Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tamil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dramila (i pali dāmiḷa) uppkommet ur drāviḍa, det
allmänna namnet på de dravidiska folken (se Dravida,
sp. 834 ff.). Tamilernas land, omkr. 143,000 kvkm.,
omfattar sydöstra delen af Deccan, presidentskapet
Madras, och sträcker sig utmed sydöstra kusten från
Kap Comorin till Palikat (n. om Madras), begränsas
i n. af en linje dragen ungefär från Palikat till
Nilgiribergen i v., hvarefter västra Ghatbergen
utgöra gräns i v. ända till Trivandrum på sydvästra
kusten. Till tamil hör i etnografisk-språkligt
hänseende äfven ung. norra hälften af Ceylon. Det
begränsas i n. af telugu, i n. v. af kanara och i
v. af malajalam (se d. o. och Dravida, sp. 836
f.). Från Ghatbergen komma flera floder, som göra
landet bördigt och särskildt egnadt för risodling.
Öfriga delar utgöras af skogar eller, vid kusterna,
af ofruktbara sandsträckor. Tamil äro något öfver 18
mill. (1911), då med inbegrepp af några i språkligt
hänseende hithörande vilda stammar, nämligen irular
och kurumbar i Nilgiribergen och shanar på halföns
sydspets. — Tamilerna anses som de mest begåfvade
och driftiga bland dravidafolken. I södra Indiens
sjö- och handelsstäder äro de verksamma som köpmän
eller i europeisk tjänst. Särskildt af de lägre
kasterna utvandra talrika skaror och söka arbete som
"kulier" i Burmas, Malakkas och Siams sjöstäder under
namnet klings (af Kalinga, namnet på den n. om
tamillandet liggande östra kuststräckan). Inom landet
är jordbruket hufvudnäring. Kastväsendet är härskande
liksom i det öfriga Indien. Tamil äro anhängare af
bramanismen (hinduismen) och företrädesvis çivaister
med benägenhet för de gröfre formerna däraf (Linga-
och Kali-dyrkan). Jfr Ziegenbalg, "Genealogie der
malabarischen götter" (2:a uppl. 1867), och Elmore,
"Dravidian gods in modern hinduism" (1915). — Redan i
forntiden var tamillandet sätet för en viss grad af
civilisation. Där funnos flera mäktiga riken, såsom
Pandya i s. (med hufvudstaden Madura l. Mathura),
längre mot n. Cola [tjola], ingående i förbindelsen
Cola-mandala (= Cola-territoriet), hvilket af
portugiserna ombildades till Coromandel, sedermera
allmän benämning för östkusten af Syd-Indien. —
Kunskapen om tamilernas språk och kultur har till
väsentlig del förmedlats af katolska missionärer,
de senaste 250 åren äfven protestantiska, särskildt
danska och svenska. Sedan Danmark förvärfvat Trankebar
(1620), utsändes af Fredrik IV två tyska missionärer,
B. Ziegenbalg och H. Plütschau, hvilkas verksamhet
fortsattes af jesuitpatern C. J. Beschi, samt
J. Ph. Fabricius (d. 1791), C. F. Schwartz (d. 1798)
o. a. Den svenska missionen bland tamilerna är af
senare datum och verkade 1876—1901 i samband med
Leipzigmissionen (se vidare Mission, sp. 674). Om
missionen se bl. a. Hindhede, "Den evangeliske
mission i Forindien" (1898). Se f. ö. Graul,
"Reise nach Ostindien", 5 bd (1854—56), Gehring,
"Süd-Indien. Land und volk der tamulen" (1899),
och Lassen, "Indische altertumskunde" II. "Manual
of the administration of the Madras presidency"
I (1885), och Suau, "L’Inde tamoule" (1901). —
2. Tamilspråket, tamuliska, det mest kultiverade och
rikast utvecklade af de dravidiska språken, fördelar
sig i två historiskt och formellt skilda språkskeden: 1. det äldre,
poetiska l. litteraturspråket, det klassiska
tamil, sen-tamil ("riktigt tamil", "hög-tamil"),
hvarpå man har en rik litteratur bevarad; 2. det
moderna talspråket, kodun-tamil ("krokigt tamil",
"låg-tamil"). Vokalsystemet består af de 7 ljuden a,
e, i, o, u, ö, ü, korta och långa, samt diftongerna
ai, au. Konsonanter: k, g, ȵ (ng); p, b, v, m; t,
d, n; r, l; (supradentalerna) ṭ, ḍ, ṇ, (ṛ, ḷ samt ett
ljud återgifvet än med r, än med l och tecknadt ȴ,
t. ex. i själfva folknamnet tamiȴ); (palatalerna)
j, ñ; (palataliserade supradentaler) ṭr, ḍr, lṙ,
ñr samt affrikator ts, tš, dz, dž; dessutom i
sanskritiska lånord aspirator af explosivorna. De
s. k. sandhi-lagarna (i sanskrit) gälla i lika
eller större utsträckning i tamil (iruḷ nīkkinān
blir iruṇikkinān; pon pāttiram blir poṛpāttiram;
vüṭṭil kaṇḍēn blir vüṭṭiṛ kaṇḍēn o. s. v.), dock
mindre i låg- än i högtamil. I ordens begynnelse kan
blott vokal eller enkel konsonant, i slutljud blott
vokal, likvida eller nasal förekomma. Hufvudaccenten
ligger på den s. k. rotstafvelsen. Nomina sakna
grammatiskt kön (och artikel) samt delas i "hög
kast" (lefvande förnuftiga väsen) och "låg kast"
(de öfriga). De förra ha plur.-ändelsen -(m)ār, de
senare -kal. Nominativen har ingen särskild ändelse;
öfriga kasus (vok., ack., gen., dat., abl., lok.,
social., instr.) bildas medelst postpositioner, lika
för sing. och plur. Med samma postpositioner böjas
pronomina. Adjektivet, som står före sitt subst.,
är oböjligt. Verbet har tre enkla tempora: presens,
aorist, futurum, bestående af rot + tempuskaraktär
+ personaländelser lika för alla tempora; samt
tre sammansatta: perfektum, pluskvamperfektum
och futurum exaktum, bildade af particip + verbum
subst. Modus saknas nästan h. o. h. Däremot finnas
passiv och kausativ, bildade med särskilda affix,
och flera gerundivformer, med hvilka, i saknad
af pronomen relativum och konjunktioner, bisatser
uttryckas. Negativ konjugation bildas medelst infix
-a- mellan rot och personaländelser och har inga
särskilda tempora. — Det moderna tamil-alfabetet
har sin upprinnelse ur en bramansk aptering af de
gamla grantha-typerna på ett alfabet af omtvistadt
ursprung, kalladt vaṭṭeluttu ("rund-hand"), en
gång i bruk i hela Pandya-riket, i södra Malabar-
och Coimbatore-distrikten, och ännu användt i
juridiska dokument; grantha används också ännu i
dag oförändradt för återgifvande af sanskrit. (Jfr
Burnell, "Elements of south-indian palæography",
1878, Bühler, "Indische paleographie" i Bühlers
"Grundriss der indoarischen philologie", bd
I, 1896). Om den geografiska utbredningen af
tamilspråket se Dravida, sp. 836. Enligt census
1911 var totalsiffran af tamiltalande i hela Indien
18,1 mill., hvartill kommo omkr. 160,000 i de franska
besittningarna. Tamil är systerspråk till malajalam,
hvilket det står närmast, telugu, kanaresiska och
tulu m. fl., att döma af inskrifter från Cochin och
Travancore. Det benämndes förr mest malabariska,
ett namn, som emellertid bör användas endast om
dravidaspråket på södra Indiens västra kust. —
Tamil-litteraturen. Litterära minnesmärken gå icke
längre tillbaka än till midten af 700-talet af
vår tidräkning, till hvilken tid man hänför ett
grammatiskt arbete,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
