningsexperiment skall lyckas,
förutsättes, dels att mediet tänker på ett konkret
och i närheten befintligt föremål och tänker på det
med största möjliga energi, dels att tankeläsaren
skall stå i något slags kroppsligt samband med
försökspersonen, i det att han t. ex. håller dennes
hand. Den intensiva tankekoncentrationen åtföljes af
vissa ofrivilliga och omedvetna ryckningar i mediets
handmuskler (tankeläsningen kunde ock rättare kallas
"muskelläsning"), och dessa muskelrörelser tjäna till
vägledning för tankeläsaren, som bör vara begåfvad
med fint nervsystem och skarp iakttagelseförmåga. I
alla händelser är det ett märkligt faktum, att han
icke kan ange det påtänkta föremålet, förrän han
funnit detsamma. Flera professionella tankeläsare,
såsom amerikanen W. I. Bishop, engelsmannen
S. Cumberland och ryskan Lucy de Gentry, ha väckt
mycket uppseende med sina omväxlande och högst
öfverraskande konststycken.
Tankemetoden, pedag., den metod för lärandet af
läsning, som utgår från läsningen af hela satser och
söker vinna läsfärdighet på grundval af förstående
af det lästa (se Ljudmetoden).
S—e.
Tankevilla, psykiatr., term, föreslagen af professor
Sv. Ödman som lämplig ersättning för de ofta brukade
germanismerna "vanföreställningar", "vanidéer". Med
tankevilla menas alltså en sjuklig, direkt eller
indirekt framkallad föreställning, hvars uppträdande
orsakas af sådana omständigheter af abnorm art,
som starkt återverka på omdömet och uppfattningen
(t. ex. känslorubbningar, sinnesvillor). Tankevillorna
äro antingen af mera akut eller mera kronisk
karaktär. I förra fallet äro de ofta flyktiga, af
en tillfällig stämning, öfvergående sinnesrörelser
(ängslan, vrede), sinnesvillor m. m. eller genom
en grumling af medvetandet (förvirring) betingade
föreställningar. Stundom låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
